2019-11-25 21:00

Aston Villa - Newcastle
2 - 0

Valencia vidare: Si se puede!

Det var en nästintill omöjlig uppgift, det var ett underläge som inget lag i turneringens historia lyckats vända, det var ett Valencia uträknat av alla. Men det fanns något annat, det fanns hopp, tro och hjärta, och det skulle visa sig göra den sena kvällen helt magiskt från det att spelarna hoppade ut ur spelarbussen till långt in på småtimmarna. ReAMUNTada!

Inte ens såhär dagen efter har fjärilarna i magen lagt sig till ro. Ruset har inte försvunnit. Insikten att vi lyckades med den svåraste uppgiften vi ställts inför på många många år. Tankarna på Pacos fantastiska insats får en att återigen drömma om gårdagskvällens euforiska match, trycket på Mestalla, festen på gatorna…allt! Allt som gjorde torsdagen den 10:e april helt perfekt.

Under veckan pågick en liten försiktig kampanj i Valenciakretsar, startad av klubben själv. Under den vitsiga hashtagen ReAMUNTada uppmanades supportrar, spelare, ledare runt om i världen att tro. Tro på laget. Tro på att den katastrofala insatsen i Schweiz förra veckan skulle gå att vända. Personligen slutade jag tro någon gång efter att 2-0 målet seglade in bakom Guaita, men den mikroskopiska gnistan långt inne i mig hade ändå tänts, vilket jag tror var fallet även hos alla andra.

Redan innan match, när spelarbussen anlände till Mestalla samlades en stor skara euforiska supportrar runt omkring och skanderade: Vamos a pasar! Si se puede! Stämningen tydde mer på att laget var på väg in mot Champions Leaguefinal än att det var inför ett hopplöst underläge i EL-kvarten. Synen av dessa supportrar, som stöttade sitt lag maximalt under en mörk tid ökade pulsen rejält.
Feststämningen i och runt omkring Mestalla fanns där sen långt innan match, och har antagligen ännu inte slutat.

Och (ursäkta språket) ta mig tusan om det inte fungerade!! Allt stöd, all energi, allt hopp överfördes på något otroligt sätt till varenda individ i det lag som 21.00 sprang ut på gräsmattan på den kokande arenan. Redan i spelargången noterade jag något ovanligt hos våra älskade spelare, något i blicken och kroppsspråket som fick den där innersta lågan att lysa upp ännu mer. Man var krigare redo för strid, strid för klubbens heder, strid för Valencia!

Från första sekund bevittnade vi ett totalt, 180 grader, omvänt Valencia. Det var som att få se en pånyttfödelse, ett mirakel. Javi Fuego spelade mittback som om det var det enda han gjort hela sitt liv, Keita sprang som en tonåring, anfallsparet Vargas-Paco med en medelålder på 22, spelade som om man vore Spaniens bästa anfallspar.
Pressen var maximal och sakta men säkert började Basels försvar luckras upp. Dock hade vi missat att räkna med en individ. Målvakt Sommer räddade ALLT. Utan tvekan sitt lags bäste spelare och en av de bästa på plan. Fantastisk insats som vi först trodde kunde kosta Valencia avancemanget. Men man har ju haft mer fel förut.

Efter nästan en kvarts speltid lyfte Parejo in en frispark till Keita som drogs ner och hela arenan skrek efter straff, vilket dock ungerska domaren Kassai nekade. Pressen fortsatta och ökade, och Valencia växte för varje minut som gick. Bekante Behrang Safari blev korrekt varnad efter kamp med den mer överlägsne Feghouli efter redan 24 minuter, och kunde mycket väl ha blivit utvisad redan två minuter senare efter en solklar hands i straffområdet, vilket alla utom domarteamet såg.

På andra sidan planen sprang Fede som en hel hjord bufflar och försökte gång på gång ta sig förbi sin mycket långsammare försvarare. Mittfältet fyllde på, Vargas och Paco slet och hjälpte till, och det schweiziska försvaret började rämna.

Så efter 38 minuters spel skulle den efterlängtade och nödvändiga utdelningen komma. Pereira slår en perfekt långboll till framrusande Paco som gör en perfekt nedtagning och ÄNTLIGEN överlistar Sommer, och arenan exploderar när 1-0 är ett faktum.

Fem minuter efteråt står Vargas för en av flera missar som leder till hörna. En hörna som Fede slår på samme Vargas panna, och 2-0 innan paus lyfter om möjligt arenan till magiska höjder.
Ett perfekt resultat inför andra halvlek, och hoppet har verkligen tänts, även om tanken på att ett Baselmål kommer kräva totalt fem Valenciamål ständigt lurar i bakhuvudet.

Det är sällan ett lag, speciellt Valencia, lyckas hålla nivån så högt uppe under två hela halvlekar, vilket hindrar hoppet från att verkligen explodera. Men ut kommer Pizzis lag med ännu mer energi och en ännu starkare krigaranda än i första halvlek. När hände det senast??

Basel då? Laget som fullkomligt körde över Valencia för en vecka sedan gick inte att känna igen. I anfallsväg hade man ingenting. Guaita hade lika gärna kunnat bytas ut mot en utespelare, så sysslolös han fick gå. Besökarna inriktade sig på försvar till 100 % utan några kontringar eller antydan till försök att ta sig framåt.

Strax efter vilan slog Vargas till med ett fint skott som tog i stolpen, en av två stolpträffar denna kväll. Minst ett mål till behövdes, och alla missade chanser började tära på mitt psyke. Detta påverkade dock inte Los Ché över huvud taget, tvärtom ökade maskinen i fart och körde på hårdare och snabbare än någonsin.

Pereira visade Beckhamtakter och slog efter en inspark av Guaita ännu en perfekt låååångboll till Vargas i motståndarnas straffområde, som på något akrobatiskt vis kunde spela bollen bakåt till Paco som med full kraft i vänsterfoten slog till och tryckte till bollen i nättaket. 3-0 3-0 3-0 3-0!! Basels totala ledning var kvitterad!

Domaren fortsatte med att ’hacer el sueco’ och vägrade ta en utvisning på Schär, och inte heller ge en katastrofal Safari sitt andra gula kort efter att två gånger om stått för regelvidriga ”åtgärder” mot en alltför snabb Feghouli.

Det enda tråkiga denna kväll stod Mathieu för när han åkte på en skada som tvingade honom att haltandes byta med Ricardo Costa. Något som dock inte kom att påverka laget då man fortsatte med pressen. Sommer fortsatte briljera i bortamålet och hindrade Los Ché från att utöka ledningen och undvika en förlängning.

Det skulle dröja till förlängningen innan de otroligt sena utvisningarna kom. Först en genom matchen ettrig, trött och frustrerad Diaz fick ett direkt rött kort efter en kraftig knuff och sedan Sauro som fick sitt andra gula. Två man mer på plan och Valencia hade nu guldläge. Piatti byttes in för att få in lite pigga ben i offensiven samtidigt som Pereira lämnade och man därmed gick ner på en trebackslinje.

Valencia ville undvika straffar och körde på en enorm slutforcering i andra förlängningskvarten. Pulsen var redan på max men ökade när Die från ingenstans sprang upp för ett av gästernas sällsynta anfallsförsök, som rann ut till en dubbelhörna. Försvaret redde ut situationen och istället kunde inhoppande Piatti sätta fart på vänsterkanten, servera Paco på guldfat och ge Valencia sin efterlängtade fyramålsledning. Hattrick av Paco, en magnifik spelare på en magnifik kväll!

Med två minuter kvar att spela i denna segermatch skulle även Bernat skriva in sig i målprotokollet efter att ha snott åt sig bollen och tvingat Sommer att för femte gången kapitulera. GOL Y REAMUNTADA! Jävlar! VI ÄR I SEMIFINAL!!

5-0 blir slutresultatet i denna galna, otroliga, fantastiska, magiska kväll. Adjektiven räcker inte till för att beskriva känslan efter en sådan match. Det var eufori, lycka och kärlek i luften. Så som Mestalla bar fram sitt lag denna kväll finns det inte ord för. Så som Valencia uppträdde på plan har vi inte kunnat se på år och år. Inte sen segern mot Real på Bernabéu under Emerys glansdagar har en sådan energi funnits i laget och hos alla andra runt omkring.

Det var allt på en och samma plats, en explosion av energi som nådde ända fram till Sverige, som fyllde alla tittares hjärtan och gav i alla fall mig en känsla jag inte upplevt under flera års fotbollstittande: Jag lever! Jag lever som aldrig förr!

Salvo grät på läktaren, Pizzi var stoltast i staden och öste beröm över allt och alla, tusentals supportrar stannade kvar på Avenida Suecia efter matchen för att fira tillsammans med Salvo och spelarna. Karnevalsstämning och gåshud på en och samma gång.

SALVO! SALVO! Skanderades det. Alcácer till landslaget! Keita stanna kvar!
Ricardo Costa i bar överkropp stod på Mestallas avsats tillsammans med Mathieu, Feghouli och resten av det fantastiska gänget för att hylla och hyllas av sina supportrar.

Som perspektiv på den fullkomliga krossen:

Bollinnehav: 76-24
Avslut: 22-4
Avslut på mål: 10-0
Hörnor: 16-6
Passningar: 793-362

Lottningen sker idag fredag klockan 12 och direktsänds på Eurosport. De lag som Valencia kan ställas mot är Sevilla, Juventus eller Benfica.

Avslutningsvis, Gracias Valencia! Tack för att jag återigen fick leva, fick känna, fick hoppas.

Mot Turin!

AMUNT VALENCIA!