Välkomna till Bordalandia
Det är varken så grisigt eller tråkigt här som vi kanske tror och det är heller inte så frejdigt och vackert som man kanske önskar, än. Men det blåser nya vindar på Mestalla som påminner oss alla om vilken skillnad en man med ett kall kan göra.
Kollisionskursen som Valencia och José Bordalas varit på de senaste åren kunde bara sluta på ett sätt, för kärlek börjar sen gammalt alltid med bråk. Den elaka hjärnan bakom Getafes svineri har varit ämnad för att ratta detta Valencia i flera år, och som han nu rattar det. Med nypor hårda som stål driver han spelarna till gränsen för vad människans kropp klarar av. Blodsmak i munnen och metoder som ibland luktar penalism är numer vardag för truppen som samtidigt nästan unisont hyllar sin nya tränare. ”Han kommer att hitta din gräns och ta dig dit” säger spelarna på träning och äntligen säger jag efter att ha bevittnat några år av lättja på planen, för det är något annat vi bevittnar just nu. Det vi i somras trodde skulle bli ett rent benknäckargäng har visat sig vara ett speldugligt och stenhårt kämpande lag som förvisso knäcker ben men då bara som bisyssla. Det man i somras inte riktigt kunde veta var hur Bordalas skulle klara av att sätta en offensiv och kreativ spelidé när bollen som han så gärna vill erövra erövrats. Om sanningen skall fram så vet vi fortfarande inte för det har varit alldeles för få och alldeles för konstiga matcher. Visst har det vi trots allt sett varit bra men här vill åtminstone jag se kommande 5 matcher innan jag sätter nån stämpel på det.
Mestalla börjar likt samhället i övrigt så smått öppna upp efter pandemin igen och på söndag kväll kommer 29 tusen fans skapa den där härliga inramningen som vi saknat. Och det är inte en dag för sent för det vi nu bevittnar nere på Mestallas gröna gräs är något att verkligen omfamna. Dani Meroño i Plaza beskrev det hela bäst och jag tillåter mig själv att fritt citera och semiöversätta.
Mestalla har de senaste två åren varit som Disneyland, ett trevligt ställa att åka till för att roa sig och ta med ett härligt minne hem. Motståndarlag har kommit, haft en trevlig stund och sen lämnat med tre poäng och en känsla av att man gärna återvänder nästa säsong. Nu är det något annat, välkomna till Bordalandia.
Och Mestalla är banne mig någonting annat i år. Här finns ingen sockervadd, karousellerna är nedmonterade och några roliga clowner har inte setts till sedan Alicantesonen Bordalas red in i stan. Lag som kommer till Mestalla vet nuförtiden att oavsett deras avsikt med besöket att det kommer att kosta. De vet vad det kommer att mötas av och ingen förväntar sig längre något färgglatt åkband och tre lätta poäng. Med en Carlos Soler och Goncalo Guedes i storform börjar jag faktiskt se fram emot just denna match. Jag är lite nyfiken på att se hur Realspelarna kommer att hantera detta nya Valencia, vilka signaler deras Europatrötta ben kommer att skicka till deras hjärnor när ett vilt kämpande Valencia inte ger dem ro att tänka. Men mest av allt är jag ser jag fram emot att känna stolthet igen för det lag som står nere på planen, för det var ett tag sen jag gjorde det. Sedan Parejo höjde copa-bucklan mot skyarna kan jag räkna dessa tillfällen på en hand vilket så klart är tragiskt.
Singapore och Meriton är kvar så visst kommer protester och ramsor eka på Mestalla, jag kommer så klart att stämma upp i varenda en av dem. Men denna kväll tänker jag glömma dessa klåpare och personligen välkomna Valenciaspelarna till Mestalla från läktaren. Jag skall försöka bidra med mitt för att göra Mestalla till det där fortet Bordalas börjat skapa. Jag vet att spelarna kommer att sälja sig svindyrt på planen och med publikens hjälp finns goda chanser att hålla segertåget rullandes. Det finns långt ifrån någon vinstgaranti men det är nästan så att jag vågar gå i god för stök och bök med känslorna på utsidan, det är sannerligen min melodi som supporter. Jag satsar mina pengar på att minst en spelare blir utkastad från Bordalandia denna kväll och hoppas istället att Carlos Soler får fira med att spela både klarinett och trumma innan kvällen är slut.
Amunt!