Krönika: Marcelino bygger drömmar
Mestalla har återfått sin elektriska stämning, fansen har börjat drömma igen, vardagarna handlar inte längre om ett enda långt lidande mellan helgens besvikelser. Vägen tillbaka är lång men redan nu har Valencia CF rest sig och återtagit sin heder.
Fotboll är som världens mest fantastiska religion. Fotboll är något som är tänkt för underhållning, att njutas av, att få oss att drömma och något att förenas omkring samt en gemenskap som inte bryr sig om ursprung, hudfärg, samhällsklass, kön eller för den delen vilken världsreligion man tillber. Det är därför fotboll är världens största rörelse. Fotbollen är inte alltid logisk, den är tvärtom väldigt sällan logisk när det kommer till supporterskap – då handlar det om passion och känslor, väldigt sällan särskilt rationellt. Antingen så förstår man det eller så gör man inte det.
För oss valencianistas har det sista årtiondet varit ett stort stålbad där de senaste säsongerna varit en golgata-vandring på glödande kol. Inte enbart för de svaga sportsliga resultatet som gjort Valencia till närmast ett åtlöje i Spanien och Europa, laget som spelade två CL-finaler i rad och bröt Real Madrid och Barcelonas dominans flera gånger om i Spanien. Nu var man på botten, det var tränarbyte så pass ofta att man hade stora problem att hänga med i svängarna. 10 olika tränare under 5 säsonger säger det mesta. Kontinutitet och en tydlig identitet var det som tog Valencia till toppen av Spanien och Europa en gång i tiden, bristen på detta var det som drog ett helt annat Valencia ner till botten några år senare.
Det var som ett inbördeskrig i Valencia som utlöstes i samband med försäljningen av klubben där de flesta först såg Peter Lim som en befriare och frälsare. Men ganska snabbt blev det tydliga läger med Peter Lims gäng i ena hörnet och vi andra i den andra hörnan. För varje månad som gick, för varje felbesult som Lim tog – desto färre personer hade han runt sig i sin ringhörna. Det var krigsstämning utanför Mestalla, det var fans som väntade på laget vid träningsanläggningen efter pinsamma förluster, det var demonstrationer och strejkande. Valencianistas får ofta höra att det är kanske de mest krävande fansen av dem alla. Men utan denna passionen så kanske galenskaper hade fått fortsätta och fortsätta. Jag försvarar inte allt som gjorts men jag är samtidigt glad för den lidelse och glöd som valencianista visat upp när man känt att deras klubb varit under hot.
Efter 5-0 hemma på Malaga och en fjärdeplats i tabellen efter fem omgångar är det svårt att sudda bort leendet på läpparna. Det tog Valencia 80 matcher att återigen vara topp fyra i La Liga en position man aldrig borde slarvat bort. 80 matcher och till största del 7200 minuters lidande. Plötsligt så är vardagen återigen en tid för drömmar och titt på spelschemat för topplagen, istället för ett utdraget lidande och ångestfyllt räkna hur många poäng det är ner till nedflyttningsstrecket.
Vi har plötsligt ett lag igen nere på Mestallas gröna schackbräde som spelar för klubbmärket på bröstet, som spelar för historien som sitter i väggar och som spelar för fansen på läktaren och inte för aktieägare i Singapore eller skumma agenter i Portugal. Det är en grupp som sliter, som kämpar, som aldrig ger sig, som vill någonting varje match och som agerar som en sammansvetsad enhet med en tydlig general vid sidlinjen som styr sina mannar med säker och trygg hand.
Jag må vara romantiker och naiv som redan nu svävar iväg något efter bara fem omgångar. Men det är så mycket omkring hur det laget uppträder – på planen som utanför planen – hur hela klubben andas en helt annan samhörighet och optimism igen, hur klubben, fansen och spelartruppen återigen gått samman och bär nu fram varandra istället för att motarbeta varandra. Vi har återfått vårt Valencia CF igen. Vi har återfått drömmarna om ett storslaget Valencia, vi har fått tillbaka ett Mestalla som kokar av visioner och stolthet igen. Just nu vill jag å ena sidan bara stanna tiden en stund för att njuta av detta, bara verkligen suga in nuet och det faktum att vi rest oss från askan, att vi överlevt mörkret och nu står här med en blå himmel och apelsinlundar som blommar och fruktar mer än nånsin. Å andra sidan så kan jag inte bärga mig från att se mer av det här laget, att följa Marcelinos lagbygge utvecklas för varje omgång och för varje vecka man får tillsammans på träningsanläggningen i Paternan och gräsmattan på Mestalla.
Vägen är utstakad, gången är krattad och första kapitltet i den här boken om det nygamla Valencia CF har fått en flygande start. Men känslan säger mig ändå – att det här, det är bara början!
A por ellos!
