Seger i premiären!

Det blev till slut en otroligt skön seger för Bordalás Valencia i premiären mot hans gamla lag Getafe. Något som på senare år blivit ett modernt hatmöte blev denna kväll inget annat än ett nytt kapitel i samma bok.

Bordalás valde att ställa upp en ganska väntad startelva med Hugo Guillamon på mittfältet, precis som han testat ett par gånger på försäsongen. Men det experimentet blev kortvarigt efter att Hugo innan matchuret slagit minuten huvudlöst satsade med öppen sula och sträckt ben mot Maksimovic knä. Det röda kortet var det första korrekta kortet i en match där domare Gil Manzano fick anledning att vifta med kortleken ofta. Både korrekt och felaktigt.

Den 4-4-2 som Bordalás laddat upp med för denna match ändrades snabbt till en 4-4-1 när Guedes droppade ner och lämnade Maxi ensam på topp. Nattsvart inledning på matchen men kanske också en fingervisning om att det är ett nytt benknäckargäng i våra vita ställ vi kommer att se på planen denna säsong. Trots detta var det Valencia som tar ledningen via en iskall straff av Carlos Soler efter att Cheryshev fint vänt bort Djene på vänsterkanten och sen filmat till sig en straff. Visst är Djenes satsning inte jättenära bollen och visst finns det lätt kontakt men Cherry faller otroligt lätt och 1-0 var ett faktum.

Efter ledningsmålet tar Getafe tag i taktpinnen något utan att skapa särskilt vassa chanser utöver ett par farliga frisparkslägen som nya mittbacken Omar Alderete i viss mån bjuder på. Madridlaget testar 3 olika frisparksskyttar utan att få till något av försöken på mål. Valencia å sin sida är farliga i omställningarna men slarvar ett par gånger bort fina lägen och här har Bordalás lite att jobba på inför fortsättningen. Det blir riktigt intressant att följa.

Andra halvlek börjar med att Getafes nya tränare Michel byter in Vitolo och Mata för att ytterligare försöka spetsa till jakten på mål men jag tycker att matchbilden ser identisk ut. Båda lagen jagar frisparkar via alla tillbuds stående och inte stående medel. Getafe runt Valencias straffområde för att få till målchanser och Valencia över allt på planen för att döda tid. Hemmalaget krigar på hörntänderna med framgång och Getafe trampar lite vatten i jakten på den pressen ett lag med en mer spelare på planen vill ha.

Från minut 70 blir det sedan ordentlig fart på tillställningen när Getafe först får till en ihållande press men Cabaco drar i minut 75 på sig sitt andra gula kort och därmed är det utjämnat i antalet spelare på planen i vardera lag. Pressen fortsätter dock och när Arrambarri drar ett hårt skott i stolpen i 80.e känns det som att Valencia har parkerat bussen. Nya Mamardashvili i målet står för en av de svettigare räddningarna vi sett på Mestalla på länge i slutminuterna och en otroligt skön vinst bärgas av ett helt nytt Valencia.

Helt nytt Valencia då man kan se på så många sätt att Jose Bordalás nu tagit över laget. Visst sätter utvisningen i minut 1 sin prägel på matchen men det var inte många spelare som lämnade en enda droppe kvar i tanken. Det var fult och det var grisigt men även underbart att se spelarna äntligen ge järnet igen för klubbmärket.

Ikväll hade vi en målvakt i målet som kommit från ingenstans och andades ett lugn med pondus som vi länge saknat. ”Mama” gjorde inte ett enda misstag i matchen och kryddade sin insats med ett par riktigt fina räddningar. Vilken debut!

I övrigt skulle jag vilja lyfta fram det kollektiva slitet. Vill inte lyfta fram någon individuellt utöver Mamardashvili då ingen egentligen stack ut särskillt. Det vi såg ikväll var inget annat än ett kollektivt hjärta. Ett Valencia som springer på en utvisning direkt men ger inte upp, istället gasar man och visar vad inställning handlar om. Hela laget visar vad nya sheriffen vill se av varje individ och det var underbart att se hur det tillslut gav 3 poäng. Om inte detta gav laget och fansen självförtroende och glöd inför kommande säsong så vet jag inte vad som skall göra det. Varje spelare i truppen vet nu vad som krävs.

Tack Valencia. Tack alla fans. Tack Mestalla. Och inte minst tack Jose Bordalás. Det var länge sen jag mådde så här bra efter en premiär och det skall bli en fröjd att se vart detta tar vägen. Jag vet att skönspelet lyste med sin frånvaro och jag vet att vi egentligen vill se ett annat Valencia. Men detta är vad vi har nu och just nu älskar jag det vi har mer än nåt annat jag sett på länge.

Amunt!
 

0 kommentarer