Krönika: Valencia CF är på väg mot avgrunden och Segundan

Vad är det vi just nu bevittnar egentligen? Valencia stängde år 2020 med en förlust nere mot Granada, den första förlusten mot det rödvita Granada på 45 år i ligan – ganska så talande avslutning på det här året med andra ord för Valencia CF som slagit mängder av rekord under 2020, i stort sett inga av dessa i positiv bemärkelse.

Det var en startelva som fick även de mest luttrade Valenciavännerna att höja på ögonbrynen, sätta horchatan i halsen och undra vad Javi Gracia nu rökt på för saker inför den här matchen. På bänken fanns Maxi Gomez, Yunus Musah, Manu Vallejo och Kangin Lee (som vanligt längst ned bland fiskpinnarna från 2004) – samtidigt som Cheryshev, Esquerdo, Jason och Gameiro fick chansen från start. Det var många år sedan vi fick se en lika svag VCF-elva som idag – vilket kanske också en gång för alla bara bekräftar att vi numera är ett lag på undre halvan, ett lag som denna säsongen kommer kriga mot strecket, men inte strecket ut mot Europa och ett miljonregn – utan strecket ner mot Segundan och avgrunden.

Granada tog planenligt ledningen efter ett sällsynt skådat billigt fotbollsmål där såväl försvarsspel som målvaktsspel starkt kan ifrågasättas. Men då kom våran för dagen bästa vän VAR in i bilden och hade uppmärksammat en billig frispark på Jason i en sekvens tidigare. Extremt tursamma där och ett domslut som skulle visa sig vara bara ett i raden av många väldigt tveksamma och direkt felaktiga. Och istället så kan Gameiro sätta dit 0-1 några anfall senare efter fin framspelning av Chery. Valencia gör en bra avslutning på första halvlek och spelar stora stunder bättre fotboll än i alla fall jag förväntat mig och skapar flera lägen till att utöka ledningen. Men ofta är det dåliga beslut och svaga prestationer i de avgörande lägena som gör att det rinner ut i sanden.

Ännu ett tecken på att vi är ett lag som är där vi är i tabellen av en anledning – jag har svårt att kritisera Jasons spelmässiga insats eller Esquerdos för den delen – känslan är att man spelar på sin nivå, man gör så gott man kan – det är dessvärre inte högre kvalitet än så här. Desto mer märkligt då kanske att Javi Gracia anser att dessa spelare ska gå före flera av de spelarna som sitter på bänken som i min bok är betydligt bättre fotbollsspelare.

Precis innan halvtidsvilan så händer det som ofta symboliserar bottenlag – man släpper in ett enkelt mål och istället för 2-0 så är det 1-1 efter en frispark som styrs i mål av Gameiro. Tvåmålsskytt i första halvlek fransmannen, det var längesen vi upplevde det – alltid något.

Andra halvlek är en lång ökenvandring, det är som att se ett korthus sakta men säkert falla ihop totalt framför ens ögon i realtid. Granada dominerar egentligen hela vägen, det blir inte bättre när Jason i den 70 minuten (jo, han var fortfarande kvar på planen) drar på sig sitt andra gula kort och blir utvisad efter en eftersläng och 3 minuter senare så snackar Guedes till sig ett direkt rött kort. Smarta pojkar det där – i ett sånt läge där 3 poäng är värda sin vikt i guld för laget, där man är inne i tuff period i matchen – då göra en eftersläng och snacka sig till rött kort. Slå upp att sätta jaget före laget i ett digitalt lexikon och en Youtube länk till Jason och Guedes borde finnas där efter ikväll.

Såklart är det ex-Getafespelaren Jorge Molina som sen sätter den sista stöten i detta Valencia sent in i matchen med sitt 2-1 mål för Granada. Ett fullt logiskt och rättvist segermål ska sägas.

****

Det är så mycket huvudvärk efter en sån här match, kanske allra minst över resultatet utan mer för allting som den här matchen innebar, såväl inför, under som runtomkring. Vi har en märklig laguttagning som sägs grunda sig i bristande inställning på träningar från nyckelspelare, vi har spelare som under brinnande match när allt står och väger sätter sitt ego framför allt annat och pissar på sina medspelare och på klubben och vi har rykten runtomkring och spekulationer om såväl Gracias vilja att vara i Valencia som flera av de största spelarna. Allt det här kommer när Valencia inför matchen har en seger på sina tio senaste matcher.

En 2-1 förlust mot Granada kan vi rida ut, det kan vi komma förbi och det har vi gjort många gånger för. Men den här krisen som nu infinner sig i Valencia CF och som kommer leva över nyår åtminstone – den ruckar hela klubbens existens och verklighet hela vägen ner i grunden.

Maxi Gomez har i veckan pekats ut som ersättare åt Diego Costa i Atletico Madrid, närmaste matchen efter sitter han – lagets bäst och viktigaste spelare i det offensiva spelet - på bänken i 90 minuter när Valencia jagar enormt viktiga tre poäng, anledningen sägs va en ren petning på grund bristande inställning på träning. Det är Kondogbia 2.0 all over. Maxi har tröttnat, han vill inte va kvar i det här Valencia, inte med det här styret och allt kaoset som har hänt och än mer vad som är på väg att hända. Han vill bort – å ena sidan förståeligt att han inte vill lägga sina bästa fotbollsår i en klubb som Valencia CF är just nu, å andra sidan såklart väldigt olyckligt och oproffsigt agerande.

Men det börjar gå så långt att man känner – kan vi egentligen klandra dem längre?

Vi kan prata hur mycket vi vill om proffs, heder och moral – men om inga andra i och inom klubben påvisar minsta lilla gnutta av detta, varför ska vi då begära att spelarna ska fortsätta göra det? Klubbledningen ljuger och döljer saker, har en egen dold agenda bakom kulisserna och har totalt förstört ett framgångs projekt och lyckats sänka en klubb som vann en titel och spelade Champions League på mindre än 18 månader. Jag kan klandra spelare som sviker laget, som sviker sina lagkamrater som de delar omklädningsrum och en vardag med. Ingen av dessa förtjänar en sådan behandling – men vad hade vi själva gjort i samma sits? Till syvende och sist är du dig själv närmst – än mer spelare som Maxi som har ingen Valenciakoppling som Carlos Soler och Luis Gaya till exempel.

Vad händer då med Kangin Lee kan man undra? Den största juvelen från Valencias Akademi de senaste 20 åren, åtminstone, enligt många initierade bedömare. Han sitter inte bara på ett utgående kontrakt och vägrar skriva på nytt – han har dessutom av nån anledning hamnat så långt ner i kön hos Gracia att knappt får ett inhopp längre. Idag såg vi Koba gå före i kön – och ja vi måste stanna där ett tag ärligt talat vad ville Gracia med det bytet? Kasta in en debutant vid ställningen 1-1 med två man utvisad, ett helt oförståeligt byte och som även kan skada mer än det gör nytta för en ung spelare som Koba. Hjärnsläpp av Gracia.

Men åter till Kangin – idag finns det väl ingenting egentligen som tyder på att han är kvar i Valencia nästa säsong, kanske inte ens efter vinterfönstret. Han kommer reas bort och vi kommer aldrig få se honom lyfta i Valencia, vi kommer alltid få leva med att vi slarvat bort ännu en juvel, vi gav aldrig honom möjligheten att lyfta i Valencia och vi fick därmed heller aldrig lön för den mödan som det varit att utbilda och lyfta fram honom genom alla åren. Det är så upprörande och sorgligt att jag inte ens vet var jag ska börja. Ansvaret för detta kommer hamna på fleras händer, men framförallt är det Valencia CF som klubb och förening som jag pekar mest finger åt – planen och stödet för Kangin Lee att ta nästa steg från lovande junior till att veckla ut vingarna och flyga som seniorspelare har varit alldeles för dåligt.

Nu står vi där, med en dag kvar på det här skitåret 2020, med 40 inspelade poäng under kalenderåret – 2019 spelade vi ihop 67 poäng, så det är alltså 27 (!!) poäng sämre över ett års tid. Sämst utveckling såklart av samtliga lag i La Liga och en poängskörd som ofta innebär nedflyttning. Så det där Segundaspöket har man bäddat för ett bra tag nu – och det är snart inget spöke längre utan verklighet. Det finns väldigt få saker omkring Valencia CF som just nu signalerar det allra minsta om en vändning, att den här truppen och Gracia har vad som krävs för att vända på denna skutan eller att stormen utanför planen i Valencia CF skulle lugna ner sig efter nyår. Snarare tvärtom så har alla hjulen bara börjat snurra fortare och fortare under hösten, det här fuskbygget krackelerar inte längre litegrann i fogarna utan hela grunden har släppt och det finns inga kortsiktiga plåster i världen som kan rädda detta. Åker Valencia inte ur denna våren – så lär man göra det nästa vår. Det finns ingen vägs ände med den vägen som Peter Lim slagit in på.

Valencia CF, 102 år gammal – blöder och lider, och vi som följt henne troget kan inte mycket göra mer än att stillsamt titta på med tårar i ögonen, en klump i magen och be en stilla bön att ett mirakel kan ske. Vi får ju inte ens vara inne på Mestallas läktare och försöka lyfta fram laget och vädra vårt missnöje med ledningen – så det är verkligen the perfect storm incoming för Valencia CF.

Jag önskar så att jag kunde avsluta den här krönikan med något hoppingivande, med något som kan ge tröst och kanske skänka något slags hopp och skapa drömmar. Men det är just nu, ikväll, år 2020 - väldigt, väldigt svårt.