Krönika: Not good enough
Nuno lämnade rodret och tog därmed sin del av ansvaret för det svajiga spelet och uteblivna resultaten i höst. Nu skulle alla problemen vara lösta trodde kanske många. Men efter gårdagens förlust mot Lyon kan man ifrågasätta vad som egentligen är problemet med årets Valencia.
Valencianistas får ofta höra att man har alldeles för dåligt tålamod och ställer orimligt höga krav på laget och framförallt dess tränare kanske. Burop och viftande med vita näsdukar är ingen ovanlig syn på Mestalla och det måhända att publiken är alltför snabb med att ta till denna åtgärd, men samtidigt så tror jag att alldeles för många såväl experter som andra lags supportrar totalt missförstått detta fenomen på Mestalla. Det är sällan för att inte säga aldrig som man viftar med näsdukar eller buar för hesa halsar på grund av felpassningar, missade målchanser eller något defensivt misstag. Fotboll är en mänsklig sport där det begås misstag hela tiden och valencianistas är inte dummare än andra supportrar utan förstår och respekterar detta. Vad vi inte accepterar är när enskilda spelare eller laget som en samlad enhet inte brinner för klubbmärket på bröstet och inte ger 120% varje gång man beträder en fotbollsplan och representerar Valencia CF, inte desto mindre när man beträder helig mark hemma på Mestalla.
Talande exempel från närtid är matchen mot Barcelona i lördags, Valencia bjöd på långtifrån någon propagandafotboll eller dominerade spelet. Men man kämpade som lejon ute på planen, man stred helhjärtat för varandra och stod upp för klubbmärket. Det är detta som valencianistas kräver. Ett engagemang och stolthet, att använda sig av fotbollsspelarens viktigaste muskel – hjärtat – ute på planen. Då kan vi acceptera att vi inte vinner match. Det handlar om en ömsesidig respekt egentligen, spelarna och ledarna ska respektera klubbmärket, dess historia och supportrarnas passion för detta. Gör man detta så garanterar jag att man får villkorslös respekt och stöd tillbaka. När Valenciaspelarna blir krigare så blir de samtidigt hjältar på läktarna. Svårare än så är det inte.
Igår så gjorde Gary Neville debut som Valenciatränare på Mestalla. Detta i en match av karaktären vinna-eller-försvinna mot ett Lyon som inte längre hade något att spela för i Champions League och inför mötet skrapat ihop en futtig poäng på fem CL-matcher. Men det blev en mardrömsdebut för Neville där vi inte kunde se många signaler dessvärre om det som vi började skymta nyanser av i lördags mot Barcelona. Glöden, viljan, intensitet var återigen som bortblåst förutom under kortare perioder under matchen. Försvarsspelet var flera gånger utmanövrerat och såg oerhört stabbigt ut. Nyförvärv som Abdennour, Danilo, Santi Mina och de Paul har inte alls förstärkt detta lag, snarare tvärtom, vilket inte alls för förväntningarna efter förra säsongen eller inför denna säsong. Signalerna från klubbledning var att bygga vidare på det man startade ifjol och ha ett ännu starkare lag denna säsong. Men dit är det väldigt långt just nu. Valencia med bollinnehav är fortsatt väldigt statiskt och fantasilöst. Det är de gånger som Cancelo eller Gaya vågar hänga med upp längs kanterna som det händer något, men ofta är det bara en ensam Paco i boxen. Det är bara att inse att Valencia just nu är inte good enough och man är inte bättre än så här. Tyvärr. Hur ont det än gör att inse detta faktum.
Gary Neville har minst sagt väldigt mycket att arbeta med inom den här gruppen, inte minst när det gäller de mentala bitarna. Att inte laget visar mer glöd och hjärta en sån här match när CL-avancemang står på spel är oerhört alarmerande och samtidigt skrämmande. Det känns som om det saknas en ledare ute på planen som kan kliva fram och gå i bräschen för att få med sig övriga laget. Dani Parejo är i det avseendet ett skämt som lagkapten och bör i mina ögon lämna över bindeln till någon mer lämplig. Värvningen av Abdennour ter sig alltmer tveksam och framstår som en sista minuten panikvärvning när Otamendi försvann. Han är långsam, står ofta på hälarna vid spelvändningar och är dessutom totalt oduglig med bollen. Här måste Lim öppna plånboken i vinter och få in en försvarsgeneral vid sidan om Mustafi om vi på allvar ska kriga om fjärdeplatsen i ligan.
Samtidigt som uttåget ur CL redan efter gruppspelet måste ses som ett stort misslyckande och fiasko i en väldigt svag grupp, så kanske det också kan vara det bästa som kunde hända Valencia just nu. Att möjligheterna till att vinna Europa League är betydligt större än att vinna Champions League krävs ingen raketforskare för att förstå. Kan Neville få ordning på laget, kan klubben värva in en meriterat mittback, samtidigt som Paco/Negredo kan börja producera mål framåt och avlasta varandra, så kanske kanske det finns en möjlighet att Valencia kan ta en titel i vår trots allt. Vi lever på hoppet och får det sportsliga före det ekonomiskt fördelaktiga med ett CL-slutspel. Viktigast i vår blir trots allt att komma tillbaka on track i ligaspelet och fixa minst en fjärdeplats och nytt CL-spel även nästa säsong. Kan Neville krydda detta med att vara med och kriga om Copa del Rey-titeln och Europa League, så kanske det trots allt går att skönja en ljusare period i Valencia efter nyår och vi kan lägga en tung och mörk höst/vinter bakom oss. Det gäller att försöka se något positivt i allting och för varje dörr som stängs, öppnar sig samtidigt en ny möjlighet. Rent konkret för Valencia innebär det att CL-dörren slogs igen i ansiktet på oss, samtidigt som EL-dörren öppnades på glänt och med värme inbjöd oss till en liten mindre scen men med större möjligheter till framgång. Med Mista och Angulo åter i Valencias organisation vore det väl på sin plats med en repris av Göteborgs-triumfen från 2004 i Uefa-Cupen.
A por ellos!
