Krönika: Legenden som aldrig kommer att dö
Kaptenen, ikonen, valencianon, legenden - David Albelda. Efter 15 år i Valencia CF, 574 matcher och 187 gula kort så har det kommit till vägs ände för Albelda i Los Ché, som en av de allra största legendarerna i klubbens historia.
Var ska man egentligen börja i en krönika som är tänkt ska handla om David Albeldas karriär och avsked? Jag tycker kanske att Superdeporte sammanfattade det väl på sin framsida den här morgonen ”Se va el futbolista – nace el mito” en rak översättning till svenska blir närmast ”Fotbollsspelaren slutar – legenden föds”. David Albelda har alltså spelat 574 matcher för Valencia CF, stolt bärt den svartvita-tröjan i 42 502 minuter, över 15 säsonger har legenden byggts upp.
David Albelda har varit en viktig del och stöttepelare under Valencias mest framgångsrika period någonsin i klubbens historia och meriterna talar för sig själv med två Ligatitlar, en Copa del Rey-titel, en Uefacup-titel, samt såväl en inhemsk som en Europeisk SuperCopa-titel. Lägg där till att Albelda spelade två Champions League-finaler i början av 2000-talet så förstår man vilken storartad karriär som mannen från La Pobla Larga haft i Valencia CF. Han anlädde till klubben inför säsongen 1997/98 men en olycklig skada förstörde första året och efter en utlåning till Villarreal återvände Albelda till Los Ché säsongen 1999/00 och har sedan dess varit en stor del av valencianismon och alltid varit en ledare.
Man skulle kunna rabbla meriter, titlar och Albeldas betydelse för klubben i all oändlighet känns det som. Men jag ska istället försöka beskriva mina bästa och klaraste minnen av Albelda i Valenciatröjan. Mitt allra bästa minne av Albelda är från säsongen 03/04 när han bildade en oslagbar mittfältsdynamo tillsammans med Ruben Baraja. Pipo och Albelda kompletterade varandra alldeles poetiskt vackert, där David var grovjobbaren som alltid stod på rätt plats i det defensiva spelet medans Ruben stod för de avgörande och öppnande passningarna i offensiven. Denna duon var en stor anledning till att Valencia 2004 utnämndes till Världens bästa klubblag. David Albelda har på något sätt alltid varit som en slags Don Quijote i kampen mot etablissemanget, i kampen mot de stora väderkvarnarna i form av Barcelona och Real Madrid. Albelda blev på något sätt den självklara ikonen när Valencia 03/04 sprang förbi Real Madrids Galacticos och vann ligan den våren.
Mitt kanske allra starkaste minne utav David Albelda är dessvärre något betydligt sorgligare. Jag talar givetvis om presskonferensen och tårarna ifrån våran älskade capitano när ärkegrisen Ronald Koeman hade slängt ut legenderna Albelda, Cañizarez och Angulo från klubben. Det gjorde fysiskt ont i bröstet att se Albeldas känslosamma kärleksförklaring till klubben den dagen, bilder som etsat sig fast i minnet och som för alltid kommer att förknippas med David Albeldas band till Valencia CF. Albelda kom tillbaka till klubben trots den miserabla behandlingen och visade att kärleken till klubben och allt vad den står för är större än några personers grova misstag.
På något sätt kan jag tycka det är skönt att en spelare som David Albelda nu slutar i Valencia, att han därmed får sitt värdiga avslut. Vi såg iår och framförallt under våren flera glimtar av den gamla Albelda och han gjorde många riktigt bra matcher under Valverde. Nu får han gå av på toppen och vi minns honom som den stora spelaren han var. Det är en legenden som David Albelda väl värd och med lite distans till det hela tror jag att han känner samma sak. Visst han hade säkerligen hållt som back-up ytterligare en säsong men jag köper Djukic argument rakt av. En spelare som David Albelda förtjänar mer än att sitta på bänken sin sista säsong.
David Albelda kommer att vara enormt saknad i Valencia, inte bara det faktum att jag för första gången någonsin får spekulera i startelvor utan att ens fundera över Albeldas namn utan för allt han står för när han kliver in på planen i Valenciatröjan och med kaptensbindeln runt armen. Den typen av spelare som Albelda var är ett utdöende släkte känns det som, de lojala lagspelarna som alltid sätter laget före jaget, klubben framför egot. Att Valencia tagit beslutet att förevigt pensionera tröja nummer 6 känns därför helt rätt. Jag hoppas nu att klubben på något sätt knyter sig an Albelda även efter karriären, som tränare/ledare/ambassadör eller något som passar. Hans erfarenhet och stora passion för Valencia CF kan säkerligen göra mycket gott även utanför det gröna schackbrädet.
Stort tack för allting David Albelda. Legenden om dig kommer aldrig att dö. Du är en av de allra största som spelat för Valencia CF. Nu inleds en ny era på många sätt och vis, utan den givne pådrivaren, kaptenen och motorn på innermittfältet i form av David Albelda.
Amunt Valencia!
