Matchkrönika: Los niños heroes
Valencia åkte till Camp Nou som ett lag, en klubb, ja en jävla stad i kris. Absolut ingenting talade på förhand för att laget skulle lyckas ta poäng på Camp Nou den här kvällen. Lägg till att hemmalaget hade 25 raka segrar hemma på Camp Nou och senaste förlusten kom 2012 så förstår man att läget var oerhört utsatt för Los Ché.
Det är som det är med logik, jag vet inte hur många gånger de senaste åren som man naivt hoppats, trott och drömt om att Valencia ska kunna välta Barcelona. Men varje gång har det slutat med samma bittra slutresultat och lika uppgivna och besvikna känslor. Den här gången trodde inte ens jag på Valencia inför matchen. Efter ett januarifönster där man till sist knappt visste vilka spelare som var kvar i Valencia eller vem som hade tillkommit så satt jag oroligt och funderade på om detta kunde gå så långt att Los Ché skulle göra en Villarreal och åka ur. Att man skulle ta poäng på Camp Nou fanns inte i min värld, det var en match som skulle spelas, förloras och sen kunde vi glömma den och titta framåt.
Första halvtimmen igår bekräftade mina farhågor och när Alexis gjorde 1-0 så fick jag direkt flashbacks från förnedring på Camp Nou 2008 när slutresultatet skrevs till 6-0 och jag mådde fysiskt dåligt flera dagar efter. Att ett liknande scenario skulle ske igår kändes väldigt troligt. Ändå så vägrar man ju likt en sadist att stänga av tv och fortsätter att se matchen. För en gångs skull så visade ju detta sig vara en klok idé. Parejos kvitteringsmål psykologiskt viktigt strax innan pausvilan väckte något inom såväl samtliga Valencianistas nere på Camp Nou gräsmatta som hos många av oss runt om i världen som följer laget. Likt fågeln Fenix som reser sig ur askan, eller som den där förbannade draken som lyfter i motvind, så visade det här laget, i ett läga där man var fullständigt uträknade, att det finns en jäkla moral och att det även finns enorma kvaliteter och tog fram det allra bästa såväl individuellt som lagmässigt den här kvällen.
Det finns en mexikansk historia om några unga kadetter som på 1800-talet vägrar ge upp en mexikansk fästning mot den Amerikanska fästningen och trots att man endast är sexa tappra unga män kvar så står man emot till siste man sveper in sig i den mexikanska flaggan och hoppas från taket. Allt för att undvika att flaggan hamnade i amerikanska händer. Detta är en historia om mod och om att vägra ge upp, oavsett hur utdömt läget ser ut. Los Niños Heroes har förärats med en helgdag för detta i Mexiko och historien ger mig väldigt många vibbar att jämföra med det som elva svartvita Valenciaspelare gjorde igår på Camp Nous gräsmatta. Klubben skakas av alla turer och affärer gällande en försäljning, dagarna innan matchen så försvann fem spelare från truppen och fyra tillkom, de som var kvar vägrade låta detta påverka negativt. Istället så gjorde man precis tvärtom.
Pablo Piatti, Dani Parejo, Antonio Barragan och Soso Feghouli är samtliga spelare som inte lyckats speciellt väl i Valenciatröjan och ofta blivit hårt kritiserade av såväl fansen som ibland av tränarna. Igår var man jättar på Camp Nou. Man bar Valenciatröjan med sådan heder och stolthet och jag fick gåshud på armarna. Valencia uppträdde för första gången på väldigt länge som det laget jag en gång i tiden förälskade mig hopplöst i, ett lag där alla spelar för varandra, ett lag där man aldrig ger upp, ett lag som aldrig slutar att springa, ett lag där klubbmärket på bröstet sögs in i hjärtat och man spelar därefter.
För att återgå till matchskeendet igår igen så gjorde alltså Parejo 1-1 strax innan paus efter fint väggspel med Feghouli och nästan omgående i andra halvlek så nickade (!) Piatti in 1-2 för Valencia som nu var tillbaka i matchen på allvar såväl spelmässigt som resultatmässigt. Man sprang mer än Barcelona, man ville mer än Barcelona och man vägrade att bjuda på någonting. Istället så var det domaren Pedro Jesús Pérez Montero som valde att bjuda på något när han gav Barcelona straff och möjlighet att kvittera efter ett horribellt domslut. Leo Messi stegade fram till straffpunkten och satte säkert 2-2 bakom en chanslös Alves. Så orättvist, så bittert och så oerhört felaktigt – var den omedelbara känslan. Att laget återigen skulle orka resa sig efter detta kändes ytterst tveksamt och faktiskt förståeligt. Men ännu en gång så bevisade man mig fel, återigen så visade laget Valencia att något har hänt sedan Pizzi kom in som tränare. Den karaktär och moral som nu alltmer börjar sätta sig hos spelarna har jag inte sett på många år i Valencia.
Det är precis det här som vi fans skrikit efter de senaste säsongerna, vi kräver inte de dyraste nyförvärven, vi krävet inte ens att titlar bärgas varje säsong eller att spelet alltid ska vara fotbollsporr. Men vad vi alltid kräver är att spelarna på planen visar hjärta och inställning, att man varje gång som man får äran att ta på sig den vackraste tröjan som finns ser till att göra det med stolthet och ser till att man spelar med heder för klubbmärket på bröstet. Vi vet att ekonomin är ansträngd, vi vet att vi inte längre kan vara med och tävla med de allra bästa i Europa som vi var för några år sedan, vi är krävande i vissa aspekter men även förstående för saker i omvärlden som påverkar Valencia CF. Vi älskar och följer vår älskade klubb av en anledning och inte på grund av titlar eller bucklor i prisskåpet. Vi älskar det galna Valencia där allting kan hända, vi älskar de där magiska kvällarna på Mestalla när man tror att trumhinnorna ska sprängas antingen av visselorkaner mot domare eller sånger som ekar över de branta läktarna och bokstavligen griper tag i Los Ché-spelarna och bär fram dem mot seger. Detta är vårt Valencia och det enda vi kräver av er är att ni respekterar det här och ser till att göra allt ni kan när ni representerar vår klubb. Precis som ni gjorde igår på Camp Nou, likt elva hungriga lejon som hade bestämt sig på förhand och inte lät något eller någon komma ivägen.
Bara minuterna efter Barcas snöpliga kvittering så är det återigen dags för Valencia att ta återta ledningen. Den här gången är återigen Feghouli som står för framspelningen när han snett inåt bakåt hittar Paco Alcacer som iskallt trycker in 2-3 och ser till att rättvisan återställs. Nu förväntade man sig en enorm Barcapress sista halvtimmen men Valencia försvarar sig oerhört väl och sliter som djur över hela banan i det defensiva arbetet. I slutskedet av matchen lyckas till och med Jordi Alba dra på sig en utvisning vilket gör den här kvällen bara ännu roligare. Valencia reder ut stormen och vinner för första gången på Camp Nou sedan säsongen 2003/2004 när Rafa Benitez var tränare. Man skulle kunna skriva radvis och åter radvis med hyllningar och känslobeskrivningar efter den här matchen, men jag tror och hoppas att det här bara vara början. Det här var precis den katalysator som Pizzi behövde och det här var en match som jag tror att vi i efterhand kan se tillbaka på och säga ”där kom vändningen”. Det nya Valencia börjar ta sig alltmer. När vi alltså som minst förväntat oss eller trott på det. Det är därför jag älskar mitt Valencia, man beter sig sällan som alla andra utan går oftast sin egen väg.
Amunt Valencia!
