Matchkrönika: Si se puede!
Det finns matcher som blir som vattendelare och som vi i efterhand ser tillbaka på och minns väldigt tydligt. Gårdagens seger inför ett kokande Mestalla har alla förutsättningar att placera sig i detta fack. Si se puede, som vi säger.
Det pratades inför matchen om Real Madrids segersvit och rekord på 22 raka segrar. Det pratades om Nunos galna taktik att spela med en trebackslinje mot Real Madrids vassa anfallstrio. Det pratades om Valencias problem att besegra Real Madrid hemma på Mestalla de senaste. Men det pratades även om drömmar, om tron på att detta skulle vara möjligt. Ordet omöjligt fanns inte i vokabulären hos valencianistas inför matchen. Efter en stark höst där Valencia tagit sig tillbaka till absoluta finrummet i ligatabellen var en seger mot Real Madrid där det lilla sista som kanske kunde krävas för att vi på allvar ska kunna prata om ”nya” Valencia och våga drömma om stora saker och titlar igen. Matchen igår och läget vi befinner oss i just nu påminner mig en hel del om säsongen 03/04, men mer om detta lite senare.
Vi fick en inledning av matchen som vi sett många gånger förut där Valencia inspirerat av en euforisk hemmapublik inleder med hög press och väldigt högt tempo. Los Ché dominerar inledningen av matchen och spelar väldigt fartfyllt, vilket Real Madrid har stora problem att sätta in motmedel mot. Som så gånger förr så är dock Valencia lite för ofokuserade och inte tillräckligt resoluta eller distinkta i de avgörande lägen och kan inte omvandla spelövertaget till mål. Istället så får Real Madrid sin sedvanliga straffspark och Ronaldo rullar in sitt 12:e straffmål för säsongen. Kalldusch och helt ologiskt 0-1 på tavlan. Men litegrann av Valenciasyndromet och som man säger skillnaden mellan topplag och lagen strax därunder. Efter målet blir Valencia lite mer apatiskt och chockat, vilket Real Madrid utnyttjar och äter sig in i matchen. Samtidigt som domaren Gil Manzano tappar matchen alltmer och viftar med sina kort som om han vore jultomte som delar ut gåvor på julafton. Valencia tappar fokus och allt för mycket energi läggs på domaren och de minst sagt tveksamma domsluten. Ett exempel är Gayas varning som tillkommer när han enligt domaren äntrar planen vid sitt byte med Piatti för tidigt, trots att han fått ok av fjärdedomaren att springa in på planen. Parodi på hög nivå och det känns patetiskt för spansk fotboll att domarkåren ska vara så inkompetent. Det känns så långt som en typisk Valencia-Real Madrid match där domaren hamnar i fokus och Valencia tappar fokus.
Vi går till pausvila med en bitter smak i munnen och jag påminner mig själv om varför jag hatar den här typen av matcher. Man bygger upp en sån hög förväntan inför matchen, går runt med drömmar och tror verkligen på detta, för att sedan bryskt plockas ner på jorden av orättvisa domare och ologisk fotboll. Sitter och tänker att jag måste släppa fokus på domaren och funderar då på att detsamma måste gälla Valenciaspelarna i ännu större grad. I andra halvlek måste man släppa Gil Manzano, inte låta honom förstöra festen, utan bara fokusera på sitt egna spel. Något som Nuno Espiritou Santo uppenbarligen också predikat i omklädningsrummet under pausvilan. Jag säger inte att Real Madrids straff är feldömd, bollen tar oturligt men tydligt på Negredos arm. En kontakt som dock varken sker på utsträckt arm eller medvetet, ännu ett fall av den otydliga handsregeln. Men – jag säger att Valencia aldrig fått den straffen med sig mot Real Madrid, det är såväl känslan som erfarenheten från tidigare möten. Minns Ramos på Mestalla säsongen 05/06 (plockar upp bollen i famnen när han tror det är avblåst) eller Higuain 11/12 med en liknande hands i slutskedet av matchen, för att nämna några exempel. Men detta skulle inte bli en kväll där domaren hamnade i fokus, fotbollen skulle få segra och avgöra den här matchen.
Andra halvlek inleds som den första avslutades, med en bra Valencia-period och där Antonio Barragan står i fokus. I slutet av första halvlek missar Barragan ett bra läge för Valencia, strax efter missar även Andre Gomez och framförallt Paco Alcacer varsitt ännu vassar läge ska tilläggas. Efter ett fint Valencia-anfall i den 52:a minuten där Gaya driver upp bollen längs hela vänsterkanten så kan Barragan via Pepes ben skicka in kvitteringen fram till 1-1 och Mestalla exploderar. Si se puede-drömmen börjar återigen gro och intensiteten på läktarna och nere hos de elva hungriga lejonen i vita tröjor ökar något. Sedan klev Otamendi, denna ståtliga närmast kungliga Otamendi, in i handlingar. Han började med att göra en avgörande och otroligt tacklingen när Gareth Bale stormade fram och bara skulle slå in bollen efter en väldigt märklig sekvens där domaren menade att Valencia spelat igång bollen och Benzema snodde densamma. Otamendi följde sedan upp detta med att nicka in Parejos hörna fram till 2-1 i den 65:e minuten. Det var så vackert att se detta mål, när Parejos hörna lämnar foten var det som om tiden stannade några sekunder, tiden spolades tillbaka till 2003/04 och Otamendi blev plötsligt Ayala. Han svävade genom luften, tajmade nicken perfekt och Casillas fick kröka rygg. Vändningen var fullbordad, ordningen återställd och rättvisa skipad.
Bara några minuter senare var det nära ett riktigt vackert drömmål, efter flera väldigt fina kombinationer som skar som en kniv genom Real Madrids defensiv var plötsligt Antonio Barragan helt ensam med Casillas. Men det här hade varit för bra, tänk er Barragan tvåmålsskytt mot Real Madrid? Så därför gick Barragans avslut en bit utanför målet, önskade bara att Negredo, Paco eller ja vilken spelare som helst i Valencia fått chansen istället. Då hade vi haft 3-1 där och lite mer arbetsro. Istället blev det en lång och nervfylld kamp mot klockan nu. Real Madrid skrapade som brukligt fram ett par heta kvitteringschanser där Diego Alves en gång stod för kanske årets räddning och annars var det framförallt Otamendi som avvärjde varje försök ifrån Marängerna. Det var långa minuter och nervösa minuter. Men Valencia höll ut, det kom inget sent mål snöpligt mål som lade sorti på den här kvällen. Vi fick vinna rättvist. Vi bröt Real Madrids 22 matcher långa segersvit. Valencia är tillbaka på allvar!
Matchfakta
Mål: 0-1 (14) Ronaldo straff, 1-1 (52) Barragan, 2-1 (66) Otamendin
Avslut mot mål: 12-17
Bollinnehav: 40-60 %
Varningar: Paco, Gaya, Orban, Mustafi, Perez och Parejo i Valencia. Isco, Ramos och Carvajal hos Real Madrid
Domare: Gil Manzano hade en jobbig första halvlek där han viftade vilt med korten och var minst sagt svajig i sin bedömning. Får betyget 6/10 i Marca.
Löpningar: 101,7 km – 98,5 km
Slutligen
Sitter och funderar på nycklar till segern och kan komma på hur många saker som helst. En av de uppenbara sakerna är att Nunos chansning/genidrag/dårskap med att plötsligt ändra spelsystem till 3-5-2 blev precis den injektion och överraskning som han hoppats på. Valencia kunde med sina fem mittfältare äga mittens rike stora stunder, vilket inte Real Madrid är direkt vana vid och något som Ancelotti inte hade något motgift mot. En stor taktisk seger för Nuno där, det som oroat innan matchen med enbart tre försvarare fungerade även detta klockrent, med en magisk Otamendi som bär detta laget, med en Orban som var sådär hänsynslös och orubblig i sitt defensiva arbete som man bara älskar och en Mustafi som växer alltmer i mina ögon. Bytet när Piatti gick ersättas av Gaya tidigt på grund av skada blev dessutom en turlig vinstlott då Gaya gjorde en väldigt bra match och ständigt utmanade längs sin vänsterkant.
En annan nyckel till seger är den enorma lagmoralen och det hårda lagarbetet som varje spelare är beredd att göra för att vinna matchen. Det är som en enda stor enhet i defensiven där alla bidrar med sitt arbete till helheten, istället för tre utspridda lagdelar. Det är ett oerhört ödmjukt jobb som alla ifrån Negredo längs upp till Orban längst bak lägger ner och man gör det tillsammans. Det är en underbar egenskap som Nuno fått in i gruppen att man spelar för varandra och för klubbmärket på bröstet. Imponerande att man på så kort tid med ändå hyfsat många nya spelare redan byggt upp den här känslan inom gruppen! Självklart så hjälper det till en sån här kväll när Mestalla visar sig från sin bästa sida och blir den där 12:e, 13:e, 14:e spelare med sin kokande atmosfär och stämning längs de branta läktarna.
Det är i de stora matcherna, i de avgörande stunderna som storspelare kliver fram och verkligen visar sitt rätta jag. Nicolas Otamendi var enorm igår, i defensiven en omutlig krigare och pådrivare, i offensiven matchvinnaren. I Otamendi har vi fått våran nya Ayala, det har aldrig varit mer tydligt än igår när han svävade i luften och hängde dit 2-1 målet på äkta Ayala-manér. Diego Alves stod för en helt avgörande räddning i andra halvlek när han på ett närmast omöjligt sätt räddar Chicharitos nick. Men omöjligt finns in i Alves agenda och brassens målvaktsspel har verkligen nått sin kulmen det senaste året när han fått orubbat förtroende och inte tvingats rotera. Med Alves målvaktsspel har vi fått den säkra sista utposten vi saknat sedan Cañizarez dagar, vi har en ny El Dragon i kassen. Lucas Orban är varken lagets mest tekniske spelare eller den mest sevärda, men den ettrige argentinaren kompenserar detta med en enorm vilja och stenhårt närkampsspel. Igår stoppade han gång på Gareth Bale och kämpade som ingen annan. I Orban ser jag en ny Amadeo Carboni, en hårdför, totalt respektlös ytterback som spelar med hjärtat och viljan i varenda duell.
Känslan igår efter matchen var närmast obeskrivlig. Det är den bästa känslan som valencianista på väldigt länge. Inte bara för segern i sig, utan för sättet som man vinner på. Det var ingen tur, det var ingen tillfällighet att Valencia vann igår. Spelet, inställningen och segern har man grundlagt under det senaste halvåret och nu börjar det alltmer ge frukt och resultat. Man bygger något stort i Valencia, man bygger på lång sikt, de facto har Valencias Europas yngsta trupp, man bygger även på de grundvärden som jag förknippar Valencia med – hjärta, inställning och högt tempo. Gårdagen kommer jag leva på länge i hjärtat, jag får gåshud och rysningar bara jag tänker på det och jag längtar till varje match med det här laget, att få följa dess fortsatta utveckling!
Får ni inte gåshud av det här så vet jag inte hur hårdhudad ni är. Underbar känsla!
https://www.youtube.com/watch?v=yTRdVqxGi3g
Det är mer och mer av det här laget och den här säsongen som får mig att tänka på säsongen 2003/04. Utan att ta ut något i förskott eller säga att detta lag ska vinna ligan så finns det spelare, profiler och framförallt en atmosfär om det här Valencia-laget som jag inte känt sedan 03/04. En tränare som vågar tänka nytt, en tränare som vågar tro på sitt Valencia och inte är rädd för att säga det, en tro och en inställning som han sedan överför till sina spelare. Vi har många ledare ute på planen och matchvinnare i stort sett i varje lagdel. Det är ett kollektiv som arbetar hårt för varandra, det är laget före jaget. På samma sätt som vi såg 03/04. Det är fem poäng upp till serieledning idag, säsongen 2004 var försprånget 8 poäng till Real Madrid, och vet alla hur det slutade då. Jag säger inte att Valencia ska vinna ligan iår, jag säger bara att man utan tvekan har kapaciteten att göra det. Bara det är en grym utveckling för Valencia och en otrolig känsla som valencianista. Och budskapet nere från apelsinlundarnas förtrollande stad är solklart – Si se puede!
