Krönika: Fix you
Efter förlusten mot Espanyol igår och det minst sagt fiaskoartad och snöpliga uttåget från Copa del Rey så finns det en hel del frågor att ställa och analysera.
Nuno Espirito Santo har fått mycket och välförtjänta hyllningar under sitt halvår som Valencia-tränare och belönades redan i veckan med en kontraktsförlängning fram till 2018. Men efter gårdagens förlust mot Espanyol vilket innebar snöplig sorti från Copa del Rey så börjar det nu för första gången på allvar höjas kritiska röster mot Nuno och hans taktik. Med all rätt kan jag tycka. Jag är av åsikten att man måste kunna ge och ta kritik för att kunna utvecklas. Det går inte att sticka huvudet i sanden när det går dåligt och sedan slå sig bröstet när det går bra, det handlar om att ge och att ta. Hyllas när man hyllas bör, och öppet kunna rannsaka sig själv och ta kritik när detta är välbefogat.
Tears stream down your face
When you lose something you cannot replace
Förlusten igår är inte en enskilt isolerad händelse som gjort att jag börjat formulera mig kritisk utan vi har nu tre raka matcher mot lag som krasst sedan sorteras in under kategorin ”sämre motstånd” där vi underpresterat och detta ganska så rejält. Efter den klockrena insatsen mot Real Madrid och segern där följde en betydligt mindre bra insats i första mötet mot Espanyol i Copa del Rey, där laget inledde bra och tog planenligt ledningen tidigt. Men istället för att surfa vidare på denna våg och självförtroendet som var efter Real Madrid-matchen så blev laget ängsligt ute på planen och istället för att gasa på och döda den här kvartsfinalen redan i första mötet, något som Nuno pratat om innan matchen, så blev man defensiva och försökte bara försvara sin 1-0 ledning. En taktik som allt som oftast straffar sig, så även här. Espanyol tog tag i halmstrået, arbetade sig in i matchen fick 1-1 som sedan blev en turlig seger för Los Ché via en tveksamt dömd straff i slutminuterna.
Sedan åkte laget till Vigo för ligamatch mot Celta och blev mer eller mindre fullkomligt utspelade. Alves räddade en straff och Rodrigo gav oss turligt ledningen. Celta Vigo kvitterade och bröt sin svit på sex raka förluster. Att Valencia var laget på övre halvan som nyss besegrat Real Madrid medans Celta Vigo var laget med sex raka förluster och 727 minuter utan att göra mål, var ingenting som en utomstående hade kunnat gissa om man såg matchen på Balaidos. 63-37 % i bollinnehav och 14-4 i avslut mot mål i Celtas fördel är ganska så talande statistik. Oförmågan i offensiven var så påtaglig och lika klockrent som Nunos taktik fungerade Real Madrid lika ineffektiv var den mot Celta Vigo. Att laget har förtvivlat svårt utanför Mestalla blev dessutom återigen väldigt tydligt.
Kikar vi på statistiken ser vi att Nunos Valencia ser vi att laget är ligans nästbästa lag på hemmaplan med blott en förlust. Kikar vi på bortastatistiken är det desto dystrare med enbart tre segrar på nio försök och 13 inspelade poäng, exempelvis sämre än Almeria och Eibar. Samma scenario såg vi igår i Copa del Rey matchen mot Espanyol. Visst att Mustafis tidiga utvisning ställer till det rejält och matchplanen då omkullkastas, men samtidigt fanns tydligt samma tendenser som vi såg mot Vigo i lördags eller upplevde mot Deportivo uppe i A Coruña i höstas och sett flera gånger på bortaplan under säsongen.
När vi fick lottningen till Copa del Rey såg det ut som fritt blås och Eriksgata mot finalen, där endast Sevilla kändes som en lämplig utmanare. Real Madrid, Atletico och Barcelona fanns samtliga på andra halvan. Istället tar det alltså stopp redan i kvartsfinalen mot Espanyol. Detta är ett fiasko. Det var väldigt längesen Valencia hade en lika bra möjlighet på en titel som i Copa del Rey iår, det var väldigt längesen man fått en sådan gynnsam cuplottning. Men detta kastade man iväg känner jag. Jag tror att exakt vad Valencia behövt i det här läget man befinner sig i just nu med stora förändringar inom såväl klubbens struktur med Peter Lim som i det sportsliga med Nuno som tränare, är just en titel. Det hade på allvar visat för såväl utomstående som för de inom Valencia att man är på rätt väg, att Valencia är tillbaka på allvar. Precis på samma vis som Atleticos El-seger under Simeones första år som tränare i klubben blev katalysator som låg till grund för det som senare följt för Los Colchoneros. Denna möjlighet kastade Valencia alltför lättvindigt bort igår.
When you try your best but you don´t succeed. When you get what you want, but not what you need.
Coldplays rader känns klockrena för Nuno och Valencia just nu. Man har tagit gigantiska steg under hösten och Valencia är tillbaka i toppstriden i La Liga igen, vi har besegrat såväl regerande mästarna Atletico Madrid som CL-mästarna Real Madrid på Mestalla. Men samtidigt så är det tydligt att det är långt kvar, att det inte går att förändra allting över en natt. Man är ute på skör tråd och tunn lina just nu i Valencia, där man samtidigt ska försöka jaga kortsiktiga framgångar som man ska försöka bygga något hållbart på längre sikt. Det har redan varit på tapeten gällande spelarfilosofin när man skeppade iväg lovande egna produkten Carles Gil till Aston Villa samtidigt som det ryktas om Lavezzi till Valencia. Gränsen mellan succé och fiasko här är knivskarp, man vill inte bli ett luftslott med legosoldater eller Galacticos utan själ eller hjärta för Valencia, men samtidigt så behöver man självklart värva in kvalitet för att nå framgång. Vi får nog räkna med en del dikeskörningar längs vägen, en del plattmatcher när allt inte går som man tänkt sig. Så länge man lär sig av sina misstag och så länge man fortsätter att utvecklas.
Light will guide you home. And ignite your bones. And I will try to fix you.
Ja till och med Coldplay avslutar sin text med lite mer peppande rader. Men så länge planen är tydlig och den röda tråden finns där så litar jag på detta projekt. Vägen kommer inte vara spikrak, men som Karin Boye säger ” Nog finns det mål och mening i vår färd - men det är vägen, som är mödan värd”.
