Krönika: Eso es Mestalla!
Det tog sin tid att försöka smälta detta. Att ens förstå att det verkligen hände. Det var nästan som ett töcken och en dröm, framförallt efter hur denna säsongen sett ut fram till idag. Det var en av de mest galna vändningarna och matcherna på Mestalla som jag upplevt.
Det var på förhand ett tufft läge att försöka vända underläge 0-1 mot Getafe hemma på Mestalla – uppförsbacken blev till en bergsvägg efter Molinas kalldusch efter 44 sekunder och en målvaktstavla av Jaume. Nu krävdes tre Valenciamål mot ett Getafe som denna säsongen varit enormt täta bakåt och ett Valencia som kämpat med målskyttet sedan säsongsstarten i augusti. Det kändes nästan kört, man ville nästan ge upp. Men det är något speciellt med Mestalla – nunca se rinde – man eldade på från läktarna som om det vore en avgörande match i ligaguldstriden. Spelarna tappade aldrig fokus, spelarna tappade aldrig hoppet. Matchbilden blev den förväntade med ett Getafe som balanserade på gränsen mellan hårt och fult spel, som vanligt, men där domaren tidigt satte ribban och inte tillät övertramp.
Klockan tickade på ruskigt snabbt dock och Chichizola i Getafe-målet verkade omutlig. Men så kom kvitteringen efter Santi Minas dunkade upp Piccinis inlägg i nättaket. Men några sega VAR-minuter senare så dömdes målet bort pga offside med minsta möjliga marginal, men nog dock helt korrekt. Skulle detta sänka moralen och energin i laget? Icke. Med Mestalla i rygggen så la Valencia istället i en växel till – byten med Cheryshev och inte minst Kangin-Lee gav laget välbehövlig energi och pigga ben. Det var just Cheryshev som väldigt snyggt serverade Rodrigo fram till 1-1 målet och RodriGOL för tredje matchen i rad – kanske var det en liten vändning för honom också, hann man snabbt tänka. Men det här vara bara början för Rodrigos kväll skulle det visa sig senare.
Valencia försökte och försökte, man hade energi, kampvilja och gav aldrig upp. Getafe stred på bra det ska sägas, man försvarade sig väl och hade hela tiden ess i rockärmen i sina omställningarna med en glödhet Jorge Molina på topp. Samtidigt som rann iväg i alltför snabb takt, en utvisning efter två gula kort på Djene med kvarten kvart satt visst hopp tillbaka. Men trots idogna försök så ville inte bollen in. Och vi behövde dessutom två mål för att avancera. Ett precist Kangin-inlägg i den 92:e minuten, en precis och osjälvisk nickframspelning av Santi Mina som hittade Rodrigo som tryckte in 2-1 gav nytt hopp och lyfte Mestalla-publiken som nu anade möjligen en magisk vändning kunde va möjlig igen. Domaren hade lagt till 7 minuter så än fanns det tid.
Men så minuten senare så ser Kangin istället ut att bli syndabock efter ett bolltapp på offensiv planhalva startar Getafe en kontring med fyra man mot Valencias två sista spelare. Jorge Molina driver in bollen i straffområdet och ser ut att sikta in sig på att placera in 2-2 och dödsstöten i Valencias hjärta och krossade drömmar om Copa del Rey-triumf, men istället så träffar avslutet en av Getafespelarna i boxen och Valencia kan ställa om. Klapp, klapp, klapp och en nytt fin Kangin-framspelning och vem om inte RodriGOL dyker upp i straffområdet igen och placerar kyligt in 3-1 i bortre hörnet.
Mestalla fullkomligt lyfter och kokar över nu. Känslorna vet inga gränser. Tamejfan den sjukaste vändningen och avslutningen på en match sedan Ringsjön brann! Spelarna firar som galningar nere på planen och man verkar inte riktigt ta in vad som har hänt. Efterspelet efter slutsignalen blir tråkigt med bråk och utvisade spelare, den här matchen har blåst upp så mycket känslor de senaste veckorna och det märktes såväl inför, under som efter matchen hos båda lagen. Där dessvärre en del spelare gick klart över gränsen och tog till fysiskt våld. Men vi lämnar det därhän och kan bara konstatera att det var en av de skönaste och samtidigt rättvisa segrarna som jag upplevt som valenciasnista och en kväll som Mestalla inte upplevt på väldigt länge. Fotbollen fick vinna till sist!
Vi minns en #reAmuntada mot Basel i Europa League 2014 där Valencia vände ett 0-3 underläge från första matchen till 5-0 seger hemma på ett då kokande Mestalla. Men för mig slår ändå gårdagen allt annat jag upplevt i alla fall när det kommer till galna vändningar. Lägger man samman här denna säsongen sett ut, allt mörker som varit resultatmässigt runt klubben, alla spelare och framförallt Marcelino som har ifrågasatts under vintern, det känslomässiga hatmöte som det blivit mot Getafe och inte minst RodriGOL som gör hattrick efter en iskall säsong och de två avgörande målen kommer på tilläggstid – ja då är denna match svår att matcha.
En timme efter matchen blåsts av så fanns det fortfarande tusentals fans kvar på gatorna utanför Mestalla som sjöng och firade, självklart kom spelarna ut och dansade och sjöng med fansen. En tisdagskväll i januari omkring midnatt efter kvartsfinal-avancemang i Copa del Rey. Det säger något om hur otroligt mycket det här betyder för Valencia, för fansen inte minst efter att ha törstat efter framgångar hela säsongen och nu känner doften av en final och möjlig titel igen, för spelare och ledare som upplevt en säsong där allting gått emot laget och man inte alls kommit upp i den nivån man önskar och inte minst för klubben i stort som firar sitt 100-årsjubileum i vår.
Illusionen och drömmarna är tillbaka på allvar på Mestalla. Jag skulle utan att överdriva vilja påstå att Mestalla-effekten är tillbaka och att denna bidrog till en väldigt stor del av den här bragdartade vändningen. Mestalla gav aldrig upp, oavsett hur hopplöst läget kändes efter baklängesmålet efter 44 sekunder eller i den 90:e minuten och två mål krävdes – man fortsatte helhjärtat sprida energi och elda på spelarna som verkligen den här kvällen bjöd tillbaka. Eso es Mestalla!
Det var nog inte bara jag som hade svårt att somna inatt, som låg med ett stort leende på läpparna och försökte ta in vad man faktiskt varit med om. Det kändes som en dröm, som ett febertöcken nästan. Men det var sant och förhoppningsvis blir detta den stora vändningen den här säsongen. Valencia andas vårluft och man gör det med positiva vibbar och drömmar som återigen väckts till liv. Valencia har vaknat och Valencia vill ha mer. Det är inte mycket mer än så här som krävs för att verkligen tända den glöd som under säsongen sakta men säkert falnat, men nu brinner som aldrig förr. Vi må va naiva och vi må ta till stora ord – men det gäller att ta tillfället och göra det mesta av det.
Drömmen om en efterlängtad titel lever vidare, men det som gladde mig främst den här kvällen var att mitt Valencia är tillbaka. Ett Valencia som krigar med hjärtat och för klubbmärket, ett Valencia som står enade och där varje spelare springer för sina lagkamrater, ett Valencia med egna produkter som kliver fram, ett Valencia där nya hjältar föds och nya sagor skrivs, ett Valencia som verkligen bryr sig lika mycket som dess passionerad publik. Det är Valencia för mig.
Viva el futbol!
Amunt Valencia!
