Krönika: Spelarrevolt i Valencia CF
Det är en fullskalig, kollektiv spelarrevolt vi just nu upplever i Valencia CF. Det finns få andra förklaringar till det här fullständiga förfallet och de katastrofala insatserna som man visat upp under den senaste veckan. Först mot Lille i Champions League där man kanske kastade bort fina möjligheter att avancera till CL-slutspel och nu ikväll mot Osasuna i ligaspelet. Mateu Alemany är på väg bort och Marcelino är nästan redan glömd i Mestallas katakomber, men hos spelartruppen är det påtagligt att man inte tagit något av den här höstens turbulens på något bra sätt. All spekulationer om att kanske truppen nu går samman för att man ”vill visa” ledningen och att det skulle komma något gott är allt detta – den ideen kan vi förkasta direkt. Det är öppet krig mellan ledningen med Peter Lim och Anil Murthy och övriga Valencia CF i stort sett – alltifrån spelarna nere på planen till fansen runt om i världen.
Kanske är det så att övriga förklaringar är svårare att smälta än en eventuell spelarrevolt för att förklara de senaste bottennappen. Kan det va så illa att Marcelino var en expert på att sminka över uppenbara brister och svagheter? Som en såndär mekaniker som kan göra under med din bil inför besiktning för att dölja all skit som finns där under huven eller rosten som ätit upp karrossen underifrån. På samma vis såg Marcelino precis hur han skulle göra för att den här truppens individuella brister skulle bli så små som möjligt när man lade samman pusslet som ett kollektiv. Han fick Dani Parejo att spela sitt livs fotboll, bli en lagkapten som vi aldrig trodde fanns därinom honom, han fick skadat gods som Kondogbia, Gabriel, Coqulein, Gameiro, Garay att plötsligt skina igen som aldrig förr. Tillsammans byggde han en lagmaskin som krämade ur maximalt ur varje spelares styrkor och som såg till att minimera samtligas brister – med en tät, ramstark defensiv och en offensiv som byggde på snabba spelvändningar och fartfylld fotboll klickade han dessutom perfekt ihop med Valencia CFs DNA och historiskt sett hur man nått framgång.
Vad vi ser nu under Celades är en soppa av allt möjligt, huruvida det går att döma Celades för allt detta till 100% är svårt att säga, ena matchen kan man se tendenser till hur Celades vill spela men där det uppenbarligen aldrig kommer lyckas då vi har helt fel spelarmaterial till detta. Andra matcher så har man ingen aning om vad som är Celades idéer då han istället ser ut att försöka kopiera vad Marcelino gjorde framgångsrikt. Den här bristen på kontinuitet och tron på sina egna idéer är det väl som stör mest hos mig och som jag också kan tänka att man som spelare till sist inte vet längre vad det är man vill ha ut på planen och då ser det ut som ikväll mot Osasuna. Desillusionerade spelare som i bästa fall spelar för sig själv, men som oftast gömmer sig, alibi-spelar och hoppas att nån annan ska kliva fram istället.
Ikväll mot Osasuna kommer säkert många – inte minst inom Valencia CFs officiella kanaler som får Nordkoreas stats-TV att se objektiv ut – att skylla förlusten på en väldigt hårt dömd utvisning på Rodrigo efter 30 minuters spel. Ja den var helt felaktig men det förändrar inte bilden utav Valencia som var minst lika usla innan utvisningen som efter utvisningen. 74-26% i bollinnehav och 29-3 i avslut lyder statistiken. Vi mötte alltså O s a s u n a inte FC Barcelona. Man vet knappt längre om man ska skratta eller gråta – men det som är säkert är att det som nu håller på att hända i Valencia inte är värdigt det Valencia CF som vi alla lärt oss att älska i vått som torrt.
Utan att slå på stora trumman eller vara domedagsprofet här så känns det svårt att se att det här under Celades, eller under Lim/Murthy för den delen, ska vända. Det känns inte som att laget helt sonika kommer rasa samman helt och vara med i bottenstriden men det känns mer rimligt att vi får skruva tillbaka klockan – då menar jag inte enbart till vintertid utan hela vägen bak till omkring 2016. Då var det två raka 12:e platser med en på pappret stark trupp, det är där nånstans jag ser vi hamnar iår – sen kommer det bli rena cirkusen nästan sommar med spelare som lämnar och legoknektar som ansluter och så snurrar reality-showen vidare med öråd nere i Singapore när Peter Lim känner att det är dags att hotta upp det hela litegrann.
Es lo que hay.