Krönika: Vi ger aldrig upp!
Allt var ju kört. Allt hopp har varit ute minst tio gånger och ändå står vi här i gränslandet mellan misslyckande och total eufori. För första gången på länge går Valencia in i maj månad med 3 tävlingar samtidigt pågående och det skall ju egentligen vara omöjligt efter en så här dålig säsong.
För visst är den här säsongen dålig om man ser till prestation? Valencia kom inte upp i förväntad nivå på hela hösten och bortsett från fin stint i Februari och Mars så har spelet hackat även under våren. Främst är det anfallet som haft problem och det kanske illustreras bäst av faktumet att Gameiro, Rodrigo, Mina, Batshuayi och Sobrino endast skrapat ihop 15 La liga mål i år tillsammans på sammanlagt 6000 spelade minuter. För att få lite referens till hur stort det misslyckandet är kan vi jämföra med 35-åringen Charles i Eibar som själv skrapat ihop 14 mål på 1623 minuter. I Eibar! Statistik kan alltid motbevisas med annan statistik men Eibar har också gjort 3 mål mer än Valencia i år så det är inte en gubbe som haft maximalt flyt med studsarna. Lägg därtill det som Jaime Mata, Iago Aspas, Christian Stuani, Raul de Tomas, Jorge Molina eller Ben Yedder utfört i år som referens så är allt annat än underkännt ute ur bilden för Valencias anfall oavsett vilken statistik man tittar på av all den statistik som finns tillgänglig.
Mycket av detta skall så klart skyllas på Marcelino som taktiskt sett prioriterat försvaret. Ett försvar av Valencias kaliber i år skall så klart generera mer vinster men kanske är det just där Marcelinos begränsning ligger, täcket är lite för kort. Drar man ner täcker för att tårna fryser så blottar man överkroppen. Marcelino har i år visat att han inte har tillräckligt med taktisk kunskap för att lösa en av de mest klassiska ekvationerna som en fotbollstränare ställs inför.
Sen har vi nog haft lite tur också. Vändningen mot Getafe i Copan är så klart fantastisk ur alla aspekter men om sanningen skall fram skall den vara omöjlig att genomföra efter Jorge Molinas 0-1 i returen. Efter 60 minuter saknas 3 mål och efter 90 minuter saknas 2 mål men ett Rodrigo hattrick senare var vi vidare och kanske la den segern en grund för en osannolik resa som ännu inte sett sitt slut. Lägg till osannorlikt många övertidsmål och en gynnsam lottning i EL så kan man inte annat än le åt den situation vi befinner oss i idag.
Sällan har Valenciafans varit så kluvna inför vad man skall tycka om en sässong. Ena stunden har vi glädjescenerna efter avancemanget mot Betis och den fantastiska energi laget stundtals visat under våren. Andra stunden tappade vi återigen (?) chansen på Champions League mot Eibar i helgen. Det är på något sätt omöjligt att veta vart man står efter allt detta.
Hur är då livet i gränslandet? På många sätt är det precis här man vill vara. Det är här alla matcher betyder något och det är här en säsong kan sluta med eufori….eller frustration. Nu finns bara 6 (eller 7) finaler kvar att spela och det är helt underbart att kunna ha säsongen i sina egna händer. 2 pokaler i Copa del Rey och Europa League skulle ge Valencia den mest framgångsrika säsongen någonsin, det är det nog inget snack om även om en ligatitel alltid väger tungt. Samtidigt är vi så nära en fiaskosäsong då uttåg mot Arsenal, förlust i CdR-finalen och missad CL-plats i ligan skulle innebära en rejäl besvikelse.
Vi har allt kvar att spela för och det är inte läge för att sätta betyg på något eller någon i årets Valencia än men svaren på alla frågor kommer att komma inom väldigt kort. Jag vill alltid se det positiva i allt och trots att denna säsong varit helt annorlunda mot vad jag trodde innan så kan den sluta på ett underbart sätt. Vi har haft en krävande period på slutet men vi ger oss aldrig. Se till att vara med på resan mot det som kan bli en fantastisk säsong.
Quitters never win and winners never quit!
