Krönika: Jag hugger i sten
Det är höst. Det är vemod. Det är en ny säsong i antågande. Det är en stor ovisshet framför oss. Men framförallt är det återigen ett vägskäl framför oss.
Det är något som händer med mig när andra halvan av augusti närmar sig september, när sommaren ibland långsamt, ibland plötsligt – övergår i höst. Den friska luften som blåser ner i lungorna, förväntningarna på sommaren som övergår i de krassa förhoppningarna på den bespottade hösten. Samtidigt går vi från ljuset, värmen och det bekymmerslösa livet mot mörkret, regnet och anspråkslösheten i det vardagliga lunket.
Vad har då det här med Valencia CF att göra kan man undra. För min egen del – allt och ingenting.
Jag har väl knappast lärt mig nåt sen sist
Nej inte jag
Men dina ord ligger och gnager här dag efter dag
Valencia CF har för en gångs skull en sommar bakom sig som snarare symboliserats av inaktivitet, lugn – vilket i sig gett förvånansvärt positiva vindar. Tränarposten blev tillsatt av precis den profilen och personen som de allra flesta nog hoppats på – med en hungrig Jose Bordalas vid rodret, som kramat vatten ur en sten i flera år i en förort uppe i Madrid, nog skulle det väl nu kunna börja drömmas igen? Nog var det precis den här tränartypen som Valencia CF just nu skulle må allra bäst av efter att ha famlat i mörkret och fallit rakt genom den hårda betongen efter att Marcelino och Alemany behandlats som pestpatienter på Mestalla av den minst sagt inkompetenta ledningen och ägare.
Nu var det tillbaks till disciplin, till tydlighet, till struktur, till att göra Valencia CF till ett lag jobbigt att möta. Och kunde Bordalas krama vatten ur en sten i Getafe – så borde han väl kunna återuppliva den här nästan uttorkade brunnen där det faktiskt finns en hel del kvalitet men som de senaste åren misshandlats, bedragits och totalt tappat såväl hoppet som sitt egna självförtroende.
Det var nästan lite för positivt och lite för bra för att vara Valencia CF. Lägg på en försäsong, som förvisso iår blev speciell med stora delar av trupperna iväg på EM eller OS-slutspel, där laget såväl spelmässigt, attitydmässigt och inte minst resultatmässigt såg ut att tidigt ha hittat en identitet och imponerade.
Som du sa det kan vara svårt att bli riktigt nöjd
Det är så lätt att fantisera
Och mina tankar och minnen står mig upp i halsen
Men mycket vill ha mera
Så här två försiktiga omgångar in på den här höstterminen står vi på 4 poäng och ömsom vin ömsom vatten. Det har inte varit den omedelbara succén kanske trots relativt bra spelschema men jag tror att framförallt premiären, med spel med 10 man i stort sett hela matchen och den heroiska kämpainsatsen – gav många med mig sköna känslor, det gav mig drömmar, det gav mig förhoppningar och förväntningar. Det fick mig att glömma all svärta för en stund. Det fick mig att minnas mitt Valencia, ett lag, en klubb att återigen identifiera sig med. Spelarna nere på Mestallas gröna schackbräde slet lika mycket för klubbmärket på bröstet som vi skulle gjort om vi fick chansen. Spelarna visade att klubben tillhör ingen maktgalen man i Singapore eller en än mer maktgalen och inkompetent VD sittandes uppe på VIP-läktaren – nej Valencia CF med all sin historia, kultur och minnen tillhör fansen.
Redan där fick Jose Bordalas min absoluta respekt och kärlek. Det han lyckats göra med det här laget, med den här splittrade gruppen på så kort tid – förtjänar inget mindre. Det finns ingen man jag idag skulle vilja leda mitt Valencia CF just nu än Pepe Bordalas – gudarna ska veta att den meningen inte varit självklar för mig att skriva, än mindre helhjärtat stå bakom.
Nu är det 6 dagar kvar på sommarens transferfönster och riktigt än vågar man kanske inte låta hjärtat styra humöret eller drömmarna för den här säsongen – men vi har fått behålla alla de spelarna som man gärna vill ha kvar i Valencia, spelarna där man ser vilka höjder som finns och spelare som i rätt miljö och med rätt ledare som styr dem – är skillnaden på ett Valencia på nedre och övre halvan. Och efter 722 långa dagar blev det ikväll klart med ett nyförvärv återigen, en brasse som har en del kvar att bevisa men som är Bordalas utvalde.
Jag sitter här återigen och hoppas, av hela mitt hjärta, att det ska bli något slags ljusning den här säsongen, det behöver inte vara sportslig supersuccé – det behöver inte ens vara en hedersam placering – det enda jag kräver är att man tar tillbaka Valencia CFs klubbmärke och identitet till vart det hör hemma, att vi återigen får njuta av och våndas med ett Valencia CF som nere på planen är lika passionerade och lika energiska som den här klubben, dess fans och historia förtjänar. Ge oss några steg i rätt riktning, ge oss nagelbandet av ett lillfinger att vi på är på rätt väg och vi kommer att med stor aptit och glädje svälja hela handen och backa er genom eld och vatten.
Valencia-fans kallas ofta kräsna, men jag tycker det är en orättvis beskrivning. Vi är ganska enkla, vi har blivit ganska så stryktåliga och vi är minst luttrade. Vi är enbart krävande om att få identifiera oss med vår älskade klubb. Så låt hösten 2021 symbolisera en vändning, låt våren 2021 då nedflyttningshot var reelt alldeles för länge bli botten och låt Bordalas bli förgrundsfiguren för att Valencia CF är tillbaka och att Mestalla återigen får bli världens jobbigaste ställe att besöka om man inte har Valenciasympatier. Det har varit alldeles för tyst på Mestalla, det har varit alldeles för mycket fokus på saker utanför det som sker innanför de vita, kritade linjer alldeles för länge – låt fotbollen få tala nu.
Jag sitter kanske inte och dricker glögg med balkongdörren öppen men det är ändå med en känsla av att hugga i sten. Men jag tror att åtminstone sakta börjar se en kontur.
Amunt siempre!
