Krönika: Ett karaktärslöst Valencia CF
Resilience är ett fint ord från engelskan som ganska så väl symboliserar Valencia CF just nu. Det är också ett ord som jag tror att väldigt få uppskattar, åtminstone som symbol för sin fotbollsklubb. Det finns inget riktigt bra ord på svenska för att bäst beskriva det menValencia har liksom något slags förmåga att studsa tillbaka efter traumatiska och kaotiska situationer och bara fortsätta som vanligt, som om inget hänt. Det är både på gott och på ont som man har den här förmågan – och det finns nog en gräns för hur mycket resilience som man tål.
Sitter man den här sommaren och försöker sammanfatta vad som hänt egentligen de senaste 12 månaderna så blir man snabbt rätt så snurrig. För ganska så exakt ett år sen var det klackarna i taket och idel positiva tongångar efter att laget för andra säsongen i rad knipit en fjärdeplats i La Liga och kvalificerat sig för Champions League, samtidigt som man krönte sitt 100 årsjubileum med att vinna Copa del Rey och ta klubbens första stora titel på 10 år. Nu var väl Valencia CF tillbaka på allvar och projektet med Alemany vid rodret såg på riktigt ut att vara något hållbart och långsiktigt – kanske inte Marcelino var tränare för att ta nästa steg i projektet, men det kändes som det fanns en tydlig plan och att man också fått bra bevis på att den här visionen och planen även fungerade sportsligt sett. Samtidigt som jag tror att klubben och fansen – det vill säga de som på riktigt är och äger klubben – aldrig någonsin varit närmare varandra under Peter Lims ägande än vi var efter förra säsongen. Alla hade på något sätt förträngt allt det där dåliga som vi genomlidit de senaste åren, vi hade hittat tillbaka till varandra igen, kanske förlikat oss med varandras olikheter och hittat en kompromiss som funkade för båda parter, för att kunna leva och verka tillsammans.
Men så kom hösten, efter en sommar där man mellan raderna kunde utläsa att allt inte var så frid och fröjd som man trott - med segdragna förhandlingar om nyckelspelares försäljningar och en tränare som alltmer gick i clinch med ledningen. Men när säsongen väl startade så fanns Rodrigo där på planen, Marcelino satt fortsatt på tränarbänken och Alemany styrde skutan. Tryggt, långsiktigt och med en kontinuitet vi verkligen saknat i Valencia de senaste 10-15 åren.
Men säg ack den stilla lycka som varar för evigt.
Bara tre omgångar in i ligaspelet så får Marcelino under väldigt märkliga omständigheter sparken, vilket även utlöser en rejäl inre kris i den sportsliga ledningen och som så småningom under hösten innebär att hjärnan och arkitekten bakom de senaste årens framgångar - Mateu Alemany och hans högra hand Longoria även de försvinner ut genom bakdörren. In kommer en helt oprövad Albert Celades huxflux och blir huvudtränare och sportchefsrollen hamnar i något luddigt limbo till sist hos Jorge Lopez och precis varenda varningsklocka som kan ringa – tjuter nu för fulla halsar.
Nu kan vi se resultatet på kort sikt av höstens schackdrag från Peter Lim. Valencia har redan missat CL-kvalificering och kommer mest troligt stå helt utan Europaspel nästa säsong, man parkerar på en 8:e plats i tabellen och lär sluta nånstans mellan plats 8 och plats 10 när vi summerar säsongen om några veckor. Albert Celades har redan fått gå som huvudtränare och den evige interimstränaren Voro har återigen fått axla rollen att rädda upp den här skiten. Men inte ens Voro verkar kunna göra något åt det här svarta hålet som man metodiskt, sakta men säkert grävt ner sig själva i sedan förra sommaren. Lägg till där att spel för tomma läktare på Mestalla senaste månaden säkerligen också förstärkt den här låga moralen inom truppen, när inte ens fansen finns där som en sista tröst och support – ja då får vi se spillrorna av ett lag ute på planen som faktiskt på pappret är bättre än det lag som förra våren både besegrade Barcelona i en stor final och gick genom hela våren som ett oslagbart vinnartåget i ligaspelet.
Vi har nu en ägare som blir alltmer osynlig och allt mindre säger någonting överhuvudtaget, vi har en ägares dotter som genom sina meddelande ökar klyftan mellan Valencia, dess fans och ägarfamiljen Lim och samtidigt en alltmer diktatorisk kommunikation i de officiella kanalerna från Valencia CF. Och man frågar sig – vad vill Peter Lim skicka för meddelande med allt det här? Att han totalt skiter i Valencia CF, dess fans och gör precis som han önskar? Eller tror han på riktigt att det här är sättet att vinna fansens gunst och gräva ned stridsyxor?
För det är precis det här som jag tycker kanske är allra sorgligast med hela konstprojektet Valencia CF just nu – den här melankoliska känslan man får, där Valencias mångåriga stolta historia, kultur och identiteten som varit Valencia CF alltmer suddas ut och till sist står man där – vad är egentligen Valencia CF idag? Vad står vi för? Vad vill Peter Lim att hans investering Valencia CF ska vara, idag och i framtiden?
Valencia CF har ofta varit känt för dess speciella karaktär, vi har varit något annat än Real Madrid och FC Barcelona, vi har haft en egen kultur och karaktär som kanske är svår att beskriva men som jag tror de flesta av er som följt spansk fotboll och Valencia förstår vad jag menar. Litegrann på samma sätt som Atletico Madrid genom Diego Simeones projekt har byggt upp de senaste åren sin atletisismo – så hade Valencia CF sin valencianism. Men denna saknas helt och hållet idag. Det är detta som skaver mest hos de flesta av oss med Valencia CF i hjärtat, några dåliga år sportsligt sett eller felrekryteringar på tränarbänken eller nyförvärv, det kan de flesta av oss hantera och förlåta. Men saknaden av en vision att tro på och misshandlandet av ett arv man fått att förvalta – det kan vi aldrig tillåta eller förlåta.
Denna sommaren har det sipprat ut uppgifter såväl om att Peter Lim vill se ett nytt projekt från nästa säsong, vilket skulle innebära att man under sommarens ska skeppa iväg en del äldre ledare från omklädningsrummet och casha in på spelare som Rodrigo, Parejo, Kondogbia, Cillesen kanske samtidigt släppa iväg spelare som Garay – för att låta spelare som Soler, Gaya, Ferran, Gabriel och Guedes ta lite mer plats och bli grundplåten i nästa projekt tillsammans med lite spännande nyförvärv. En ny tränare ska in och det har ryktas alltifrån en Bordalas som verkligen täljt guld av skit flera år i Getafe, det har pratats om större namn som Pochettino eller kanske en comeback av Valverde eller Emery, eller ska man gå på spåret med en ex-spelare och ta in Baraja?
Det är svårt att ta någonting på allvar omkring Valencia CF just nu, både eftersom det känns som ägare Peter Lim är extremt nyckfull och uppenbart inte ser långsiktigt på Valencia och samtidigt är det många motstridiga uppgifter som cirkulerar och som alltid ryktena som ibland har väldigt lite substans. På samma gång säger andra källor att Peter Lim nu på riktigt vill sälja Valencia CF, att han tröttnat litegrann, vilket skulle va full förståeligt. Så kanske är blir det ett sista luftslott som Peter Lim bygger upp inför nästa säsong, för att snarare sminka grisen än att klä bruden inför en försäljning.
