Lagbanner
Vad slåss vi emot?
Finns det något han kan göra för att rädda detta, eller vill vi börja om från början?

Vad slåss vi emot?

Ännu en förlust.

Det är svårt att ens bli förvånad längre. Inte för att jag eller antagligen någon annan Valenciasympatisör hade räknat med seger mot ett urstarkt hemmalag på Anoeta, men jag blir rädd över min egna brist på engagemang. Inte en enda gång under det decennium jag följt laget vecka efter vecka har jag tänkt och tittat på Valencia med sådan motvilja som nu.

Matchen rullar i bakgrunden, jag tittar men jag ser inte. Jag hör men jag lyssnar inte. Missar första halvlek men det plingar till i mobilen. 1-0. 2-0. 2-1. Som vanligt. Lägger jag ett tips någon gång hamnar valet aldrig längre på Valenciaseger, oavgjort kanske om motståndarlaget är ett bottenlag som mest. Handlar det om att inte vara en äkta supporter? Medgångssupporter? Jag tycker inte det. Det är skillnad på att sluta bry sig när det går dåligt och att vara mindre intresserad efter en period dominerad av en lååång nedåtgående spiral. Och gudarna ska veta att om det är något lag som det gått dåligt för under större delen av de senaste åren är det Valencia.

Läste någonstans i början av säsongen att Valencias spelartrupp är topp 5 i Spanien, värdet på alla spelare sammanräknat. Det bör rimligen innebära att även tabellplaceringen någorlunda bör vara anpassad efter den faktan.

Prandelli tas in. Mästerlig tränare i Italien. Tog landslaget till EM-semi och gjorde Fiorentina till ett av de mest slagkraftiga lagen i landet med ytterst dåliga förutsättningar. Känns situationen igen? Nu är jag inte enormt insatt i vilket slags spelarmaterial Fiorentina förfogade över under de åren, men jag återgår till att påpeka det som står i det förra stycket.

Så börjar nästa match, och ger ännu en chans till att studera lagets alla spelare. Vem har vi egentligen i truppen? En Parejo som pendlar i kvalitet värre än Falcao när han gick från Atlético till Monaco, en Cancelo som klantar till det och drar på sig en onödig utvisning när laget redan befinner sig i en prekär situation, och fler spelare utan någon större fotbollsmässig identitet.

Det händer ingenting! Under de ögonblick när man faktiskt orkar fokusera på spelet en stund syns bara en sak: 11 oengagerade individer som får bollen och driver den framåt lite hur de själva vill. Spelet är obefintligt, viljan är bortblåst. Inget ont mot Prandelli men om inte han inom de närmsta veckorna kan utföra någon synlig skillnad, då är det ingen som kan.

Visst är det lätt, och inte särskilt smickrande, att agera författare för domedagsprofetian, men det är svårt att se några ljuspunkter i det mörker som nu bara blir mer och mer påtagligt. Detta är djupare än tränaren. Detta är djupare än pressen från omgivningen. Detta är något helt annat.

Vid ett tabelläge som detta vill man se desperationen i ögonen hos var och varje vitklädd människa på arenan. Man letar efter den där smärtan som paradoxalt nog visar att det faktiskt finns hopp och vilja. Nu ser jag bara tomma ögon med en framtidstro jämförbar med en fastbandad krabba som lyfts mot en kastrull kokande vatten. Prandellis meddelande till sin spelartrupp inför gårdagens drabbning: ”[..] det jag vill se är att spelarna visar vilja och kämpaglöd, att de som vill vara kvar visar det nu. Jag vill se vilka som visar rätt inställning, och de som inte gör det vill jag ska lämna. Det är inte en fråga om taktik, utan om personlighet...”.

Två minuter in i matchen var hela den utläggningen sönderblåst. Förgäves.

Ett straffmål och ett halvt turligt individuellt inkämpat mål av Bakkali är ingen tröst. Det förändrar ingenting.
Att efter matchen höra samme man säga att ”jag ska träffa ledningen för att diskutera lagets framtid” inget både oro och viss optimism. Oro för att man någonstans i den tränarkarusell som omgivit klubben sen Emery försvann (hur kunde någon, läs jag, någonsin klaga på att den karlen inte tog laget framåt under sina sista år?) utvecklat en underliggande rädsla för att ännu en kompetent tränare ska kasta in handduken i detta lagbygge, men optimism för att han ändå visar att han är engagerad och vill göra något åt situationen väldigt snart.

Mest säger meningen att en rejäl spelaromsättning är att vänta i januarifönstret, vilket jag tror är det enda mister kan göra just nu.

Apropå Emery i Valencia är det knappast någon idé att snöa in sig i historien om hur allting började gå fel efter att han lämnade. Vi alla känner till det, och vi nöjer oss med att konstatera att ända sen Lim tog över har klubben raserats sakta men säkert. Vad det beror på lämnar jag öppet för alla intresserade att själva reflektera över.

Så för att slippa bli sentimental och förbannad över att det var bättre förr är det mer givande att börja fundera över hur dagens sörja kan lösas långsiktigt. Europaplatserna är borta för längesen. Det handlar om att överleva. Eller gör det? Skulle en nystart á la Helsingborg i Superettan vara bäst för klubben?
Jag vill bara nöja med mig att konstatera att problemen inte ligger i tränare, i publik eller i den individuella kvalitén på spelarna. Det ligger i klubben. Det ligger i inställningen. Valencia är inte det Valencia jag känner. Mestalla är inte den borg den en gång varit. Los Ché tynar bort, och vägen tillbaka till rampljuset är väldigt väldigt lång.

Så för att svara på den begynnande frågan: Vad slåss vi emot? Vi slåss mot oss själva.

Andreas Manea2016-12-11 15:20:25
Author

Fler artiklar om Valencia