Krönika: Jag hatar att jag älskar dig och älskar dig så mycket att jag hatar dig

Imorgon springer Valencia ut på ett fullsatt Parc des Prince med mina drömmar fastlimmad i klubbmärket på bröstet för att lyckas med ett på förhand omöjligt uppdrag.

Vi kanske ska börja med de lite mer faktiska och reela anledningarna till att tro på ett valencianskt mirakel i Paris imorgon kväll.

För det första så kommer PSG till matchen med tveksam form efter två raka bortaförluster i ligan, däremellan hade man en tuff dust med Marseille i Franska Cupen där man visserligen vann man som säkerligen sög på krafterna. Är det någon gång man ska vända ett underläge mot PSG så känns timing bra just nu.
Att Verratti och Zlatan Ibrahimovich avstängda är ett stort minus för PSG. Verratti är den stora mittfältschefen som normalt sett styr spelet och dikterar tempot i PSG´s matcher, medans Zlatan är den regelbundna målskytten som laget förlitar sig på många gånger. Det faktum att PSG inte vunnit en match utan Zlatan i laget den här säsongen kan bli en jobbig börda att bära för fransmännen.
Förhoppningsvis så har Ernesto Valverde lärt sig läxan om hur PSG spelar, i den första halvleken på Mestalla så straffade PSG Valencia gång på gång med sina snabba spelvändningar, något som Valencia redde ut bättre i andra halvlek och nu förhoppningsvis har förberett ett vapen att sätta emot. Jag ser gärna att Valencia spelar som man gjorde i Copan mot Real Madrid, som har liknande taktik, på Santiago Bernabeu där man nådde 1-1 men borde vunnit om det inte vore för några ödesdigra domarmisstag. Gör man en likadan match imorgon på Parc des Princes så vinner man matchen.
Slutligen, mitt sista argument för varför jag tror på en klassisk remontada imorgon är spelarnas inställning och motivation. Man verkar vara helt inkörda på att man kan vända detta, vilket är oerhört viktigt. Vi har tidigare år sett Emerys lag nästa slagna på förhand då man inte alls verkar ha haft tron att vinna. Ett tidigt Valenciamål imorgon och laget får råg i ryggen samtidigt som PSG-spelarna kommer att darra i benen. Det är Parisarna som har allt att förlora imorgon och Valencia allt att vinna.

Vi lämnar det logiska och går över till känslospelet som pågår i kroppen inför matchen. Jag har lite svårt att sätta ord på känslorna som pulserar, skälver och glöder i min kropp inför morgondagen. Det där med fjärilar i magen känns som en underdrift modell större, det är närmare stora fiskmåsar som flaxar och skriker inom mig. Det är kallsvettningar och ångest. Jag vet att jag inte borde. Jag vet att inte är bra för mig. Jag har gått i samma fälla så många gånger förr, då jag byggt upp mina förväntningar med naiva och helhjärtade drömmar. Samtidigt så kan jag inte låta bli. Det är inte jag som valt Valencia känns det som, det är Valencia som valt mig.

Mina vänner säger: "Vakna upp och sluta tänk på det" Men vad vet dom?

Samtidigt så känns morgondagens drabbning på Parc des Prince viktig ur så otroligt många synpunkter. Spanien håller på att implodera av arbetslöshet och den ekonomiska krisen, staden Valencia är en av de hårdaste drabbade. Fotbollen är i dessa stunderna en av få ljusglimtar och än viktigare än annars för att ge folk något att hoppas på och drömma tillsammans med. Valencia CF representerar detta Spanien idag på alla sätt och vis, Barcelona och Real Madrid drabbas inte nämnvärt och nere i Malaga har man oljepengar från Qatar. I Valencia har man stått på ruinens brant och stirrat ett konkurshot stint i ögonen men lyckats få någorlunda rätsida och överlevt. Tänk om Valencia kunde välta denna ekonomiskt dopade jätten PSG och visa att miljarder på bankkontot inte nödvändigtvis alltid behöver vara avgörande inom dagens fotbollen. Om så bara för en kväll lura alla oss naiva obotliga romantiker att tro på det.

Mitt hjärta är ditt att förstöra, låt din vän få veta

Jag hatar att jag älskar dig och älskar dig så mycket att jag hatar dig. Om jag med en enda mening skulle sammanfatta min kärlek till Valencia så ligger Håkan Hellströms gamla låttitel nog ganska bra till. Det är mer känslor än rent förnuft, framförallt inför den här typen av matcher. Valencia och avgörande utslagningsmatcher har inte direkt varit någon bra kombination sedan Santiago Cañizarez tid känns det som. Men varje gång känns lika speciell, varje år så hoppas vi på ett trendbrott. Den här gången är väl dock utgångsläget sämre än någonsin, men inget kan få mig att låta bli att hoppas eller sluta drömma.

Imorgon kväll står nittio minuters total ångest på agendan.