Krönika: Upp till bevis för Valencianistas
2015 var ett tudelat år där våren fick oss att minnas fornstora glansdagar, medans hösten tog oss tillbaka till mörkret igen. Nu vänder vi blad och ser framåt mot 2016!
Det återstår 22 omgångar i ligan, vi ska spela slutspel i Europa League och är vidare i Copa del Rey. Ändå så påstår många att denna säsong redan är körd och vi får blicka framåt istället. Detta är för mig helt oförståeligt och inte minst helt emot allting vad Valencia CF och dess klubbmärke står för.
Att vara en vinnare betyder inte per automatik att man vinner varje gång. I de flesta fall är det snarare frågan om en attityd och inställning till saker och ting, man ger aldrig sig in i något utan att verkligen brinna för och tro stenhårt på att man ska vinna. Därmed är man också beredd att göra allt som krävs och man kommer aldrig nånsin att ge upp. På samma vis fast motsatt då definierar jag en förlorare, det behöver inte var den som faktiskt förlorar, utan en förlorare för mig är en som bara försöka rädda sitt egna skinn, som redan på förhand hittar ursäkter och undanflykter, som söker syndabockar och fel istället för att rannsaka sig själv eller söka efter lösningar på problemen. Det är här en stor del av Valencianistas just nu befinner sig dessvärre.
Man säger att ligan är körd för att vi har 11 poäng upp till fjärdeplatsen, trots att det återstår mer än halva säsongen och 66 poäng kvar att spela om. Det är respektlöst och det är inte värdigt Valencia, jag tror också att det har en osynlig men större påverkan på laget än vad många tror. När publiken och fansen tror på laget, även i de mest utsatta lägen, så har vi sett prov på vad den här gruppen kan frammana för slags underverk. Vi pratade om re-Amuntadas under fjolåret med flera numera klassiska vändningar och euforisk matcher på Mestalla. Vi gav aldrig upp och det signalerade vi ner till spelare och tränare vi sidlinjen också som höjdes sig flera hundra procent kändes det som. Man vara beredda att dö för klubbmärket nere på planen på samma vis som supportrarnas ohämmade kärlek från läktarna. Vad för signaler läser spelarna in nu när det på så många håll redan nu suckas högt och uppgivet som om säsongen var körd redan? Ibland får man nästan känslan att det är lite samma tankar bakom kulisserna bland höjdarna som styr klubben, att säsongen 15/16 är körd nu får vi planera framåt.
Inte nog med att mer än halva ligasäsongen återstår, vi är dessutom med i racet om två titlar i såväl Copa del Rey som Europa League. Låt vara att spelet de senaste månaderna minst sagt sett skralt ut och inte direkt kanske frammanat bilder eller drömmar om någon ny framgångseran, men det svänger snabbt i fotbollens värld – det får vi aldrig glömma. Det är nästan på dagen ett år sen som Valencia skulle ta emot Real Madrid hemma på Mestalla, laget fick göra el Pasillo eftersom Los Merengues nyligen vunnit klubblags-VM och kom till Mestalla med 22 raka matcher utan förlust. När dessutom Ronaldo gjorde 0-1 på straff i första halvlek var det lite som talade för Valencia. Det hade varit så jävla enkelt att vika ner sig då, att hitta ursäkter och undanflykter och gömma sig bakom detta mot en hedersam förlust mot oslagbara Real Madrid. Men det vägrade Mestalla att acceptera och det vägrade spelarna att acceptera. 45 minuter senare stod det 2-1 på tavlan och Valencia hade brutit Real Madrids svit och vänt matchen. Om sanningen ska fram så var inte Real Madrid sig likt efter det den våren medans Valencia närmast svävade fram på detta lilla rosa framgångsmoln hela våren.
Nej det blir ingen enkel utmaning för Gary Neville och laget att nå topp-fyra och CL-plats i ligan till våren och nej det finns ingen Eriksgata fram till final eller bucklan i varken Copa del Rey eller Europa League, men ska man ge upp på förhand på grund av detta? Ska man erkänna sig förlorad redan innan matchen har börjat och när det återstår 66 poäng att spela om? Valencia CF och valencianismen är betydligt större än så, har alltid varit och ska för alltid även förbli så. Det är inte värdigt mot de tusentals personer som kämpar hela året för att ha råd med säsongskort eller biljetter till Mestalla, som följer laget land och rike runt, att efter mindre än halva säsongen säga att loppet är kört. Vi är där vi är idag, det kan vi inte ändra och misstagen som gjordes under sommaren och i förberedelserna inför säsongen de har vi fått betala för under hösten och vintern. Men nu kommer ett nytt år, en ny vår, med nya vindar och en ny tränare och med mängder av möjligheter att hitta tillbaka på rätt spår. Det absolut minsta vi åtminstone kan begära det är klubben, laget och fansen gör allt som står i deras makt hela vägen fram tills säsongen är slut.
Jag varken älskar eller brinner kompromisslöst för Valencia på grund av deras framgångar, pokalskåp eller stjärnspelare. Jag engagerar mig och drömmer om stordåd av så många andra anledningar. Valencia för mig är inte bara ett fotbollslag, det är en livsfilosofi och en väg som livet valt åt mig. Gemenskap, hjärta och att aldrig ge upp oavsett hur svårt det ser ut, oavsett hur tuffa förutsättningarna är – så ger man aldrig upp. Det är vinnare för mig och det är Valencia för mig, det var det som jag en gång i tiden förälskade mig i och föll pladask för, inte någon titel eller massa framgångar.
Självklart så kommer jag alltid att drömma om framgång, jag kommer innerligt att tro på framgång och den dagen framgången kommer så räkna med att jag kommer fira som om det inte fanns någon morgondag. För tro mig, den dagen kommer att komma när vi får betalt för allt lidande, den dagen när vi inser att alla tunga nätter och tårar längs vägen verkligen varit värt det. Valencias är på något sätt martyrernas och de obotliga romantikernas lag. Vi som går i fällan gång på gång och faller pladask när någon lovar guld och gröna skogar, vi som vågar hoppas och törs leva fullt ut, men som sedan står kvar med krossat hjärtat när verkligheten hunnit ikapp oss. De må kalla oss naiva och verklighetsflyende. Jag bryr inte mig. Jag kommer att älska Valencia CF lika mycket när jag vaknar imorgon bitti ändå.
Nunca se rinde – vi ger aldrig upp.
