Valencias 2012: A-Ö
Ett år har gått sedan det förra bokslutet och vad passar då bättre än att göra en uppföljare på denna klassiker. Nedan summeras Valencias år i alfabetets tecken.
Alejandro Chori Dominguez. Argentinaren, som kom från Rubin Kazan i januarifönstret 2010, lyckades aldrig i Valencia och lånades ut till River Plate under förra säsongen. I somras ville han återvända till los Ché, men såldes istället till Rayo Vallecano. I december månad möttes lagen på Mestalla och väl där avgjorde Chori tillställningen med sitt straffmål på slutet. Släktet är värst.
Bate Borisov. Vitryssarna chockade fotbolls-Europa genom att vinna mot Bayern München i Champions Leagues gruppspel. Valencia hade dock inte några problem med Alexander Hlebs nuvarande klubb och vann enkelt på såväl bortaplan (3-0) som hemmaplan (4-2). Matcherna mot BATE var i min mening avgörande för lagets fortsatta spel i världens finaste klubblagsturnering.
Costa x 2. Den ena är en hård mittback med erfarenheter från det portugisiska landslaget, den andra en innermittfältare med en fruktad vänsterfot som så sent som under hösten fick debutera på riktigt för sitt Argentina. Jag talar givetvis om Ricardo och Tino Costa.
För ett år sedan trodde många att Ricardo Costa, som var säsongen 2010/2011 års succé, var på väg bort. Att relationen med Unai Emery var sval visste vi alla om och vi väntade oss en försäljning i januari. Huvudtränare Emery valde dock att behålla sin mittback och allt eftersom blev portugisen åter ordinarie i startelvan. Under hösten har han fått bära kaptensbindeln och många gånger överglänst sin mittbackskollega, Adil Rami.
Den andra med Costa i efternamn, Tino, har i Éver Banegas ständiga skadefrånvaro växt ut till lagets stora spelfördelare och är en av Valencias poängkungar i och med sin magiska vänsterfot.
2012 har verkligen varit Costa(s) år.
Den ständiga målvaktsfrågan. Diego Alves eller Vicente Guaita? Två av ligans bästa målvakter i samma lag är visserligen ett lyxproblem sportsligt sett, men nu har de båda tröttnat på att inte få veta vem som är nummer ett. Under Emery och Pellegrino roterade de flitigt mellan sina två keeprar, men Valverde har nu sagt att han ska satsa på en målvakt och av det vi sett hittills verkar brassen Alves blivit hans val. För unge Guaita, som tidigare sagt att han vill vara klubben trogen karriären ut, bör i så fall söka sig till ett annat lag för att fortsätta utvecklas.
Éver Banega. Var under hösten 2011 i sitt livs form. Åkte sedan på en svår skada och när han väl kom tillbaka från den körde han över sin egen fot med sin egen bil…
Under denna höst har han inte kommit upp i normal standard, men när han väl gör det under våren blir han en jätteförstärkning.
Feghouli. Har mer och mer spelat sig till rollen som en av Valencias största stjärnor. Var ifjol ett yrväder som blandade geniala insatser med plattmatcher. Under hösten har han hållit en jämn nivå och avgjort ett antal matcher med viktiga mål. Tre mål under Champions League-gruppspelet är ett imponerande facit. Blev i december månad utsedd till årets spelare i hemlandet Algeriet.
Goldado. Han gör ju en del kassar, den gode Roberto Soldado. Valencias nummer nio fortsätter att ösa in mål för fladdermössen och stod bl.a. för ett hattrick borta mot BATE i höstens viktiga Champions League-match. Har ett sanslöst målfacit i Valenciatröjan med över 60 mål på knappt 110 matcher. Kom dock inte med till EM, trots sitt vackra hattrick mot Venezuela i februari och just petningen av Soldado fick Spaniens förbundskapten utstå mycket kritik för. Soldado grinade dock inte för det och avgjorde EM-kval-mötet med Vitryssland i slutminuterna.
Hemmapubliken. På Mestalla har det i vissa matcher varit oroväckande lite folk. I Champions League är det förståligt då plåtarna är dyrare än vanligt. Det som bekymrar mig mer är att det ofta varit under 30 000 på hemmamatcherna i ligaspelet, vilket är under all kritik. Som en parantes i det hela kan det konstateras att det endast var 8000 människor på läktaren i Copa del Rey-mötet med Llagostera. Krisen i Spanien drabbar onekligen arenabesök.
Isco. Lämnade för sin hemstad Málaga sommaren 2011 och blev ett hatobjekt omgående. Under 2012 har han växt ut till klubbens stora stjärna och var en gigant i 4-0-krossen mot just Valencia i höstas. Utsågs nyligen till Golden Boy – Europas bäste U21-spelare för året och var i mitt tycke höstens lirare i Champions League tillsammans med Shakhtars Willian. Att Valencia inte klarade av att behålla honom visade sig vara ett enormt misstag.
João Pereira. Äntligen har Valencia fått en högerback av yppersta klass, något vi inte haft sedan Miguels glansdagar. Springer upp och ner som tjuren Ferdinand skulle ha gjort med ett bi i stjärten och visar alltid ett stort hjärta. Är dessutom extremt snabb och kan vara en av ligans mest jobbiga försvarsspelare att möta. Suverän i såväl defensiven som offensiven och det märks direkt när portugisen är på banan och när han inte är det. Barragán håller inte samma kvalité direkt, om vi ska utrycka det milt.
Klantskallen. Valencia spelar på hemmaplan mot Bayern München i ett helt avgörande match om gruppsegern. Motståndarförsvararen Alaba är nästan vid mittlinjen när han åker på en rejäl kapning och blir liggande. Det röda kortet plockas fram och idioten Barragán åker ut efter satsningen med dobbarna före. Om Valencia skulle ha vunnit matchen med elva man låter jag vara osagt, men givetvis försämrade det lagets chanser. Nu blev det bara en poäng och tyskarna vann gruppen. Tack för det, Antonio!
Ligaförbannelsen. År 2012 började katastrofalt för Valencia i ligaspelet. Fem raka utan vinst skapade kalabalik i Valencialägret. Först i februari tog laget sin första trepoängare och väl då med besked då Sporting Gijon besegrades med 4-0 efter att brassen Jonas smällt in två mål på övertid.
Magplasken. Att älska Valencia innebär också att man varje säsong får uppleva ett antal bottennapp. Under 2012 stod de för tre rejäla fiaskon. I april förlorade laget på bortaplan mot Espanyol med 4-0 och många skrek då på Unai Emerys avgång. Än värre blev det för efterträdaren Pellegrino, som på en vecka först åkte på 0-4 i mötet med Málaga i Andalusien för att dagarna senare förlora med 5-2 mot Real Sociedad på Mestalla. Detta var den första december och blev argentinarens sista dag på jobbet.
Nära skjuter ingen hare. Valencia vann ingen titel år 2012, men det var på vippen. Vi vet ju att det praktiskt taget är omöjligt för Valencia att vinna ligan. Istället får de titeltörstande sikta in sig på de andra turneringarna och under våren levererade de i både Copa del Rey samt Europa League. På vägen mot finalen i den inhemska cupen slogs både Sevilla och Levante ut under vintern/våren 2012 och när det sedan visade sig att Barcelona stod på andra sidan i semifinalmötena kändes det kört. Efter 1-1 på Mestalla krävdes det ett litet mirakel för att avancera, vilket inte skedde. Katalanerna vann returmötet med 2-0 och därmed vändes blickarna åt Europa League, dit laget hamnat efter uttåget ur Champions League. Stoke, PSV och AZ Alkmaar besegrades alla relativt enkelt och i semin väntade Atlético. Madridlaget körde över ett blekt los Ché på Calderón i första mötet (4-2) och på Mestalla blev det åter rödvitrandig seger efter Ádrians drömmål, som blev matchens enda. Valencia var med andra ord nära i båda turneringarna, men nära skjuter…
Obrigado. Portugisen Miguel gjorde sju säsonger i Valenciatröjan. I våras spelade han sin sista match och även om det varit en del stök kring högerbacken är det en spelare som bör hyllas. Han kom till klubben sommaren 2005 från Benfica och redan då var han etablerad i det portugisiska landslaget. Väl i Spanien blev han ordinarie omgående och var under flera år en viktig kugge i los Ché. Efter VM-slutspelet 2010 sade han tack och adjö till landslaget och därefter började karriären lida mot sitt slut. Det blev mer fest och mindre fotboll för honom och ifjol spelade han bara 14 matcher totalt. Idag är han klubblös och frågan är om det blir några fler fotbollsmatcher för den gode Miguel. Oavsett vad uppskattar jag hans tid i klubben och önskar honom all lycka i framtiden. Tack!
Pärlan. Årets mål stod onekligen Adil Rami för, som i hemmamötet med Llagostera i Copa del Rey-returen fick på en kanonträff från 53 meter och 1-0 var ett faktum. Trots att laget i stort sett var klara för vidare avancemang inför matchen jublades det rejält bland spelarna i laget och extra roligt för den franske mittbacken som annars inte nätar särskilt ofta.
¡Que Golazo! Ingen Valenciaspelare kan under år 2012 rå på Ramis drömmål, men en fullträff som inte ska glömmas bort är Roberto Soldados vackra (och viktiga) 1-0 mot Atlético på hemmaplan. Adil Rami stod för uppspelet och Soldado klappade till på volley inne i straffområdet. Bollen seglade in i bortre krysset och målet är onekligen en av säsongens fullträffar i Spanien.
Reyno de Navarra. Det är få arenor i Spanien som är så svårspelad som den i Pamplona. Stadion är en av ligans minsta och tätaste vilket skapar ett enormt tryck från fansen. Många lag brukar ha svårt mot Osasuna på bortaplan och såväl Real Madrid som Barcelona har gått på pumpen där uppe. För Valencias del inleddes året inget vidare och bortamatchen mot Osasuna var inget undantag. Los Ché fick nöja sig med en poäng sedan Lolo kvitterat gästernas ledning i minut 85. När Valverde i december månad anställdes som tränare stod bortamatch x 2 mot Osasuna på agendan och här ställdes han på ordentligt prov direkt. Förvånansvärt nog vann hans lag bägge striderna (1-0 samt 2-0) vilket gav andrum åt både honom och klubben.
Silly Season. Valencias ledning levererade ännu en gång under sommarfönstret. Oönskade spelare som Bruno, Miguel, Dealbert, Maduro och Topal gjorde man sig av med samtidigt som det förstärktes ordentligt. Portugals högerback under EM, João Pereira, hämtades in från Sporting Clube och har visat sig vara en kanonvärvning. En annan utsatt position som nu fick förstärkning var den defensiva mittfältspositionen. Efter att både Topal och Maduro fått lämna klubben fanns bara Albelda kvar i den rollen. Därför satsade man på Fernando Gago och ur ett sportsligt perspektiv gjorde den f.d. Real Madrid-floppen ingen besviken. Dock har det på senare tid kommit fram att han har hemlängtan till hemlandet Argentina och frågan är om han blir kvar i Spanien särskilt länge till. Två andra välbekanta ansikten som värvades in under sommaren var Andrés Guardado och Nelson Valdez. Den förstnämnda var i stort sett klar för Valencia i januari men av någon anledning väntade klubbarna med en affär till sommaren, vilket innebar att mexikanen lämnade Deportivo gratis. En mer oväntad övergång var dock Nelson Valdez till Valencia. För ett par år sedan var han en giftig spjutspets i Dortmund, men på senare tid har han synts till i först Alicanteklubben Hércules och sedan i ryska Rubin Kazan, där han inte imponerade nämnvärt. Därför har han varit en mycket positiv överraskning under hösten då han stått för sex mål. Utöver dessa spelare värvades även vänsterbacken Aly Cissokho in från franska Lyon samt yttermittfältaren Jonathan Viera från Las Palmas. Dessa två har hög potential, men har hittills inte utmärkt sig särskilt på mig.
Tränarcirkusen. Unai Emery fick inte förlängt kontrakt i våras. Hans ersättare, Mauricio Pellegrino, lovades stort tålamod. Efter bara ett par månader i klubben sparkades han efter dåliga resultat i ligaspelet. Efterträdare blev då den inte allt för populäre Ernesto Valverde, med ett förflutet i Villarreal. Avtalet med Valverde går ut till sommaren och många anar då att de två partnerna går skilda vägar. I så fall kommer klubben på dryga året att ha haft fyra olika managers. Det börjar lukta Chelsea lång väg…
Ultras. Vi ska vara tacksamma att Curva Nord existerar, där grabbarna från Ultra Yomus håller till. Om resultatet går åt skogen och spelet är skit spelar ingen roll för dem utan de sjunger, trummar och hoppar vilt ändå. I en fotbollsvärld där pengar spelar allt mer roll och där UEFA vill ta bort ståplatserna från arenorna är den norra kurvan på Mestalla ett utmärkt exempel på motsatsen. Med andra ord är det värt ett besök på Mestalla bara för stämningens skull. Ultra Yomus – Valencias tolfte spelare.
Vita näsdukarna. Merparten av publiken på Mestalla är något mer bortskämda än de som står i Curva Nord. Just Valenciapubliken är känd för att vara oerhört kräsen och när poängen uteblir dyker de vita näsdukarna upp. I decembers hemmamatcher mot Real Sociedad och Rayo Vallecano viftades det flitigt med just näsdukarna och om det fortsätter att knacka under våren kommer vi få se mer av detta.
What did you say, Ricardo? I åttondelsfinalen av Europa League ställdes los Ché mot brunkarna Stoke. När britterna fick reda på att det var Valencia som väntade i februari uttalade sig tränare Tony Pullis att de var nöjda med lottningen medan anfallaren Ricardo Fuller gick desto längre genom att säga att ”bönerna blivit besvarade”. Om det var gud som svek eller inte har jag inte en aning om, men spanjorerna vann båda mötena och avancerade vidare i turneringen.
X:et mot Deportivo. Valencia inledde ligaspelet på bästa sätt genom att spela 1-1 mot Real Madrid på Santiago Bernabéu. I nästkommande möte gästade Deportivo La Coruña Mestallas gräsmatta och det rådde inget tvivel om att detta var en match som hemmalaget bara skulle vinna. Efter första 45 minuterna ledde också laget välförtjänt med 3-1 och det var nog många som valde att gå lägga sig i paus då söndagsmatchen började 23.00. Dessa fick sig nog en rejäl chock när de vaknade morgonen efter och insåg att Valencia tappat sin trygga ledning och bara fått med sig ett kryss mot nykomlingarna. Därefter förlade laget borta mot Barcelona och fick därmed en oerhört tung start på inledningen av säsongen.
Yrvädren till vänster. Ifjol var Jordi Alba exemplarisk som vänsterback i Valencia. Samtidigt som han lämnade för Barcelona i somras besvärades Jérémy Mathieu allt mer av sina skadebekymmer. Därför var klubben tvunget att leta efter en ny ytterback till vänster. Valet föll på Aly Cissokho, en meriterad spelare som varit ordinarie i både Porto och Lyon. Förväntningarna var därför höga på honom, men han har ännu inte levt upp till de i mina ögon. När även han har varit borta pga. skador och avstängningar har Guardado vikarierat i de båda fransmännens frånvaro. Det innebär att fyra olika spelare varit frekventa i rollen som vänsterback under 2012.
Zlatan. I december månad stod det klart att Valencia lottats mot Paris SG i Champions Leagues åttondelsfinal. Generellt sett har media (inte minst den svenska) målat upp fransmännens motstånd som rena drömlottningen. Det är jag inte alls särskilt säker på.
Det blir även ett tråkigt återbesök på Mestalla för Zlatan Ibrahimovic del. Han var ju där och slogs(!) ut med sitt Inter år 2007. Efter att lagen spelat 2-2 på San Siro behövde italienarna ett mål för vidare avancemang, men Valencias försvarsspel var exceptionellt bra och mötet slutade mållöst. Efter matchen urartade ett stort slagsmål där David Navarro retade upp de utslagna Interspelarna så pass mycket att han jagades av fem-sex spelare. Den då stökige Ibra var konstigt nog inte särskilt delaktig i bråket, troligen ledsen att han ännu en gång mist sin chans till att vinna ”den där jävla Champions.” Förhoppningsvis ser Valencia till att han får vänta ytterligare ett år.
Återvändsgränden. Under 2000-talet har den spanska landslagstruppen alltid innehållit ett par Valenciaspelare under mästerskapen. Inför EM-slutspelet i Portugal 2004 fanns Cañizares, Marchena, Albelda, Baraja samt Vicente med. När spanjorerna lyfte sin första pokal sedan 1964 i Wien 2008 var fyra Valenciaspelare med och firade; Albiol, Marchena, Silva samt Villa. Därför är det med ledsen min som vi kan konstatera att det endast var en ynka Valenciaspelare i truppen under EM-festen i Polen/Ukraina; Jordi Alba, som under turneringen blev klar för Barcelona. Detta är ett välkänt scenario i spansk fotboll, att Real Madrid och Barcelona köper upp de bästa spanska spelarna vilket inneburit att dagens spanska landslagstrupp mest innehåller spelare från de två giganterna. Om vi räknar med Jordi Alba var 13 av 2012 års EM-trupp från Real Madrid respektive Barcelona. Jämför vi det med Portugal-EM var endast sju spelare från de två stora. Därmed har de andra lagen i allmänhet och Valencia i synnerhet tappat sina representanter i La Roja.
Äventyret i Champions League. Ligaspelet har under hösten varit under all kritik. I Champions League har det gått desto bättre då de slutade på samma poäng som fjolårsfinalisten Bayern München. Som bekant räckte det inte till förstaplatsen i alla fall pga. tyskarnas bättre inbördes möten med Valencia. På vägen mot åttondelsfinalen minns vi särskilt dubbelmötet med BATE, som på förhand kändes som en svår motståndare. När det väl kom till kritan var los Ché klasser bättre och de vann enkelt med 3-0 respektive 4-2. Trots att det nu känns något trist med bara en poäng måste även hemmamötet med Bayern att tas upp. Med bara tio man i mer än en halvlek stod laget upp fantastiskt bra och var bara åtta minuter från att gå segrande ur striden, vilket hade inneburit en förstaplats i gruppen.
Spelet i den inhemska ligan må ha kostat Pellegrinos jobb, men han gjorde dock ett fantastiskt jobb i Europa. Äventyret fortsätter i vår, ett äventyr som klubben inte har något att förlora på.
Överraskningen. Valencias egen produkt, Pablo Hernández, gjorde sig ett namn på allvar i klubben under säsongen 2009/2010 då han petade Joaquín som högerytter. Han kallades in till landslaget och spåddes en lysande framtid. När Silva och Mata försvann till England var tanken att han skulle bli den nya mittfältsstjärnan, men istället hämmades hans utveckling och var under stora delar av förra säsongen bänkad till förmån för Sofiane Feghouli. Att Pablo skulle försvinna till sommaren var ingen högoddsare då ett flertal La Liga-klubbar visat intresse. Därför var det nog en och annan som höjde på ögonbrynen när det stod klart att han de närmsta tre åren skulle tillbringa sin tid i Wales för spel i Premier League-klubben Swansea. Samtidigt känns Michael Laudrups Spanieninspirerade projekt oerhört spännande då han samma sommar även hämtade in Michu från Rayo Vallecano. Tillsammans med försvararna Chico och Ángel Rangel bildar de en spansk kvartett och än så länge har Hernández gjort det bra som bl.a. kvitterade i slutminuten mot Chelsea. Förhoppningsvis återser vi de flyktande Premier League-spelarna Silva, Mata och Pablo Hernández i Valencia någon gång i framtiden.
God fortsättning!
Amunt!
