Historien om VfB: #17: Mästerskap och Europaspel
Med Christoph Daum börjar ett nytt kapital i Baden-Württemberg.
Med den högljudde, karismatiske och ibland respektlöse Daum börjar också en ny färd. En färd som 20 månader senare skulle leda VfB Stuttgart till klubbens andra Bundesligatitel.
Men hans tid började när VfB ligger långt ned i tabellen. Det var ett lag som hade starka spelare. Året innan hade legendaren "Eismeer-Zico" slutat efter år av skador. Islänningen Sigurvinsson var en klockren legendar i klubben med nästan 200 matcher och väldigt tongivande i senaste guldet. Med Sammer hade en ny dynamo inkommit på mitten och han var färdig att ta över den mantel som Sigurvinsson och den allt äldre Allgower hade. Men under Entenmann hade han inte hittat sin roll centralt utan låg för långt ned i banan. Daum flyttade upp honom längre upp och triangeln Sammer-Gaudino-Walter blev en framgångssaga under resten av säsongen. Daums avslutande 15 matcher gav 28-12 i poäng och VfB seglade upp till en europaplats. Huvudnummer var 7-0 på Dortmund och 6-1 på Köln på bortaplan. VfB sexa med Kaiserslautern som vinnare. Bayern, Bremen, HSV och Frankfurt bakom.
En helt öppen säsong helt enkelt och säsongen efter skulle bli ännu mer spännande.
LIGASEGER 1992
Endast vid tre tillfällen under säsongen 91/92 var VfB i topp av tabellen. Efter 10e omgången, efter 32a omgången och efter den sista omgången. Inför säsongen hade Kalle Allgöwer tackat för sig efter många år och man hade på grund av en hel finansiella problem endast hämtat en okänd jugoslav i Slobodan Dubajic till försvaret. Var VfB beredda att gå mot toppen? Nja. Daum menade "vi skall blanda oss i UEFA-cupplatserna".
Inför säsongen skedde också något nytt. Sedan några år tillbaka sponsrades man av "Südmilch" och från och med detta år finns reklamen i den röda bröstringen. Reklamen på tröjorna var verkligen här för att stanna.
VfBs säsong var knagglig. Efter förlust mot Duisburg i början, fick Daums lag fart. I en uppställning som var som 3-5-2, så skickade han fram Buchwald som defensiv mittfältare och block bakom Sammer. Den nye backen Dubajic ägde libero-positiionen med två hårdföra mittbackar i form av Schäfer-Schneider. Andi Buck, islänningen Sverrisson och den flyfotade Michael Frontzeck gav mittfältet löpmeter. Gaudino och Walter stod för målskyttet. Detta var ett piano som snart började spela bra toner. Efter 4-1 på Kaiserslautern på Neckarstadion 21september 1991 ledde VfB ligan.
Under hösten och våren låg VfB med i ligatoppen, stegen bakom Frankfurt och Dortmund som hade bäst tryck framåt. Det var ett Stepanovic-styrt Frankfurt med Anthony Yeboah-Andreas Möller-Falkenmayer-Binz och Bein med ett Hitzfeld-Dortmund med Chapuisat-Poulsen-Zorc och Helmer.
Jag var själv på plats 10 April mot Nürnberg och såg Mathias Sammer dundra in två mål. Ligaledning igen. Redan då såg man att det var fart på stadion och arenan. Några veckor senare såg jag dem slå Borussia Dortmund med 4-2 och med tre omgångar kvar låg man strax bakom toppen. Men i omgång 37(av 38, då DDR-lagen var med som enda gång),väntade Wattenscheid. Detta Wattenscheid, som man bara skall rulla över, men som denna gång stod emot på Neckarstadion och det blev 1-1.
Inför sista omgången hade Frankfurt 50 poäng och 36 plusmål. Stuttgart 50 poäng och 29 plusmål. Dortmund 50 poäng och 19 plusmål. Frankfurt skulle till Rostock som var på väg att åka ur. Dortmund till Duisburg som hade samma läge, Stuttgart till Leverkusen.
Dortmund gör 1-0 efter nio minuter. Titeln mot Dortmund. Sedan tar Rostock ledningen och Leverkusen gör 1-0 på straff. Fritz Walter kvitterar i 43e minuten, men i pausen är Dortmund mästare.
Efter ytterligare 40 minuter in i andra halvleken är de fortfarande mästare. Frankfurt har förvisso kvitterat och går för att avgöra. "Stepi" slänger in allt han har. Då går Guido Buchwald upp på Kögls inlägg och nickar in 2-1 till VfB. VfBs fans står oroliga och lyssnar på matchen i Rostock. Själv låg jag i parken i Englischer Garten i München och lyssnade. Med en minut kvar kontrar Rostock in 2-1 och titeln går till Schwaben.
"Der Meistermacher" Daum hade med motivation, lagbygge, sammanhållning och framåtanda lyckats få ihop ett mästarlag. VfB firades i dagarna många i staden och kunde lägga ytterligare en titel till de tidigare.
LEEDS
Om VfB under Daum nådde sin höjdpunkt i maj 1992, så kom bottennappet samma höst i någon som är en riktig tysk klassiker.VfB skulle in i det som var den första nya utgåvan av Champions League. För första gången skulle det spelas grupper, men för att ta sig till detta gruppspel behövde man ta sig via utslagningsmatcher. VfB Stuttgart fick engelska Leeds. Det var på den tiden brittisk fotboll möjligen inte hade sin bästa tid. Det var första gången efter Heysel som engelska lag fick delta i europeisk cupfotboll och lagen hade brandskattats av flyende spelare till Europa, Skottland och andra nationer. Leeds hemma var en munsbit. Enkla 3-0 och avancemanget kändes säkert. På bortaplan blev det 2-1 till Leeds och man var vidare. Problemet var bara att VfB hade schweizaren Knup, islänningen Sverrison och jugoslaven Dubajic på planen, vilket var maximalt tre stycken icke EU-medborgare och med någon minut till byttes Simanic in. Det var ett fantastiskt misstag av VfB som Leeds uppmärksammade och istället för avancemang, fick Leeds matchen med 3-0 och det blev omspel i Barcelona. Då vann Leeds och VfB åkte ur cupen.
"das Schatten von Leeds" låg nu över klubben och ledning, tränare och funktionärer funderade på vad som hänt. Dieter Hoeness som manager tog på sig ansvaret, men VfB var utslagna och från detta debacle kunde inte Christoph Daum resa sig.
Under 92/93 svajade Daums ledarskap. Bayer Leverkusen ryckte i honom, han var i konstant konflikt med flera spelare och Mayer-Vorfelder blev tvungen att rycka ut för att säkra Daums fortsättning med kontraktsförlängning. Säsongen som titelhållare blev en medioker sådan, ett hundraårsfirande med ballonger och orkestrar blev en förlust mot Bayer Uerdingen och när man gick in i nästa säsong var det vara en tidsfråga innan "der Lautsprecher" skulle flytta på sig.
In i en ny säsong med en ultrafräsch arena. Neckarstadion hade blivit Gottlieb-Daimler-Stadion lagom till det friidrotts-VM som skulle komma, Daum hade fått spelare som Dunga, Berthold och Kruse. Gaudino hade lämnat, men spelet sackade ordentligt. Till jul fick Daum nog och han lämnade klubben för nya äventyr och en lustiger dans de nästkommande åren påbörjades.
Först novisen Jürgen Röber vars start var ryckig och vars första halvår avslutades med att flertalet spelare - Walter,Frontzeck och Buchwald lämnade klubben. I efterhand gnällde många på Dieter Hoeness förhandlingar, som gjorde att de lämnade klubben.
Röber gavs ett år. När våren 1995 kom fick han sparken då klubben låg tolva. Några veckor senare fick även Dieter Hoeness gå, då Mayer-Vorfelder med kollegor tyckte att han skött förhandlingar dåligt, skapat en dålig stämning generellt och varit i konflikt med spelare och media. Det mest intressanta var att han fått in två stpra spelare med kaliber- Fredi Bobic och Giovane Elber. Det kändes som att det hängde ett damoklessvärd över VfB. Hela tiden.
Dert fortsatte nästa säsong. Ett kaotiskt år med en tränare vid namn Rolf Fringer, vars öde var omdebatterat hela året. "MV" ville ha tillbaka Daum, styrelsen backade Fringer. Efter ett tag backade ingen schweizaren och laget sladdade i tabellen. Men i laget kom en gryende spelförståelse. Med mittbacken Verlaat och bulgaren Balakov hade laget fått intvå spelare med fantastiska fötter och spelförståelse. Ännu kunde inte Fringer få in dem i spelet utan laget gick från 5-0 till 0-5. Bobic och Elber gjorde 30 mål ihop dock, men 62 insläppta mål var näst högst i hela ligan. Fringer fick gå.
CUPVINST 1997
Till säsongen 96/97 ändrades mycket. Under året kallades klubben Verein für Ballzauberer. Med trion Balakov-Elber-Bobic fanns nu en trio som gick under smeknamnet "das Magische Dreieck". Laget gjorde 78 mål under året och med den nye tränaren Joachim "Jogi" Löw och med den nye dominante mittfältaren Zvonimir Soldo hade laget hittat en rätt dynamik och förståelse. Laget rullade boll som aldrig förr. Jogi Löws varma hand med spelare och hans förklaringar satt direkt med följd att målen och framgångarna kom. I ligan hakade man på täten, men landade fyra till slut. I cupen, där det gällde att få till spelet runt en match hela tiden, gick det bättre. Förvisso var vägen till finalen inte den svåraste. DFB-Pokal 96/97 innebar en massa skrällar och via Fortuna Köln, Hertha Berlin, FSV Zwickau och HSV, så fanns nu bara Energie Cottbus kvar. Final på Olympiastadion. VfB storfavoriter mot denna dvärg från sydöstra hörnet av Tyskland. Cottbus kom med ett lag som leddes av mittbacken Jens Melzig, som efter "die Wende" var i Leverkusen en kort stund, men som var uppvuxen lokalt kring Cottbus och som med denna final nådde sin främsta framgång. Att VfB var storfavoriter syntes på oddsen kring matchen, där VfB-seger knappt gick att spela och ju längre matchen led, ju säktare blev man att VfB skulle plocka hem segern. Så blev det också då Giovane Elber i sin sista match för klubben skör cuptiteln till Schwaben. Joachim Löws magiska händer hade gett resultat och ett lag med Verlaat-Berthold-Soldo som centrallinje bakom den magiska triangeln hade återigen blixtrat till.
CUPVINNARCUPFINAL 1998
Året efter visade VfB återigen klassen som lag. Elber lämnade för Bayern, men fick en bra ersättare i Jonathan Akpoborie. Nigerianen anslöt från Hansa Rostock och visade sig vara en bra ersättare med 10 mål i ligan. Laget kom fyra och den nya trion stod för 34 mål ihop. Men det var internationellt som framgångarna kom. Under en europeisk eufori i cupvinnarcupen slog man ut isländskt, belgiskt, tjeckiskt och ryskt motstånd innan man fick åka till Råsunda och möta ett Chelsea på uppgång. Det var en match jag tyvärr inte såg på plats, men där VfB tyvärr inte hade mycket att säga till om. En viss Gianfranco Zola avgjorde matchen och skickade titeln till England.
Det var en sex-årig euforisk tid med ligaseger, uppgång, en magisk trio, cupseger och europafinal. Det var en tid då VfB kändes som en klockrebn tysk stormakt, men bakom kulisserna var stämningen inte på topp. VfB hade genom åren värvat tungt och dyrt. Många spelare hade hämtats in med långa kontrakt och dyra löner. Flera hade lämnat och blivit utlösta. Under 1998 pyste det bra i klubben. Trots cupseger, Europaspel och mycket mål, så var stämningen i klubben usel. Mayer-Vorfelder var förbundsordförande för Bundesliga och tryckte hårt på Bundesliga-klubbarnas ekonomi och att de måste förbättras. Samtidigt hade han inte städat framför egen dörr. VfBs ekonomi var inte bra alls. Skulderna stora på grund av höga löner och en administration som var tung. Man hade samtidigt investerat i utvecklingscentrum och runt arenan. 1993 var exempelvis VM i Fridrott på Gottlieb-Daimler Arena och klubben drogs med skulder. Lagsammanhållningen var trots cupseger och Europaspel urusel. Man hade värvat in Murat Yakin från Schweiz och han drog inte jämnt med Balakov, Poschner, Berthold och det uppstod osämja som gjorde att Joachim Löw förlorade omklädningsrum, spelarråd avgick och bredvid såg "MV" på och förstod att något måste göras.
Då Joachim Löws kontrakt gick ut efter säsongen började man söka efterträdare. Man ville ha en tränare med hårda nypor och letade efter Felix Magath, men han var inte tillgänglig. istället valde "MV" det absolut sämsta valet som fanns på marknaden.
Han valde Winnie Schäfer.
Upplagt för kaos....
