Krönika: Den bästa dagen är en dag av törst
Valencia ska spela Copa del Rey-final i slutet av maj, man har en Champions League-plats i ligaspelet inom räckhåll och är kvar i slutspelet av Europa League. Det svänger snabbt i fotbollen ifrån kris och domedagsrubriker till en säsong som kan sluta med titelfirande och eufori på Avenida de Suecia. Allra snabbast svängningar har det nog ändå varit för Marcelino Garcia Toral. Från att Mestalla helgonförklarat honom förra säsongen, till att man under vintern krävt hans huvud på silverfat och viftat häftigt med de vita näsdukar till att snart vara tillbaka med glorian svävandes över den svarta kalufsen.
Marcelino fick förra säsongen ta över ett svårt skadat gods, såväl en trupp där det fanns kvalitet men inget självförtroende och en drös med nyförvärv man tvingats hitta på spelarmarknadens svar på Blocket eller loppis. Spelare som glömt bort hur man krämar ur det bästa av sin egna förmåga, en spelartrupp som spelar mer för sig själv än för laget och som vek ned sig vid minsta motgång. Marcelino fick omgående resultat med sina oortodoxa metoder och raka spelstil. Kanske gick det lite för snabbt och lite för bra inledningsvis, för där och då höjdes förväntningarna snabbt och man glömde eller snarare förträngde det stålbad som klubben gått genom de senaste 10 åren. Den snabba avkastningen för Marcelino och närmaste överavkastning med stolpe in under en hel höst där flera spelare upplevde sina bästa fotbollsmånader i fotbollslivet slog tillbaka med full kraft hösten 2018 när det var stolpe ut kollektivt och alltför många av de tongivande spelarna förtvivlat letade efter formen samtidigt. Marcelino och laget har fått utstå prövningar och utmaningar den här säsongen.
När Valencia sent i torsdagskväll säkrade avancemanget till Copa del Rey var det därför kanske inte helt oväntat en del glädjetårar som föll nedför Marcelinos kinder under en väldigt känslosam presskonferens. Det var inte bara hans svängiga 1,5 år i Valencia CF, där folkets dom ena dagen varit geni och andra dagen galning, som släppte från axlarna på Marcelino där och då. Fyra raka semifinalförluster i sin tränarkarriär var det bedrövliga facit som Marcelino gled in på Mestalla i onsdagskväll med. Femte gången gillt fick man uppleva glädjen att äntligen få spela en final – dessutom våren under Valencias CF 100 årsjubileum. Den timingen är svårslagen, främst om man tänker att det var 11 år senast Valencia spelade en final eller ens var i närheten av att känna doften ifrån en pokal.
Gudarna ska veta att vägen hit inte varit spikrak – varken om vi zoomar ut och blickar tillbaka på de 11 senaste åren eller om vi bara håller oss i närtid med de senaste säsongerna färskare i minnet. Minsta lilla hopp som laget gett oss valencianistas med en halvbra säsong – har genomgående följts upp av ett ras säsongen efter. Allt längre nere i ett mörker där man blint famlat utan någon som helst aning om hur man skulle ta sig tillbaka till platsen där man hör hemma i spansk fotboll. Efter fjolårets succé och höstens fiasko så var vi nog många som kände igen mönstret – here we go again. Man väntade bara att på Voro skulle komma in, följt av en Gary Neville eller en Ronald Koeman som skulle skämma ut Valencia inför hela fotbollsvärlden.
Men något var och är inte detsamma i år. Något fundamentalt inom klubben är förbättrat vilket jag tror smittar sig likt ett skratt genom hela organisationen. Valencia CF mår idag som förening betydligt bättre än bara för 2 år sen. Man andas framtidstro, har en utstakad strategi som man tror på och vågar därmed ha tålamod. Några månaders mindre bra resultat skapar inga panikbeslut som i sin tur fött nya än värre panikbeslut. Nej tvärtom, man står stadiga i stormen och vänder istället sig inåt, går samman som grupp och tar sig genom det här elddopet starkare och mer enade än nånsin. Och då får man även fansen med sig.
Bussmottagningen inför avgörande semifinalen mot Real Betis, tifo inför avspark, den elektriska stämningen i 94:e och inte minst de tusentals och åter tusentals fans som höll sig kvar på Avenida de Suecia efter slutsignalen och sjöng och firande som om det vore 2004 – är ett ypperligt bevis att Valencia CF har gått samman, inte bara inom och bakom kulisserna på Mestalla utan även i det som är hjärtat i klubben – fansen. Idag går man hand i hand och lyfter därmed varandra de lite gråare dagarna, gläds med varandra i framgången och gråter tårar av lättnad och glädje tillsammans kvällar som denna.
Nu väntar en magisk helg och final nere i Sevilla som en perfekt efterrätt på den här säsongen och som ett ultimat klimax på ett 100 årsjubileum för Valencia CF. Hur säsongen i övrigt slutat kommer vi att veta då, men det är ju inte helt omöjligt att laget, trots alla odds emot den här säsongen, ändå säkrat en ny fjärdeplats i ligaspelet och tagit sig långt även i Europa League. Om inte så är fallet så har man en sista livlina i form av Copa del Rey-finalen – hur man än kommer dit så är jag övertygad om att de elva utvalda av Marcelino den här kvällen kommer att göra allt som står i deras makt för att bärga den här titeln för Valencia och för sig själva. Jag tänker främst kanske på Dani Parejo, Rodrigo, Gaya, Jaume, Soler – som varit i klubben länge och upplevt de mörka åren. Jag tänker på nyare spelare som Kondogbia, Paulista, Guedes och Gamerio som vill visa att man är tillbaka på en den högsta nivån återigen och överbevisa sina belackare.
Det är 2,5 månad dit – men jag längtar redan efter att få gå omkring på gatorna i Sevilla inför finalen tillsammans med tusentals andra valencianistas och bara njuta av känslan att vi är tillbaka. Vi är återigen bara 90 minuter ifrån att vinna en titel, att få lyfta en pokal. När jag sluter ögonen idag i ett iskallt Sverige och drömmer om den 25:e maj blir jag alldeles varm inombords, får ett löjligt leende på läpparna och gåshuden på armarna går inte att hejda. Vägen hit har varit lång, krokig, otroligt jobbig och stundtals helt uppgiven. Men nu står vi här och allt känns värt det. Det är få känslor i världen som slår detta. Det får mig att tänka på Karin Boye.
Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.
Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.
Nos vamos a Sevilla!