Längesedan Valencia var så bra
Valencia är i strålande form med 19 poäng av 21 möjliga de senaste sju matcherna. Samtidigt är spelarmaterialet också bättre än på länge. Hur långt kan detta lag gå i år, egentligen?
Valencia har spelat propagandafotboll den senaste tiden. Efter förlusten mot Málaga i början av februari har man spelat sju ligamatcher och sex av dem har slutat med vinst. Enda poängtappet var 1-1 borta mot regerande mästarna Atlético. Valencia ligger på en tredjeplats i ligan och i skrivande stund under landslagsuppehållet är man bara åtta poäng upp till ligaettan Barcelona. Även om det kanske är naivt att drömma om en ligatitel redan i år väljer jag ändå att göra det. Det var längesedan jag såg laget så bra och spelarmaterialet som tränare Nuno Espirito Santo basar över är extremt slagkraftigt, vilket är lätt att glömma.
Diego Alves är en av världens bästa målvakter och det är en gåta att inte förbundskapten Dunga utsedd honom till Brasiliens givne förstamålvakt. Valencias mittbackspar i Mustafi och Otamendi har varit helt outstanding sedan duon anlände i somras och precis som mycket annat osar dessa två 2004 och kopplingen Ayala/Marchena. Otamendi har blivit den naturliga kaptenen även om Parejo bär bindeln och tillsammans med sin tyska kumpan Mustafi har de styrt upp Valencias defensiv som de senaste åren varit allt annat än stabil. Vänsterback Gayá är född 1995 men är redan på allas läppar. Real Madrid vill köpa honom, men ledningen i Los Ché har fattat att juvelen i backlinjen inte går att köpa för pengar. I Gayá har laget fått en bättre variant av Jordi Alba och Juan Bernat, åtminstone vid samma ålder. Barragán har höjt sig flera nivåer denna säsong och bakom honom finns superspännande löftet João Cancelo. Lucas Orbán har också gjort det oväntat bra som back-up.
På tremannamittfältet kan Nuno rotera mellan spelgeniet André Gomes, kapten Parejo, stjärnvärvningen Enzo Pérez och slitvargen Javi Fuego. Den förstnämnde är en framtida världsspelare och hade jag fått bestämma hade Gomes alltid funnits med i elvan. I La Liga-podden kallade jag honom för en blandning mellan Zidane och Rivaldo och det står jag fast vid. En sån bländande teknik och speluppfattning vid så ung ålder är djupt imponerande. Dani Parejo har även han varit fenomenal i år med många mål från sin mittfältsposition. Enzo Pérez har kanske inte varit den sensation som många hoppades på när han kom från Benfica för stora pengar i vintras, men han tillför ändå mycket med sitt slit och aggressiva spel. På samma sätt jobbar Javi Fuego än mer i det tysta. Han är väl ingen spelare som ger klubben särskilt mycket pengar i tröjintäkter, men han är en vattenbärare som är oerhört nyttig. En ny Albelda, helt enkelt.
Bland anfallarna finns det sparkapital i mängder. Varken Negredo eller Rodrigo har kommit upp i sin normala standard och när de väl gör det kommer duon att explodera likt de gjort tidigare i sina karriärer. Rodrigo var strålande i Benfica och vad Negredo kan vet väl alla efter hans tid i Sevilla. Paco Alcácer börjar att komma igång ordentligt och är Spaniens framtida anfallsstjärna. På vänsterkanten har Pablo Piatti äntligen slagit igenom på riktigt i Valencia. Argentinaren som förlorade tröja nummer 11 till Dorlan Pabón under utmobbningen fick ju knappt vara kvar i klubben, men han krigade på i förnedrande nummer 2 på ryggen och är nu äntligen i den form som han hade i Almería. Tillsammans med kapten Parejo har han gjort flest poäng i klubben denna säsong, självklart med sitt gamla nummer 11 på ryggen. Sofiane Feghouli är den som varit i klubben längst (kom sommaren 2010) och är fortfarande en tongivande spelare med sin teknik.
Spelarna som nämns ovan är inga dussinlirare direkt och jag undrar om inte detta lag har en bättre bredd än Rafa Benitez gäng 2004. Startelvan Cañizares; Torres, Ayala, Marchena, Carboni; Baraja, Albelda; Angulo, Aimar, Vicente; Mista är nostalgisk och svårslagen, men bakom denna elva var det tunnare. På samma sätt var eran med David Villa, David Silva och Juan Mata extremt lyckad tack vare dessa stjärnor, men laget var också väldigt beroende av den trion. I år upplever jag att det är kollektivet som är Valencias största styrka. Laget står inte och faller med någon spelare som de kanske gjorde med David Villa & gänget. Dessutom känns Nuno Espirito Santo helgjuten som tränare efter alla felval som gjordes för att hitta Unai Emerys efterträdare. Nu är han här, äntligen.
Det återstår tio matcher i ligan och med tanke på den superform laget är i kommer Nuno och hans manskap troligen bara att tuta och köra. Närmast väntar derby hemma mot Villarreal och tre omgångar senare drabbar man samman med Barcelona på Camp Nou. Ett Barcelona med både cupfinal mot Athletic och Champions League i tankarna. Tre poäng där kan börja ge spelarna och fansen guldvittring. Även Santiago Bernabéu ska intas innan säsongen avslutas. Tufft givetvis, men det är i dessa matcher som visar om man är vinnare eller förlorare. Rafa Benitez och hans spelare visade sig vara riktiga vinnare 2004. Unai Emery hade under sin storhetstid med Valencia samma förutsättningar, men snubblade alltid i de stora matcherna. Var Nuno står i detta vet vi inte än, men vinsten hemma mot Real Madrid efter nyår gav indikationer på att han har något stort på gång. Indikationer som i alla fall jag ser så pass starka att jag vågar drömma om guld redan i år.
