Se toco en Hugo Duro: Den magiska våren 2004

Det var dags efter drygt 100 inspelade avsnitt att testa på ett litet nytt, alternativt grepp på Valenciapodden, att balansera upp våra vanliga veckovis återkommande poddavsnitt där vi oftast fokuserar på det senaste runt klubben - med att ibland djupdyka litegrann i specifika händelser, stora spelare, i historiken och i klassiska säsonger som sticker ut av ena eller andra anledningen.Med det sagt – hjärtligt välkomna till första avsnittet av ”Toco en Hugo Duro” som vi givetvis valt att döpa den

2003/2004 alltså – vilka magiska bilder man får upp på näthinnan och en skön känsla i kroppen. Men innan vi går in på den här säsongen så är det nog i sin ordning att litegrann titta än mer tillbaka för att förstå vad för säsong det var vi gick in och vad som hänt åren som ledde upp till säsongen 03/04 – för det var långt ifrån självklart att våren 2004 skulle sluta med den framgångssagan som det till sist gjorde.
 
Ranieri och de första fröna åker ner i backen

Vi backar bandet till slutet av 90-talet där man efter ett ganska så tungt 80-tal bakom sig med ekonomiska bekymmer och få sportsliga framgångar utan där man mest fått fokusera på att klara sig kvar i La Liga, hade fått lite momentum redan i mitten av 90-talet med där våren 1996 slutade tvåa i ligan för andra året i rad och började känna sig som en utmanare och topplag i ligan på riktigt. Några svagare och mer kaosartat år senare utan någon titel och där man tappade momentum mot topplagen så kom Claudio Ranieri in som tränare för laget hösten 1997 och hans betydelse för Valencia CF skulle visa sig bli väldigt stor.
 
Men det var inte guld och gröna skogar eller ett framgångståg från start till mål, den 7:e december 1997 ligger Valencia under uppe på Anoeta mot Real Sociedad med 1-0 och uppgifter i efterhand har sagt att där och då var Ranieri sparkad. Men ett sent kvitteringsmål av Mendieta och sen efter detta tre raka segrar i ligaspelet räddad italienarens jobb den gången och han fick möjlighet att gå in i vintertransferfönstret och börja bygga sitt Valencia. För att va ett vinterfönster hände en hel del – försvann gjorde bland annat Romario, Marcelinho, Carioca och Saib som inte såg på fotboll på det viset Claudio Ranieri gjorde och det var inte då ett helt populärt beslut hos fansen som ännu inte sett Ranieris storhet utan kanske snarare såg det som en ny kaosartad period på ingång.
 
Men det kom även in en del spelare och en spelare som skulle visa sig bli en riktigt mitt i prick-värvning var rumänen Adrian illie som vi får anledning att återkomma till.
 
Ranieri och laget följde upp de tre raka segrarna innan vinteruppehållet med att ta tre raka segrar till och tillförsikten, drömmarna och en vinter kall stad började samtidigt tina upp och vakna till liv på riktigt igen. Kanske framförallt de tre inledande segrarna i januari 1998 inte var vilka segrar som helst och en av matcherna är en mytomspunnen match på Nou Camp där Valencia var i 3-0 underläge med 20 minuter kvar att spela, hopplöst läge kan tyckas. Men när krutröken lagt sig och domaren blåste av matchen hade Valencia vänt på steken totalt och vunnit med 4-3 efter bland annat två mål av Claudio Lopez och ett sent segermål av Ariel Ortega. Lite matchbilder härifrån får vi dela på vår instagram.
 
Den otroliga vändningen på Nou Camp följdes upp av en 6-1 seger mot Racing Santander hemma på Mestalla där Illie presenterade sig för sin nya hemmapubliken med ett debutmål redan i matchminut 1 – följde upp med att göra sitt andra mål efter en halvtimme och avrundade debuten hemma på Mestalla med att fullborda sitt hattrick i andra halvlek. Kobran hade presenterat sig på allvar. Även dessa målen är väl värda att lägga ut i vårt instagram-flöde.
 
Som om en otrolig vändning på Nou Camp, målfest på Mestalla inte vore nog så var tredje segern på bortaplan mot Real Madrid på Santiago Bernabeu, inte lika spektakulärt kanske men tre tunga poäng efter mål av Mendieta och Illie på nytt visade att Valencia under Ranieri menade allvar. Och det blev startskottet på en otrolig vår och segunda vuelta som inte bara fick med sig resultaten utan började nu spela en fotboll som var magnifik och återfick mycket av sin förlorade heder och stolthet. Även om det bara ledde till sist fram till en 9:e plats så var det trots allt med ett bra momentum och med en känsla om att det kunde va större saker på gång och detta blev på många sätt startskottet på Valencia CFs mest framgångsrika era någonsin.
 
Tar vi oss lite snabbare genom historiken och uppladdningen inför huvudsäsongen 03/04 så kan vi konstatera att säsongen 98/99 kom det så äntligen en större titel när laget vann Copa del Rey under våren – första gången laget fick lyfta en stor pokal sedan 1979, så 20 års titeltörstande var över och mer skulle komma. Att laget vann UEFA intertoto säsongen 1998 slog inte riktigt lika högt som en Copa del Rey eller ligatitel såklart. Säsongen 98/99 kvalificerade man sig även för deltagande i Champions League för första gången sen turneringen stöpts om i slutet av 90-talet. Det här blev även slutpunkten för Claudio Ranieris tid i Valencia, han lämnade Spanien och Valencia med högt huvud och som en populär tränare, som tagit Valencia tillbaka till finrummet igen, såväl hemma i Spanien som ute i Europa efter en tuff start på sin sejour som Valenciatränare. Man kan också säga att Ranieri verkligen var med och la grunden för det Valencia som skulle ha ännu större framgångar de närmaste åren med såväl spelsätt, taktik och värvningar.
 


Hector Cuper-eran och tårarna efter finalförlusterna

In efter Ranieri kom istället Hector Cuper, argentinaren som tagit Spanien med storm efter stora framgångar ute på ön med RCD Mallorca – som han tog till såväl final i Copa del Rey som final i Cupvinnar-cupen – dessvärre med finalförlust i båda finalerna, ett öde som skulle följa Cuper tyvärr även under sin tid i Valencia.
 
Men med den något hårdföre Cuper vid rodret fortsatte Valencia att ta steg framåt – första säsongen slutade man trea i ligaspelet och tog sig dessutom hela vägen fram till en historisk CL-final våren 2000 – den säsongen och finalerna i CL kan vi säkert diskutera djupare i ett eget avsnitt – finalen spelades på Parc des Princes i Paris mot Real Madrid som var väldigt stjärnfyllt och framgångsrikt den här perioden och Valencia CF hade inte riktigt någon bra dag utan fick lämna planen med en 0-3 förlust och fortsätta drömma om ett erövra titlar ute i Europa.
Det skulle dock bara dröja knappt ett år innan man fick en ny möjlighet – för andra året i rad tog sig Valencia hela vägen till CL-finalen – otrolig stats att man deltagit två gånger i CL och nått final båda gångerna - där denna gången väntade tyskt motstånd i form av Bayern München och en dramatisk final följde på San Siro. Gaizka Mendieta öppnade målskyttet på straff i den 5:e minuten efter att Patrik Andersson spelat handboll i straffområdet och drömmen om en CL-titel blev plötsligt väldigt verklig, en straff för Bayern i andra halvlek och Effenberg hade kvitterat. Då hade Bayern redan fått en straff i första halvlek som Scholl missade eller snarare Canizarez räddade och man verkligen kan ifrågasätta Bayerns andra straff faktiskt.
Lagen följdes sen åt och efter en mållös förlängning var vi framme vid straffsparkar.


Paulo Sergio inleder med att missa för Bayern München, och Mendieta kan säkert ge Valencia ledningen och momentum.
Sen mål av Bayern, mål av Valencia genom Carew, mål av Bayern och sen en olycklig miss av Zahovic och vi är lika.
Sen räddar Canizarez Patrik Anderssons straff men dessvärre följs det upp av en räddning av Oliver Kahn på Carbonis straff.
Efter vars fyra straffar har vi 2-2 sista ordinarie omgången av straffar väntar.
Effenberg först för Bayern och sen Baraja för Valencia.
Båda mittfältsstrategerna gör säkert mål.
Nästa omgången gör Lizarazu mål för tyskarna och Kily Gonzalez för Valencia.
I den andra utslagsomgången ska avgörandet komma när Tomas Linke dundrar in sin straff för Bayern och Pellegrino missar för Valencia. Två raka CL-förluster och den här på absolut värsta möjliga vis. Canizarez tårar kommer för evigt va med mig i minnet.


 
Med det här dystra minnet så lämnar också Hector Cuper Valencia under sommaren, han tar med sig att tagit laget ytterligare steg på vägen, vidareutvecklat det som Ranieri byggde upp och nu på allvar gjort Valencia CF till en klubb som är bland de bästa i Europa. Men med sin finalförbannelse så stannar det där och inte vid några historiska titlar eller titelfirande över huvud taget.
 
Rafa Benitez och nu ska Valencia CF skörda det som sått, vattnat och utvecklat

In kommer istället Rafa Benitez, som vid den här tidpunkten möttes av ganska så stort tvivel, såväl inom klubben som hos fansen, kanske med all rätt då hans CV då inte riktigt vittnade om att han skulle va den som kunde ta Valencia ytterligare nästa steg efter Ranieri och Cupers framgångsår. Benitez största merit just där och då var att ha tagit Teneriffa till La Liga 2001 - men aldrig hade Benitez testats eller lyckats i nån storklubb. Det var faktiskt till och med så att Javier Subirat som var sportchef vid tillfället gjorde ett bet på Benitez och ledningen i Valencia tvingade Subirats att skriva på ett papper där han förklarade sig som högst ansvarig för rekrytering av Benitez, så pass oense och osäkra på Benitez var man. Exempelvis sade ex-presidenten Paco Roig att den enda Benitez han kände till var en känd tjurfäktare i Spanien. Så det var inte bara Benitez egna huvud som stod på spel när man gick in i säsongen 2001/02 utan även sportchef Subirats i allra högsta grad.
 
Och det var ingen flygande start för Benitez eller Valencia CF denna säsongen, det ska gudarna veta. Man åkte snabbt ur cupen och hade problem även i ligaspelet. Efter 17 omgångar och knappt halvvägs genom säsongen parkerade laget på 8:e plats och det började alltmer knorras om Benitez framtid. Ryktet säger att Benitez till och med var 45 minuter ifrån att få sparken i den 18 ligaomgången – men han räddade sitt skinn då och Sju matcher senare och framme i omgång 24 så ledde laget ligan och sen kopplade man greppet hela vägen – när ligan summerades i maj så var Valencia CF ligamästare återigen efter 31 års väntan med 7 poängs marginal ner till Deportivo La Coruna och efter det så var det aldrig nånsin någon som ifrågasatte Rafa Benitez, åtminstone inte bland fansen. Det som är lite anmärkningsvärt med säsongen 01/02 är att Valencias bästa målskytt var Ruben Baraja med blott 7 mål och Valencia stannade på 51 mål totalt sett, inte särskilt imponerande för en ligavinnare kanske där de närmaste konkurrenterna i ligan levererat 65, 69, 66 mål och problemen med målskyttet skulle visa sig bli lite av Valencias fall säsongen efter.
 
Säsongen som följde blev inte alls någon uppföljning eller utveckling av framgångarna utan snarare tvärtom, efter en bra start där man hela hösten var med i racet så tappade laget alltmer under våren där den stora överraskningen Real Sociedad länge såg ut att vinna ligan men där Real Madrid sprang förbi baskerna i sista omgången och Valencia fick nöja sig med en blygsam 5:e och tidiga uttåg ur såväl Copa del Rey – mot tredjedivisions laget Alicante dessutom - och Champions League redan i kvartsfinal mot Inter, efter flera säsonger med titlar eller stora finaler var därför 2002/2003 en stor besvikelse där man aldrig riktigt var nära i nån tävling och man missade dessutom Champions League kvalificering till säsongen 03/04.
 
Och då är vi litegrann tillbaka till var det här avsnittet började, sommaren 2003 och något behövde göras på allvar för att Valencia skulle ta sig tillbaka till toppen och återigen kunna utmana i toppen av La Liga och ute i Europa och det var främst i offensiven man behövde förstärka laget – defensivt sett hade Valencia en bra grund som man byggt upp under många år och som varit stark även den mer misslyckade säsongen 02/03 och som varit helt avgörande för ligatiteln två år tidigare men offensivt sett behövde man få igång målskyttet efter två säsonger gjort 51 respektive 56 mål framåt och ingen spelare i laget skrapat ihop tvåsiffrig målskörd.
 


Men det blev en väldigt stökig sommar 2003 i Valencia, det var stökigt internt där Rafa Benitez och sportchef Jesus Garcia Pitarch inte alls såg lagbygget på samma sätt och ett öppet sår som blev värre och värre för varje månad, tränaren Rafa var frustrerad att man ej förstärkt laget överhuvudtaget sen man vann ligan för 2 år sen och det odödliga referatet från Benitez på en presskonferens föddes: ”Det är som om jag bad om att få en soffa och man ger mig en lampa istället” efter att Suso Pitarch värvat Cannobio och Ricardo Oliveira – när Benitez efterfrågat offensiva förstärkningar som Samuel Etoo men det inte blev av – samtidigt som Pitarch släppte iväg anfallarna Carew, Salva Ballesta och Diego Alonso, det hade varit fine för Benitez men under premissen att Etoo + Dani Garcia från Barcelona kom in. Samtidigt som Benitez fick se rivalerna Real Madrid värva spelare som Beckham och Barcelona värvade Ronaldinho.
 
Och det man ska veta om Rafa Benitez tid i Valencia är att detta satt kvar hela tiden det här såret och att han behandlats så illa av klubbledningen redan i rekryteringen och den här sprickan mellan Benitez och Valencias klubbledningen blev bara större och större och var till sist också anledningen att Benitez lämnade Valencia, samtidigt som han av förståeliga skäl var älskad av fansen – vilket i sin tur skapade en spricka mellan fansen och klubbledningen – där dessvärre den älskvärde och kanske bästa presidenten Valencia nånsin haft, Jaume Orti fick stå i skärselden just sommaren 2003 också under presentationsmatchen i Augusti fick utstå enbart busvisslingar, burop och glåpord. Det hade inte så mycket att göra med Orti i sig utan mer med krävande fans och ambitionen som hade växt inom dessa efter flera framgångsrika år och nu var man besvikna efter en misslyckad säsong och tog samtidigt Benitez ringhörna i fighten mot sportchefen och jublade extra mycket när han presenterades samma kväll. Det är så Mestalla alltid gjort sin röst och sina åsikter tydliga. På gott och på ont.
 
Det var med andra ord ganska så långt ifrån perfekta förhållande eller förutsättningarna inför den här säsongen 03/04 som skulle va säsongen då Valencia svarade upp efter misslyckandet säsongen före. Valencias offensiv var nästintill identisk med året tidigare där Mista hade varit anfallare men enbart mäktat med 7 ligamål, man hade nyförvärvet Oliviera som Benitez inte önskade, det fanns skadade Xisco och sen åldermannen Sanchez. På mitten fanns Vicente Rodriguez sågs som en lovande stjärna och oslipad diamant men bara stått för blott 1 mål under säsongen 02/03 och sen då evigt unge Aimar men som kanske aldrig var den stora målskytten och hade skrapat ihop 8 mål säsongen tidigare. In kom då även en Ricardo Oliveira som inte var någon form av målgaranti eller kanske anfallare som skulle lyfta offensiven själv i ett lag av Valencias kaliber.
 
Momo Sissoko då kanske ni undrar? Även han värvades in som anfallsförstärkning inför säsongen – men sadlades snabbt om under försäsongslägret i Holland under sommaren 2003 till innermittfältare och där gjorde han sen en stor karriär.
Men det var uppenbart att laget saknade stjärnspelare i offensiven, man kunde avundsjukt snegla på konkurrenterna i ligan som hade kanske både 2 och 3 världsanfallare i truppen som kunder leverera mål och dela på uppgiften att vara offensivt hot.

Så vad Benitez istället fick bygga laget omkring var andra saker – attityd, sammanhållning, aggressivitet, erfarenhet och karisma och med fler ledare i laget än man kan räkna på båda händerna – ett lag fullt av kvalitet, men där det skulle krävas att samtliga inrättade sig i ledet, såg kollektivet för individen och att Rafa kramade ur 110% av varje spelare för att det här skulle teoretiskt sett kunna lyfta. En sak som säkerligen heller inte ska underskattas i sammanhanget är det faktum att det var i stort sett klart i teorin åtminstone att Rafa Benitez skulle lämna Valencia efter säsongen, det fungerade inte helt enkelt med all friktion som fanns mellan honom och Valencias ledningen – det gjorde att gruppen i sig slöt sig runt Benitez och ville visa vad man gick för i konkurrensen med Galaticos och andra mer storsatsande klubbar och blev därmed oerhört starka inåt med en gemensam fiende utåt. En strategi som man skulle spela vidare på under säsongen.
 
Så kom då säsongen igång – Valencia inledde hemma på Mestalla mot Benitez allra första stora klubb som huvudtränare, Real Valladolid, som tog oväntat ledningen i första halvlek – men ganska så snart efteråt fick Valencia straff och nyförvärvet Ricardo Oliveira stegade fram, men missade och du kunde höra hur hela Mestalla suckade och kände att Benitez haft rätt i sin kritik under sommarens värvningskaruseller. Men laget nere på planen gav inte upp utan jagade kvittering, och den kom först i den 70:e minuten när El Payaso – Pablo Aimar – tryckte dit 1-1 och räddade ansiktet någorlunda för Valencia i premiären. Men Rafa Benitez var inte nöjd utan stod för en i sammanhanget hänsynslös rant och med dagens mått mätt och med färsk historik hur det gick för Marcelino när han lite lätt lättade på trycket i sammanhanget – så var det ganska så otroligt det som Benitez tillät sig själv att säga. Det fanns heller aldrig någon tvekan hos någon omkring vem som kritiken och ranten riktade sig även om han inte nämnde direkta namn. Ska vi litegrann göra ranten rumsren och sammanfatta den så gick det i stora drag ut på att Benitez återigen i offentlighetens ljus gick ut hårt och sa att han inte fått den truppen han önskat eller frågat efter och att han krävde fler nyförvärv innan fönstret stängde. Inte helt olik Gracias känsla just nu i Valencia om än han säger det lite mer diplomatiskt. När sportchef Suso Pitarch konfronterades med Benitez rant så menade han att Valencias trupp visst var stark nog, påpekade att man hade med 5 spelare i det spanska landslaget som exempel. Och det där går i efterhand faktiskt att säga att dem båda hade rätt. Men sådär fortsatte det hela den här säsongen, Suso och Benitez var så långt ifrån varandra man kan komma och tog varje chans man fick att trycka dit den andre – trots att man kan tycka att de båda borde arbeta för samma slutmål. Suso säger också själv att han två gånger under och inför den här säsongen ska ha sagt upp sig – men där klubben nekat honom detta.
 
Tillbaks till det sportsliga igen, Valencia studsade tillbaka efter premiärbesvikelsen och vann sen sex raka matcher utan att släppa in ett enda mål. Vad som gör den här sviten extra imponerande är att man mötte bland annat Real Madrid, Barcelona och Atletico Madrid – två av dessa möte dessutom på bortaplan. Sviten bröts uppe på Riazor mot ett hungrigt Deportivo la Coruna – men de här första åtta-nio veckorna på säsongen gav ändå en hint om var högsta nivå hos det här laget fanns nånstans och satte tonen för resten av säsongen därifrån – med ett Valencia där Ruben Baraja, Pablo Aimar och Vicente hade varit fullständigt strålande i det offensiva spelet, samtidigt som David Albelda var en jätte i mellanlandet mellan försvar och mittfält och ägde banan där – och man hade fått igång Mista längst fram som plötsligt från ingenstans öste in mål. Till och med straffmissande Ricardo Oliveira studsade tillbaka och gjorde mål mot såväl Real Madrid och Barcelona – vilket brukar va det snabbaste sättet att vinna sympatier hos Valenciafansen. Valencias form studsade lite fram och tillbaka under hösten för att sen omkring årsskiftet igen blomstra med bland annat en minnesvärd 5-0 seger mot regerande Copa del Rey-mästarna Mallorca och en 6-1 vinst på La Rosaleda mot Malaga – i båda matcherna hade Oliveira dessutom stått för hattrick. Men det skulle visa sig senare att de här två hattricken och målen mot Real Madrid och Barcelona – skulle bli de enda i ligaspelet för brassen den här säsongen.
 


Men det var inte bara ljusa molnen på himlen för Valencia, möjligheten att vinna en trippel och ta hem Copa del Rey dödades abrupt av ett taggat Real Madrid i kvartsfinalen som förnedrade Valencia med 5-1 – där samtliga Galacticos i stort sett gjorde mål, Raul, Ronaldo, Figo och Zidane. Känslan där och då var att det även i ligaspelet var en omöjlig motståndare det här året som tävlade under helt andra premisser och förutsättningar.
 
Efter kryss borta mot Valladolid och förlust hemma mot Osasuna väntade bortamöte med Real Madrid och det var verkligen en vinna eller försvinna match för Valencia i titelracet där Real Madrid där och då såg väldigt starka ut, för att inte säga omutbara – men man var bara 2 poäng före Valencia i ligatabellen. Och det skulle bli en såväl sevärd som minnesvärd match – dessvärre mestadels av lite fel anledningar.
 
Valencia gjorde taktiskt sett och spelmässigt sett en klockren insats mot ett formtoppat Real Madrid med en Ronaldo i storform som öst in mål senaste tiden. När Ayala flög fram och nickade in en hörna fram till 0-1 kändes det symboliskt och väldigt lik det nickmålet han stått för nere i Malaga på La Rosaleda 2002 när Valencia säkrade ligatiteln den gången. Matchen gick mot sitt slut, hemmalaget stångade sig blodiga mot en robust Valenciadefensiv som inte bjöd på något. Men så på övertid, hittar domare Tristante Oliva en straff när Raul filmar i duell, dör likt den döende svanen och Tristante Oliva går på det. Spelare, fans, tränare i Valencia kan inte tro sina ögon – det var historien som upprepade sig återigen, det var så här Real Madrid vann matcher, det var så här Real Madrid fick hjälp av högre makter dagar man inte själv klarade av det. Luis Figo stegade fram och satte 1-1. Det var ett mål, ett domslut som skakade om en hel stad. Tro mig. Jag var själv på plats och boende nere i Valencia den här våren och jag skulle vilja säga att utan den där straffen tror jag inte Valencia vunnit sin dubbel den här säsongen.
 
Det föddes en ilska, man kände sig så orättvist behandlade, man kände sig överkörda av huvudstaden och man luktade blod och vedergällning. Det här skulle inte få gå obemärkt förbi, var det tidigare viktigt att Valencia skulle vinna en titel och studsa tillbaka den här säsongen, var det nu än viktigare – det var nästan på liv eller död. Så pass hätsk stämning var det i staden. Och det skapade också återigen den här känslan om att det var vi mot världen, det var Valencia mot Galacticos och miljonerna, mot huvudstaden, mot etablissemanget. Det här tror jag även sådde frön och gav energi till truppen och spelarna.
 


Men det skulle först komma en liten backlash – i efterfrågorna till mötet på Santiago Bernabeu och allt fokus som handlade om domare och felbeslut så tappade även spelarna fästet och sin fokus en period, som kunde blivit kostsamt. Valencia hade mot Real Madrid visat att man var värdiga, att man kunde stå upp spelmässigt mot mäktiga Real Madrid och deras Galacticos, men matcherna efter visade man ingenting av det här. Man förlorade först hemma på Mestalla mot ett svagt men förvisso pånyttfött just då Barcelona efter en blek insats och följde upp med att förlora uppe på Montjuic mot det andra Barcelona-laget Espanyol. Samtidigt som Real Madrid radade upp två raka segrar och Ronaldo fortsatte ösa in mål.
 
Så från att Valencia var minuter och ett dåligt domslut ifrån att vara en poäng före Real Madrid i titelracet bara 14 dagar tidigare – var läget nu istället att Real Madrid ledde ligan med 8 poäng.
Med 12 matcher kvar skulle Valencia äta ikapp och åka förbi ett åtta poängs försprång som Real Madrid skapat sig. Det var ingen som förväntade sig att det skulle vara möjligt för Valencia den här säsongen. Titelracet var över och Real Madrid kunde nu defilera hem det i lugn och ro, det var den allmänna känslan i Spanien.
 
Men inte nere i Valencia, vreden hade nu lagt sig och istället helt övergått till revansch-begär och kanske med pressen helt borta och ingen som räknade med Los Che längre också var en nyckel för det som sen hände. Vi gick in i mars 2004 med förväntan att Real Madrid skulle vinna en trippel den här säsongen – man var redan i final i Copa del Rey där man skulle ställas mot en viss David Villas Real Zaragoza, den finalen hade Real Madrid vunnit i de flestas hjärnor långt i förväg, man var även kvar i slutspelet i Champions League och man hade som sagt 8 poängs försprång i La Liga. Det var inga tunga moln på himlen över Santiago Bernabeu och allting verkade gå precis så som Florentino Perez planerat för sitt Galacticos projekt.
 
Men mars i Spanien 2004 blev väldigt speciellt på så många sätt och vis, både fotbollsmässigt fina stunder men även rent humanitära otroligt sorgliga stunder. Månaden inleddes med att Valencia krossade Deportivo hemma på Mestalla med 3-0 under lördagskvällen där Vicente var på sitt allra bästa humör och stod för två egna mål och en assist. Real Madrid tog vid nere i Santander – men tog tidigt ledningen men tappade den omgående. 1-1 stod sig matchen ut trots enorm Madrid-press för ett segermål. Åtta poäng hade nu blivit sex poäng. Nästa vecka välkomnade Real Madrid Real Zaragoza till Bernabeu då man fick klara sig utan Ronaldo och Raul, men där ersättaren Portillo såg ut att fylla de stora skorna när han gav hemmalaget ledningen, men precis som veckan tidigare så släppte Real Madrid in kvitteringen omgående. Och precis som veckan tidigare mot Racing Santander så lyckades inte Real Madrid heller den här gången hitta ett segermål – pånyo 1-1 och två tappade poäng mot ett på pappret betydligt svagare lag. Samma omgång åkte Valencia till Balaidos utan Aimar men fixade trots detta en seger med 2-0 mot Celta Vigo och avståndet som varit åtta poäng var nu nere på fyra poäng – och med en utmanare som fått upp vittring på allvar och med ett jagat Real Madrid som närmast hamnade i något slags chocktillstånd.
 
Sen kom den stundande Copa del Rey-finalen för Real Madrid och möjlighet att studsa tillbaka och säkra den första av titlar den här säsongen – eller? Nej tvärtom så blev krisen än värre för huvudstadslaget efter att ha förlorat finalen sensationellt nog i förlängningen. Det var nu ett öppet sår och fullständigt ras hos Real Madrid och pressen ökade för varje dag. Valencia å andra sidan hade helt släppt handbromsen nu och bara körde med känslan att man hade allt att vinna och Real Madrid verkligen hade allt att förlora. I ligaomgången efter åkte Real Madrid upp till San Mames och blev överkörda av Athletic club Bilbao med 4-2 till sist, vilket faktiskt var smickrande siffror. Valencia tog emot Real Mallorca hemma på Mestalla under Fallas och krossade ö-laget med 5-1 inför ett segerrusigt Mestalla där Mista stod för ett hattrick och Vicente stod för tre assist och de båda spelade sitt livs fotboll.
 


Försprånget i ligan hade inom en tre veckors period gått från åtta poäng till nu blott en poäng – och Real Madrid hade samma period blåst sin första titelchans i Copa del Rey finalen.
 
In i april hittade Real Madrid åtminstone tillfälligt farten igen och titelracet blev ett spännande race återigen – 5-1 mot Sevilla och 2-1 mot Albacete fick marängerna att vädra lite morgonluft efter en väldigt månad i mars – där huvudstaden utöver de sportsliga tappet även fått uppleva ett fruktansvärt terrordåd den 11:e mars när Spanien fick sitt 9/11 med once de marzo och som skakade om landet rejält nere i sin grundpelare och såklart även fick stor effekt på spelare som bodde och befann sig i Madrid den här tidpunkten. Det är en faktor som vi inte ska gå in på här, men som jag tror att man inte alls ska avfärda i analysen. Jag kan själv minnas att jag bara några dagar efter bomberna på tågen i Madrid dödat nära på 200 personer och skadat över 2000 personer, skulle jag själv suttit på ett tåg från Valencia till huvudstaden. Det var en skakande upplevelse och en händelse som levde med spanjorerna länge efter – även om landet varit delvis vana vid diverse terrorattentat från ETA genom åren så var det här ett nytt, mer främmande och mer dödligt hot.
 
Om vi lämnar det mörka och tragiska och försöker ta oss tillbaka till fotbollen igen, som i mångt och mycket även blev en ventil för många spanjorer. Att få återvända till något som var precis som det varit innan terrorattentatet, att få sluta sig och samlas omkring något annat för en stund. Fotbollens kraft ska heller aldrig underskattas i tillfällen likt detta – framförallt inte i ett land som Spanien där fotbollen snarare ska ses som en religion än en hobby. Där man på Mestalla läktare en sen lördagsmatch lika gärna springer på farmor och farfar på 80 år som minstingen runt 2 år. Fotbollen och sitt lag är en familjesak som är viktigare än det mesta annat i vardagen.
 
Valencia inledde april lika förtroendeingivande som man gått genom hela mars – med seger 3-0 respektive 2-0 mot Real Murcia och Racing Santander. Vicentes livs form fortsatte och han låg bakom i stort sett allting i offensiven med en målhungrig Mista som lekkamrat, samtidig som blocket där bakom med Baraja och Albelda var helt omutliga, jag har nog aldrig sett varken innan eller efter ett mittfältspar komplettera varandra såväl, vara så oerhört synkade i allting man gjorde och hela tiden täcka upp för varandra. Albelda och Baraja hade tillsammans allt man kan begära av en innermittfältare och fick verkligen ut det mesta och bästa av dem båda den här säsongen. Man hade verkligen fått till det perfekta laget just nu.
 


Samtidigt så skulle läget återigen förvärras för Real Madrid, man ställdes mot Monaco i kvartsfinalen av Champions League och var skyhöga favoriter, än mer efter att ha vunnit första mötet med 4-2 och man tog ledningen tidigt i returmötet. Men Monaco ville annorlunda, man kvitterade strax innan paus och gjorde ytterligare två mål i andra halvlek ledde av Real Madrid-ratade Morientes som målskytt och framspelare – och precis vad som krävdes för att Real Madrid skulle va utslagna och den andra titelmöjligheten var borta den här säsongen. Snacket om trippel var nu nere på att åtminstone rädda ligan.  
 
Samtidigt som Real Madrids Europaäventyr tog slut i Monaco så seglade Valencia vidare i UEFA-cupen efter att ha besegrat Bordeaux efter en tuff holmgång. Detta följde Valencia upp med ett ta en riktig krigarseger uppe på La Romareda mot Zaragoza efter ett Angulo-mål som blev det enda och matchvinnande och vi ska stanna vid litegrann vid den här matchen – för det var verkligen en sån där vattendelare där Valencia visade styrka vid exakt rätt tillfälle och en trepoängare inte som alla andra, vilket även syntes tydligt på firandet efter matchen och som kom att symboliseras av Jaume Orti. Efter att Angulos enda mål stod sig matchen ut - så bröt stora glädjescener ut bland de tillresta Valencia-fansen och dåvarande presidenten Jaume Orti som var oerhört älskad av folket – tog tillfället i akt, rusade ner från hedersläktaren, förbi alla stängsel och vakter,  pitchade planen, strosade bort mot klacken för att få fira med fansen istället - där någon av nån okänd anledning slängde ner en orange peruk som han tog på sig och vips så var en legend född. La peluca taronja – den orangea peruken – blev samtidigt en symbol för Valencia CFs revolution att kunna brotta ner Real Madrids Galacticos den här säsongen.  Och det blev inte bara en symbol för revolutionen den här säsongen utan kom att leva vidare i Valencias historia och något som man plockade fram inför stora och avgörande matcher, exempelvis såg man tusentals peruker på läktarna nere på Benito Villamarin förra våren när det nalkades Copa del Rey-final mot FC Barcelona för Valencias del.
 
För övrigt var det just nämnde Jaume Orti som myntade uttrycket Los Galacticos om Real Madrids lag, som inget mänskligt lag i spanska ligan borde ha en suck att tävla emot och låt oss stanna vid Orti en stund som både var en oerhört viktig del för den här framgångsrika eran men kanske också är den bästa presidenten Valencia någonsin haft.


 
Jaume Orti är tveklöst den mest framgångsrike presidenten i Valencias CFs historia under sin korta period på posten 2001-2004 med två ligatitlar och en UEFA-cuptitel och till sist att rankas som världens bästa klubblag säsongen 2004. Men Orti är nog mest troligt den mest älskade presidenten i Valencias historia, som alltid tog fansens sida och förstod hur viktiga dem var för Valencia CF, ja att det en fotbollsklubb helt enkelt är ingenting utan sina supportrar och samtidigt så vägrade han vika sig för den moderna fotbollens intåg eller några orättvisor i fotbollens värld som kunde innefatta alltifrån skumma domaraffärer till transfers. Han var lite av fotbollens Don Quijote.
 
När Orti gick bort hösten 2017 var det därför inte oväntat att sorgen bland valencianistas världen över och fotbollsfolk över hela Spanien blev så stor. Bortgången kom i samma vecka som ett då pånyttfött Valencia CF skulle ta emot FC Barcelona hemma på Mestalla i en seriefinal. Att nämna seriefinal och Valencia CF i samma mening hade vi nog inte gjort sen 2004 så man förstår att det var en speciell match, som blev än mer speciell med hyllningen och spanska tysta minuten för Jaume Orti inför matchen med hans berömda stora solfjäder nere på innerplan. Tystnaden gick att ta på, stämningen var elektriskt på samma gång som det var oerhört tryckt. Det var alla känslorna på en och samma gång. Och inte blev det sämre när Rodrigo Moreno i den 59:e gav Valencia ledningen och Mestalla fullständigt exploderade. Rodrigo sprang ner mot hörnflaggan, tog fram en orange peruk och satte på huvudet, pekade samtidigt upp mot himlen. Detta var för dig Jaume Orti. Ett av de mest känslomässiga ögonblicken i Valencias moderna historia och ett ögonblick som jag åtminstone aldrig kommer glömma.
 
Jaume Ortis var så mycket mer än bara en president, han var en supporter och blev en legend. La peluca taronja fortsätter vi att ta på oss inför de stora och avgörande matcherna för ditt älskade Valencia CF Jaume.
 


Tillbaka igen till titelracet då.
 
Valencia hade nu sex raka segrar efter förlusten mot Espanyol i februari. Real Madrid välkomnade i samma omgång Osasuna till huvudstaden i en match som sågs som perfekt tillfälle för marängerna att studsa tillbaka efter det tunga uttåget ur CL mot Monaco, men istället blev man helt överkörda på sina egna hemmaplan av självaste Osasuna som vann till sist med 3-0 på Santiago Bernabeu. Det var chockerande siffror och blev uppenbart att förlusterna i Copa del Rey finalen och förlusten i Monaco hade satt sig djupare i Real Madrid-spelarna än något trott. Real Madrid hämtade sig aldrig efter detta. Valencia befann sig plötsligt i förarsäte med två poäng tillgodo till Real Madrid. På mindre än sex veckor hade Valencia gått från att vara åtta poäng bakom Real Madrid till att nu vara två poäng före dem i titelracet.
 
Nästa omgång spetsades det dock till toppstriden något och det kom ett sista litet dödsryck ifrån Real Madrid och även ett första och sista tecken på guldfrossa från Valencia. Real Madrid vann derbyt mot Atletico efter viss möda med 2-1, samtidigt som Valencia hamnade i trubbel hemma på Mestalla mot Real Sociedad, underläge 2-0 och klockan hade tickat upp till 71 minuter när Vicente lyckades hitta en reducering och på övertid frälste Mista Mestalla och fick vårens högsta vrål hittills när han kvitterade på övertid till 2-2 – det betydde lika läge i ligatabellen, men för moralen och självförtroendet framåt var vändningen oerhört fundamental för Valencias del. Man hade sett vad som hände om man svävade iväg eller började tänka för mycket – det tänkte man inte tillåta hända igen.
 
En personlig reflektion från denna matchen var att avslutningen på denna matchen var nog en av de häftigaste upplevelserna jag haft på Mestallas läktare, men inte bara för de otroliga, förlösande och galna firandet som kom efter 2-2. Utan även för att Mestalla hela vägen fanns bakom laget, spelade ingen roll man hade i underläge med 0-1, med 0-1 nere på planen – läktarna fortsatt att elda på laget, fortsatte att sjunga och höras och det tror jag lyfte spelarna. Det var verkligen den berömda Mestalla-effekten och därför tror jag även känslan efter matchen blev så speciell, man hade gjort den här vändningen tillsammans, nu firade man tillsammans och samtidigt så slöts en tyst överenskommelse mellan spelare och ledare nere på innerplan och de fanatiska fansen på läktarna – att detta läget som vi nu satt oss i, det släpper vi aldrig. Tillsammans hela vägen in i kaklet. En otrolig känsla som än idag ger mig gåshud på armarna.


 
De kommande två veckorna blev på många sätt helt avgörande för den här säsongens utgång. Real Madrid skulle möta Barcelona i ett El Clasico på Bernabeu och sen ta sig an sitt bogey team Deportivo på El Riazor, medans Valencia hade en tuff bortamatch på San Mames mot baskerna i Athletic för att sen välkomna Real Betis till Mestalla, men innan dess var det semifinal i UEFA-cupen som var en ren lokal uppgörelse mot Villarreal och där första mötet på El Madrigal slutade 0-0. Man åkte upp till San Mames med fem matcher kvar av ligan att spela av ligan, det var helt jämnt i tabelltoppen – Valencia fick bara 1 poäng med sig från Baskien men kunde ändå koppla greppet om ligatitlen då Real Madrid kammade noll i El Clasico efter ett sent segermål av Xavi. Veckan efter åkt det nu splittrade Real Madrid laget till Galicien och blev enkelt avfärdade av Deportivo La Coruna som vann med 2-0, samtidigt som Valencia relativt enkelt städade av Real Betis hemma på Mestalla med samma siffror. Valencia hade nu en fyrapoängsserieledning med enbart tre matcher kvar att spela.
 
Och bara några dagar senare kvalificerade man sig för final i UEFA-cupen efter att ha vunnit returmötet mot Villarreal med 1-0 hemma på Mestalla efter en kontroversiell straff som Mista förvaltade. Plötsligt var Valencia laget på allas läppar – kunde man lösa en dubbel? Det såg verkligen så ut med betryggande serieledning och final som väntade på Nya Ullevi i UEFA-cupen.
 
Lördagen den 8:e maj kom Samuel Etoo till Madrid, till sin forna hemma-arena och mot klubben som ratat honom några år tidigare. Nu blev det Etoo som till sist dödade Real Madrids sista hopp och drömmar den här säsongen, som satte den sista spiken i kistan för ett sällan skådat ras och kollektiv kollaps. Etoo gjorde två mål på Santiago Bernabeu när Mallorca skrällvann med 3-2 inför 68 000 chockade hemmafans. Resultatet skickade radiovågor av förväntan och skadeglädje hela vägen ner till östkusten och Valencia. Klubben var nu bara 3 poäng ifrån att säkra ligatitlen med tre omgångar kvar.
 
Söndagen den 9:e maj var det första matchbollen, men det var ingen given eller enkel sådan då Sevilla väntade nere på Ramon Sanchez Pizjuan. Det fullkomligt bubblade i Valencia den här lördagskvällen, alla gick runt med ett försiktigt leende på läpparna, överallt på gator och barer viskades det om vad som var på väg att hända – utan att ta ut något i förskott.
 
Så kom söndagen och sällan har jag sett en stad eller Valencia stå så komplett stilla och det kändes som alla satt bänkade framför tv-apparater eller radion för de som inte hade nerver som klarade av rörlig bild. Varenda bar var fullsmockade och själv hade jag bänkat mig på klassiska Manolo el del bombos bar just utanför Mestalla och jag var inte ensam där om jag säger så. Det gick att ta på nervositeten och stämningen i luften när domaren satte pipan i munnen för att blåsa igång matchen runt 19.30.
 
Men det skulle bara dröja 11 minuter innan Vicente, denna fantastiske Vicente som flugit fram hela våren och förmodligen var världens bästa spelare just vid detta tillfället, bröt fram återigen längs sin vänsterflank, och bombade in 0-1 vid första stolpen. Himlen lyfte sig, bord och stolar flög all världens väg och hela Valencia 540 km därifrån upplöstes i ett gemensamt vrål och jubel. Det släppte nog en hel del knutar och nervositet på axlarna även hos Valenciaspelarna som efter detta kunde spela kontrollerat, tålmodigt och lite mer konservativt avväpna Sevillas försök. Ayala, Marchena och Albelda formerade som ett block framför en omutlig Canizarez – Carboni och Curro Torres stängde helt ner kanterna. Det var kontroll hela vägen i stort sett och trots att ledningen bara var 1-0 så kändes det aldrig riktigt skakigt. I andra halvlek kom Baraja, Angulo och Aimar in för att ge ny energi åt laget – och i den 90:e minuten stod Xisco för sin andra assist för dagen när han hittade Baraja som snyggt tog sig genom och skjut in 0-2. Nu var det klart. Nu var vi där. Nu var vi mästare. Jag kan inte ens säga den här meningen utan att få gåshud på armarna och rösten nästan stockar sig i halsen.

 

Fansen stormade planen i Sevilla, spelare och tränare firade tillsammans med fansen och uppe i Valencia inleddes ett firande jag aldrig sett på maken. Valencia var vi den här tiden runt en miljon stad och det kändes som samtliga av dessa var ute på gatorna de närmaste dygnen, alla liksom bara flöt runder, det var bilar som tutade och flaggor som viftades från rutorna, det var sånger, danser, fontänbadande och en enorm kollektiv lycka som sköljde in över staden. Om någon nån gång undrar över fotbollens påverkan på ett samhälle eller en stad, vad det kan göra för gemenskap och lycka – då plockar jag fram dessa bilder. Jag hade sett och upplevt firande hemma i Sverige när nån vunnit ett SM-guld eller liknande, men det här gick inte att jämföra – det var verkligen en hel stad som firade, ung som gammal, man som kvinna. Alla var ute på gatorna. Jag tror att min sömn de närmaste 3-4 dygnen går att räkna på händerna men euforin gjorde att all trötthet bara försvann. Firandet ville aldrig sluta. Mottagningen när laget kom tillbaka till stan är den värsta bussmottagning jag upplevt, firandet inne på Mestalla dagen efter då jag lyckades tränga mig in och verkligen varenda centimeter av Mestalla var knökfullt och ändå stod tusentals utanför och kom in inte.



Det var även en rejäl passning till alla dem som sagt att Valencia ligaseger 2001/02 var en tillällighet eller flyt – här hade laget flyttat alla hinder, kommit över alla typer av utmaningarna längs vägen, man hade klarat av pressen när det gällde som mest, man hade besegrat de mer erfarna, mer stjärntyngda Real Madrid och dess Galacticos. Man hade gjort det som ett lag, tillsammans.
                                    
Man slutade säsongen på 77 poäng efter att ha avslutat med två förluster i alla bakisyra och firande, men det gjorde ingenting, återigen var det defensiven som varit outstanding i ligan med enbart 27 insläppta mål som inget annat lag var i närheten av, men man hade också fått igång offensiven, det var inte bara tråkigt defensivt Valencia med massa 1-0 segrar som gjort detta – vilket mer var fallet 01/02. Vicente stängde säsongen på 12 ligamål och 9 assist, Mista 19 mål och 5 assist och dem två hade varit en dödlig duo framåt under våren. Kikar vi litegrann på laget då så går det att konstatera att den vanligaste startelvan denna säsongen såg ut enligt följande i ett 4-2-3-1:
 
Canizarez
Curro Torres – Ayala – Marchena - Carboni
Albelda - Baraja
Angulo/Rufete – Aimar – Vicente
Mista
 
Andra spelare värda att nämna är såklart Ricardo Oliveira, Xisco med två avgörande assist i guldmatchen, Jorge Lopez som även han bidrog offensivt när det behövdes och han fick chansen, det fanns en Fabio Aurelio med magisk vänsterfot men som tyvärr drogs med mycket skador och återhämtade sig från benbrott den här säsongen, även värt att nämna nyförvärvet Momo Sissoko som ofta gjort storstilade insatser som vikarie åt Albelda eller Baraja på innermittfältet, rutinerade räven Juan Sanchez stod även han för ett par mål under säsongen och värd att nämnas i sammanhanget.
 
Men säsongen var ju inte helt slut här för Valencias del – man hade fortfarande en UEFA-cupfinal kvar att spela – och man var ute efter i Europa efter de två snöpliga och oerhört tunga CL-finalförlusterna några år tidigare. Och man hade möjligheten att säkra en historisk doblete. På vägen fram mot finalen där laget bland annat slagit ut AIK, hade man delvis även roterat laget väldigt framgångsrikt. Nu väntade final mot Marseille och som ödets ironi för min egna del skulle finalen spelas i Sverige och Göteborg, medan jag var nere boende nere i Valencia. Det var den här gången en mer förberedd stad som preppade med storbildsskärmar och större samlingar istället för de mindre pubarnas tv-apparater. Lägg till att man fyllde hela jäkla tjurfäktningsarenan med folk, live mus Det var dessutom en sällsynt vacker och varm kväll den 19:e Maj. Marseille var dock inget dussinlag den här våren – man hade slagit ut stora lag längs vägen och hade en nytänd stjärna i form av Didier Drogba som ledde lagets offensiv och en Fabian Barthes som sista utpost.
 



Det var en väntad startelva i finalen med Canizarez, Curro Torres, Ayala, Marchena, Carboni i de bakre leden, ett fyrmannamittfält med Rufete, Albelda, Baraja och Vicentes som sedan flankerade av Mista och Angulo längst fram. Domaren Pierluigi Collina från Italien blåste igång matchen och vi fick se en jämn och tät första halvlek där Valencia kanske kändes något hetare på sista tredjedelen, vi var på väg mot 0-0 och halvtid när Barthez stod för en av sina patenterade utsvävningar, kapade Mista – med såväl rött kort och straff som följd. Vicentes förvaltade straffen säkert och Valencia gick till pausvila med ledningen 1-0 och dessutom en man mer, känslan att ha den ena handen på pokalen brottades i huvudet med minnena från CL-finalen mot Bayern Munchen några år tidigare.
 
Andra halvlek var bara kvarten gammal när Valencia kunde utnyttja de luckor som nu uppstod i Marseilles defensiv när man var tvungna att chansa offensivt – Vicente hittade med en briljant passning Mista som säkert satte 2-0 efter en timmes spel, duon Vicente och Mista hade gjort det igen. Och efter det var det aldrig något snack, sista halvtimmen blev mer en väntan på slutsignalen och Valencia kontrollerade allting nere på Nya Ullevis gräsmatta. Man defilerade fram mot sin allra första doblete nånsin. Och man fick kröna en säsong som startat under så otroligt usla förutsättningar – med att vinna såväl ligan och UEFA cupen och göra det till en av de mest minnesvärda säsongerna nånsin i klubben historia.
 
Nere i Valencia återupptogs firandet igen som tagit paus ett tag för att ladda inför finalen men nu blev det ju två titlar att fira och fira det hade man verkligen lärt sig nu.

 

Den här kvällen definierade tyvärr också, vilket vi som tur var inte visst där och då, en slutpunkt i Valencias historia. Det skulle sätta punkt för inte bara Valencias mest framgångsrika säsong nånsin, men även för den mest framgångsrika eran med två ligatitlar, en Copa del Rey titel, en UEFA cup titel och två CL finaler.  Valencias era slutade på alla sätt och vis på toppen, då laget under sommaren 2004 rankades som nr 1 i världen.
 
Rafa Benitez försvann som väntat efter säsongen efter bråk med Manuel Llorente om en förlängning, men lämnade ett stor hål efter sig såväl hos fansen som inom spelargruppen. Suso Pitarch lämnade likaså han under sommaren. Valencia försökte upprepa och förlänga succén genom att ta tillbaka Claudio Ranieri som varit en av arkitetekterna och förgrundsfigurerna till den här succen – men det föll ganska så platt och han blev istället sparkad under säsongen som följde.
Spelarmässigt så började Vicente nästa säsong lika bra som han avslutat förra – men en olycklig skada i Bremen förstörde inte bara säsongen utan även skulle det visa sig hela hans karriär – än idag kan jag sitta och fundera över vad de hade kunnat bli av Vicente och hans Valencia, och känna mig väldigt sorgsen. Mista föll tillbaka till normala nivåer igen och det blev uppenbart att hans målform och succe var mer av en klassisk one hit wonder.
 


2004 kom istället Juan Soler in i Valencia som president och därmed startade ett nytt kapitel i Valencias historia, med betydligt mörka toner och tråkigare utgångar – men det får vi spara till andra avsnitt.
 
Jag vill avsluta istället det här  på topp och låt oss gå tillbaka och minnas glädjen från Sevilla den 9:e maj när Baraja säkrade titeln, när Peluca taronjas återigen syntes överallt på Valencias gator och vi firade som aldrig förr. Och det var ju på sätt och vis en jäkla tur att vi gjorde det – för fram till dagens datum är det senaste gången Valencia vann en ligatitel och med kort pulsmätning idag så är känslan att det kan dröja ett tag till.
Så låt oss drömma och bli nostalgiska en sista stund – med Vicente, Mista, Ayala, Albelda, Baraja, Canizarez, Carboni, Rufete, Aimar och alla de andra på våra näthinnor.
 
Det där gänget och den där känslan och samhörigheten som man skapade – det är mitt Valencia CF och kommer alltid vara så.
 

1 kommentarer

Niklas Hermansson@Nikche2020-10-19 20:50:00