Leeds United - Sheffield W 0 - 2
Nära, men inte nära nog
Valencia är utslaget ur Champions League, men man faller med flaggan i topp efter en väl utförd match i Paris. Miraklet var nära, men nära skjuter ingen hare och tar en heller inte vidare i äventyret.
Det må har varit en relativt händelsefattig första halvlek, men laget som stod upp mot PSG på Parc des Princes igår kväll var ett annat än det vi såg på Mestalla tre veckor tidigare, både spelarmässigt men också inställningsmässigt.
Det största orosmomentet för oss alla var Barragáns inträde på högerbacksplatsen. Vi bjöds även på den ovanliga kombinationen Ruiz/Mathieu som mittbackslås samt Cissokho istället för en vilande Guardado på vänster. Kapten Albelda på mittfältet tog kommandot bakom Parejo och Tino Costa samtidigt som anfallet som vanligt formades av Jonas, Feghouli och vår egna Soldat.
Även PSG var något decimerat, där saknaden av Menez och Ibra vägde tyngst.
Hemmalaget, med Beckham på bänken, visade inga tendenser till att vilja agera särskilt offensivt utan koncentrationen låg på att spela av matchen enkelt nog. Med en 1-2 ledning i baken var Los Ché tvungna att göra två mål för att gå vidare, något som Ancelotti inte var pigg på att tillåta. Just försvaret var så kompakt man kunde förvänta sig. En nöt formad av Jallet, Thiago Silva, Alex och Maxwell är inte den lättaste att knäcka.
Spelet var Valencias, bollinnehavet var Valencias och chanserna var Valencias. Intensivt spel, tålamod och färre misstag. Det var tillknäppt men känslan av att det kan gå fanns ändå.
Älskade kapten Albelda togs med från start för att tillföra den rutin, tyngd och mognad en match av denna kaliber kräver. Dessvärre var det en av ”dom dagarna”. Dom dagarna när han inte presterade vad vi hoppades på. Misstagen avlöste varandra, uppspelen satt inte och en varning blev tvungen att delas ut efter ett bolltapp. Sedan 1995 har David Albelda spelat i Valencia, med få, korta avbrott. Han har länge varit en klubbikon, en levande legend, dyrkad av alla Valencianos. Igår kväll var den sista kvällen vi någonsin kommer få se David beträda en fotbollsplan som spelare i Champions League.
Det var inte vackert, och Banega som många önskade som startspelare fick avsluta denna era i halvtid.
Laget var bekvämt med sitt spel, trots misstagen, och hjärtat var stort.
Akilleshälen, naturligtvis. Barragán håller knappt för La Liga spel, än mindre för en Champions League åttondelsfinal. Nästan samtliga av PSG:s bollar slogs på Antonios kant, mot Lavezzi som inte hade några större problem med att lämna spanjoren på efterkälken varje gång.
I mittlåset var saker och ting ljuvligare, där Mathieu storspelade. Hör och häpna, borta i över fyra månader utan spel och gör ett fantastiskt jobb på fel position när han väl är tillbaka.
Parejo gjorde ingen förvånad, tillbaka i gammal, sämre form igen.
Undertecknad har tidigare nämnt Valverdes tålamod och tro på Jonas, något de flesta inte är nöjda med, snarare tvärtom. Jag upprepar det igen, Valverde tål att litas på, han vet i mina ögon vad han gör. Jonas får återigen chansen från start, och Jonas tar återigen den chansen och förvaltar den på bästa sätt. Tio minuter in i andra halvlek får Los Chés dröm nytt bränsle genom brassens fina skott förbi en chanslös Sirigu. Resultatmässigt utjämnat, ett enda mål på 35 minuter skulle räcka för att drömmen och en äkta Remontada skulle bli verklighet.
Först nu börjar Ancelotti agera och PSG börjar faktiskt mer och mer utforska offensiva delar av spelplanen. De är pressade, de har vaknat, de har allt att förlora.
Den aktade Marcus Birro, känd för att skoningslöst slakta allt som inte har med Italiensk influens inom fotbollen att göra, skrev inför det första mötet att Valencia inte är ett lag för Champions League. Okunnigheten och ointresset för spanska lag lyser ljusare än Halleys komet, vilket ständigt ska reflekteras i omotiverade texter där allt som inte är Zlatan eller Italien inte bör existera.
PSG var ett storlag som skulle knäppa obetydliga Valencia på näsan med lillfingret. Ett lag med spelare som Feghouli och Soldado har inget i ett Champions-slutspel att göra.
Igår, om tidigare nämnde Birro nu vågade titta på hela matchen, visade Valencia att de sannerligen är ett minst lika bra lag som sina motståndare, med en budget som är jag vet inte hur många gånger mindre.
Visst fick han och alla andra Zlatanistas all anledning att jubla när stressknuten lösts upp från oljepengalagets rygg elva minuter senare, men i deras kläder skulle jag inte jubla särskilt länge.
Visst lyckas Lavezzi med en stor portion tur ta sig emellan tre backar och med en dubbelt så stor portion även få Guaitas retur rakt på sin högerfot, men detta var inte de blåkläddas match. När motståndaren väl mönstrar ett lag som kämpar och gör det på rätt sätt blir fasaden tunnare och tunnare.
En viss bitterhet infinner sig när man under gårdagen inser att ett Valencia med mer komplett ordinarie trupp och samma kämparanda skulle slå PSG sju gånger av tio. Detta förstärks när man inser att denna utslagningsrond förlorades hemma på Mestalla.
Valencia kan inte skapa några fler klara målchanser, man är ute. Uppgiften blir övermäktig och 1-1 står sig matchen ut, trots Piattis och Valdez inträde.
Det spanska laget är ännu en gång ute ur Champions League i ett tidigt stadium, men känslan är inte präglad av besvikelse ändå. Man åker ut, men man gör det med bröstet framåt, rakryggat och med flaggan i topp. Mestallamatchen tyngde ner hoppet som tändes av Jonas men som för en gångs skull inte sänktes ner i mörker igen. Hoppets låga brinner än, och hjärtat pumpar Valenciablod med starkare puls än innan matchen startades.
Det var nära, men inte nära nog för att det skulle räcka, men för varje gång tas ett steg närmare drömmen. Drömmen om att lyckas, drömmen om att visa att vi faktiskt är på gång, drömmen om att tysta kritiker, drömmen om att ta sig ur underdogs-stadiet och visa att man återigen är ett storlag som det göra ont att möta.
Alla år David Albelda varit med och lagt grunden för ett riktigt Valenciahjärta ska belönas, tids nog, med en stor portion tålamod.
AMUNT VALENCIA Y AMUNT ALBELDA!
