Krönika: Från depression till eufori
Frälsaren. Messias. Ernesto Valverde. Valencias förvandling under Valverdes styre har varit fenomenal. Man har gått från djup melankoli till hektiskt extas på bara en månads tid.
Kvällen den 28:e april var en väldigt tung afton för oss valencianistas. Vi hade tvingats se Los Ché förlora mot ett smart Real Sociedad på Anoeta med 4-2 och därmed se till att avstånd till fjärdeplatsen var sex poäng med endast fem omgångar kvar att spela. Det såg kört ut då, det kan vi erkänna idag. Att missa Champions League vore förödande för Valencia, inte minst ekonomiskt men lika mycket med tanke på lagbygge och tränarval. Alla de bästa vill vara i Champions League så är det bara. Där och då kändes det som enda möjliga vägen för Valencia var att ta femton poäng på de avslutande fem matcherna och hoppas att Sociedad skulle springa på minor.
Så här fyra matcher senare har Valencia tagit full pott och 12 poäng medans Sociedad endast tagit 5 poäng, så inför sista omgången har Valencia två poängs marginal och allt i egna händer när man själv åker till Sevilla för att ta sig an Emerys mannar, medans La Real åker till Galicien för att möta ett Deportivo La Coruña som kämpar för sin överlevnad i ligan. Dramatiken fortsätter och jag måste erkänna att jag älskar den här typen av rafflande matcher, framförallt att hela omgången spelas samtidigt och förutsättningarna ständigt förändras. Som i söndags när man satt och följde Valencia med ena ögat och Sociedads match mot Real Madrid med andra ögat. Slets mellan hopp och förtvivlan, det är väl detta som är tjusningen med fotboll.
Vad ligger då bakom Valencias totala förändring där defensiven plötsligt känns lika betongsäker som under Ayalas glansdagar? En stor anledning stavas något oväntat Jeremy Mathieu som gått från klarhet till klarhet som mittback under våren. Det började som en nödlösning när skadeläget var som värst men succén var given och sedan dess har fransmannen visat upp otroliga kvaliteter som mittback och tillsammans med Ricardo Costa har man styrt upp de bakre leden på ett fantastiskt sätt. Fyra raka nollor var det evigheter sedan Valencia kunde skryta med defensivt sätt, faktiskt får vi gå tillbaka till Cañizarez dagar mellan stolparna för att hitta samma fina facit. Vi får heller inte glömma årets bästa nyförvärv Joao Pereira som varit fantastiskt bra i stort sett hela säsongen ute på högerkanten och sällan gör ens en halvdålig match. Offensivt sätt har lagkaptenen, valenciasonen och målsprutan Roberto Soldado varit som bäst när det gäller som mest och verkligen levererat med fyra mål de fyra sista matcherna och dessutom gjort ett storartat defensivt arbete och inlett Valencias framgångsrika och aggresiva presspel högst upp i banan.
Mellan Mathieu och Soldado har det varit en mix av tre spelare som varit länken mellan försvaret och anfallet, motorn i laget och kanske den allra viktigaste lagdelen där David Albelda har spelat som om det vore 2003, Ever Banega har hittat tillbaka till storformen och Dani Parejo äntligen har hittat en jämn, bra nivå i sitt spel istället för att pendla mellan djupa dalar och höga höjder. Parejo har varit den kreativa delen av de två pivotes där Albelda givetvis stått för balansen och inte tagit många felsteg den senaste månaden ute på fotbollsplanen. Jag hoppas innerligt att han tar ett år till i Valenciatröjan, det har han förtjänat och visat att han klarar av. Precis framför den här duon och strax bakom Soldado har Ever Banega fått operera och visat upp sin höga klass. Det är inte för inte som det ryktas om att ett av Valverdes krav för att förlänga med Valencia är att Banega stannar.
Statitiskt sett så är förvandlingen oerhört tydlig. Samtidigt som defensiven har stadgats upp rejält så har offensiven levererat mer än tidigare och man både gör fler mål framåt och släpper in färre bakåt i genomsnitt än under Pellegrinos höst. Exampelvis så gjorde laget 18 mål på 5 raka ligamatcher från April till Maj, något som det tog Pellegrinos Valencia 14 ligamatcher att producera. Kikar vi djupare i statistiken så kan vi notera att Valverde har ett poängsnitt på 2,04 per match, jämfört med 1,29 poäng/match för Pellegrino. Valencia har också redan nu med sina 65 poäng, skrapit ihop fler poäng än det man slutade på tredjeplats ifjol (61 poäng).
Den enskilt största orsaken till den här smått makalösa förvandlingen och resan i tabellen stavas givetvis Ernesto Valverde. Med samma material som Pellegrino förfogat över tog han över laget i början av december då man placerade sig på en 12:e plats i ligatabellen och pratet om Champions League nästa säsong var enbart en ren utopi. Det som Pellegrino misslyckades med har Valverde gjort framgångsrik och det har nästan varit som så att allt som den gode Ernesto tagit i har blivit guld. Mathieu, Parejo, Albelda var inga nyckelspelare under hösten direkt men har växt fram under Valverdes styre till stöttepelare.
Nu återstår en match av säsongen som på många sätt och vis kommer att avgöra allting. Ni vet hur det är, om Valencia förlorar på lördag samtidigt som Sociedad vinner och tar tillbaka fjärdeplatsen då kommer inget att minnas de här fyra fantastiska insatser innan. Då är säsongen ett misslyckande. Skillnaden mellan succé och fiasko är inte större än så och Valencia dansar fortfarande på en tunn lina och man får inte tro att det är klart än. Enligt någon matematiker är det 67% möjlighet att Valencia kniper fjärdeplatsen, eller med andra ord i sex av totalt nio möjliga resultatkombinationer på söndag. Jag är säker på att vi alla, inkluderat Valverde hade köpt den procentuella möjligheten om någon frågat oss för en månad sen.
Nu gäller det bara att knyta ihop säcken på så många olika vis. En sista final den här säsongen. Ödets ironi gör att det är Unai Emery som står som antagonist på andra sidan. Låt oss hoppa på en magisk lördag nere på Sanchez Pizjuan likt den våren 2004 när Valencia säkrade ligaguldet på samma gräsmatta. Det kommer att bli en nervös, oviss, gastkramande lördagskväll där vi säkert kommer att slitas mellan hopp och förtvivlan men där jag känner mig väldigt säker på att vi till sist får pusta ut och enbart känna glädje. Jag kan redan nu känna pulsen höjas bara jag tänker på lördagens avslutningsomgång.
In Valverde we trust!
Amunt!
