En krönika om hösten som varit i Schwaben

En sammanfattning om italiensk catenaccio, dansk dynamit och en försvarsmur som aldrig gav efter.

Det var året då VfB Stuttgart återigen skulle blanda sig i titelracet, då man skulle bli "die Kraft aus Süden". Man hade slagit på den stora trumman. Mathias Sammer, guldponken, hade skickats ut med badvattnet och Giovanni Trapattoni av alla människor. 18 mästartitlar överallt ställdes vid skutan som kapten. Nu jävlar. Nu skulle det bli åka av. Vi skulle åter se den stora pokalen resas vid Neues Schloss och Schlossgarten. Men halvvägs genom säsongen är vi ingalunda "die Kraft aus Süden". Vi ligger femma i tabellen och klubben är kända som det oavgjorda gänget från söder. Det har blåst snålt kring Trap och Andreas Brehme. De tyska spelarna har som vanligt talat ut i pressen och hade han inte den ofina gesten att sätta Zvonimir Soldo på bänken i början. Säsongen har varit en diger resa och vi ger oss på en sammanfattning av året som gått.

----
Sommaren började så vackert med solsken, nakenbad och en gråhårig italienare som åter hittade tillbaka till Tyskland. Efter en eskapad i München som slutat med både cup och ligaguld, så återbördades Giovanni Trapattoni till landet efter en sejour i Benfica, som självfallet slutat med ligaguld. Det ställdes förväntningar på den italienske mästaren. Men allt var ju inte gott i det schwäbiska landet, ty VfB Stuttgart hade förlorat ett halvt lag. Kevin Kuranyi och Marcello Bordon hade försvunnit till Schalke 04, mittfältsregissören Alexander Hleb till Arsenal. Phillip Lahm, den kerubliknande vindsnabbe vänsterspringaren till Bayern München och ungraren Szabics till Köln. Med tanke på att både Hleb och Kuranyi hade stått för den offensiva ådran under de senaste åren, så är detta ingen lätt match att ersätta, men Dr Staudt och Heribert Briem gjorde tappra försök. 
Man hämtade Thomas Hitzlsperger från Aston Villa, Ludovic Magnin från Bremen och så två danskar i form av Tomasson och Grönkjaer. Detta skulle väl i alla fall ge något. Från ungdomsleden hämtades Christian Gentner, Mario Gomez och Christian Tiffert. Till detta var åter Mathieu Delpierre tillbaka från skada. Men detta var väl inte tillräckligt? Lagom till bundesligastarten värvades så en playmaker från forna Jugoslavien. Mario Carevic. Inte Trapattonis drömvärvning, men alltid något.


Lagom till Bundesligaupptakten var dock förväntningarna högt ställda på Schwabens stolthet. Den rödvita kraften från söder skulle åter dominera i Tyskland, men en blick på laget gjorde att man tyvärr inte höjde på ögonbrynen. Vem skulle hålla i marschpinnen på mittfältet när Hleb var borta? Mannen med 14 assist året innan och han som dominerat mittfältsspelet eftertryckligt. Redan inledningsvis visade det sig att belackarna hade rätt. Fyra inledande matcher utan seger och en retlig hemmaförlust mot Köln gjorde att det samlades både gamar och korpar på Gottlieb-Daimlers tak. En och annan Hyena hade setts på A8 utanför Heilbronn och de feta tyska fansen skrek drucket på framgång och andra tränare. Efter underläge 0-3 mot Köln var visselorkanen total, trots att det bara var andra omgången. 
Den stora frågan var hur Trapattoni skulle spela och hans rotation bland spelarna gav upphov till frågetecken och osäkerhet. Helt plötsligt befann sig Zvonimir Soldo, Silvio Meissner och Andreas Hinkel på bänken. Thomas Hitzlsperger blev så osäker att han inte fick på sig skorna och längst fram visste inte Trap vem han skulle para ihop med Tomasson.
Laget vann inte matcher och låg i mitten av serien. När man förlorat den sjätte seriematchen och låg på tolfte plats med en seger, tre oavgjorda och två förluster krävde man att Trapattoni skulle avgå. Tvångsmatas med spaghetti, tvingas äta strutspung samt grillas över en solvarm stenbänk. Trapattoni fick munkavel, så att han inte skulle kalla någon "Eine Flasche leer" och Andreas Brehme fick tolka med laget. Dr Staudt talade ut i pressen om att det var ingalunda en kris, men nog måste man prata lite med Trap.
Istället kom höstens långsammaste vändning och trend.
Från den 21 september har laget inte förlorat. Inte vunnit mycket heller skall sägas. Man har hållit stånd mot Bayern München hemma, slagit Schalke 04 hemma och vunnit så viktiga bortamatcher mot Wolfsburg och Nürnberg. Laget har inte förlorat överhuvudtaget på bortaplan och det försvarsspel Trapattoni ställde fram var härligt att skåda. Catenaccio extraspeziale. Trapattoni är en mästare på att fostra försvarsspelare och vem kunde väl ana att Mathieu Delpierre skulle kliva fram som en försvarsrese detta år. Marcus babel och Bora Zivkovic har knappt sett en gräsplan detta år, för elsässiske Delpierre har dominerat eftertryckligt. Tandemet med Meira har varit förnämligt och man saknar inte Marcelo Bordon. Jo, lite då. Till slut började även en del av nyförvärven att leverera. Hitzsperger kom igång efter lång väntan och Magnin växte in i laget som en stor stark kugge. När så Streller kom tillbaka från sin skada gjorde även han sina mål. Avslutningen med segrar mot Wolfsburg och Schalke var storartade och gav god positiv ådra inför framtiden.

Men varför denna stegring? 
* Man värvade ytterligare en forward. Både Cacau och Marco Streller hade skadat knäna och Tomasson såg väldigt ensam ut uppe på topp. In med Daniel Ljuboja från PSG, en arbetare och killer i samma kropp. En serb med näsa för mål.

*Vidare så tillät sig Trapattoni att slå fast en spellinje och satsade konsekvent på en central linje innehållande Hildebrand-Meira,Delpierre-Soldo,Meissner-Tomasson. Runt omkring dessa var rotationen total fram till slutet av November, då virvelvinden avtog och folk började inse att det nog fanns en förstauppställning. 

*Försvarslinjen spelade fantastisk försvarsfotboll, där Soldo som balansspelare blev en femte försvarare. Laget släpper inte in mycket mål och Hildebrand har bitvis varit omutlig. 

*Med Ljuboja kom extra konkurrens in i anfallet och detta har medfört att både Marco Streller och Mario Gomez har börjat göra mål. Tomasson inledde säsongen starkt med 6 baljor, men blev sedan avstängd och då klev ljuboja fram med en mängd viktiga mål.

* Laget har ork och har visat moral. I flera matcher har man kvitterat eller avgjort under de sista tio minuterna. Framför allt under spelet i Europa har det blixtrat till i målburarna i slutet av matchen. 

*Det intressanta var dock att Trapattonis metod går långt i Europa. Laget gick som tåget i UEFA-cupen och endast en förlust på sex matcher(inkluderat Domzale-matcherna) är bra facit. Än mer fantastiskt är att man vunnit fyra matcher. Våra forwards är europeiskt gångbara helt enkelt.

Men allt är naturligtvis inte guld och gröna skogar. De många oavgjorda matcherna har medfört att man tappat på tätlagen och skall man nå Champions league får man anstränga sig ordentligt. Att endast lyckas med oavgjort mot sådana korpgäng som Frankfurt och die Fohlen är inget att visa upp i sitt CV och när man åkte ut med 3-2 i cupen mot Hansa Rostock väntade Liemannen på Trapattoni i omklädningsrummet. En oerhört mager insats. Vad som fordras under våren är att kunna ta tag i matchen från start. Sällan eller aldrig har man haft ledningen vid halvtid. Det finns ingen som kliver fram och vill ha bollen och ingen som fördelar bollen. Hitzsperger kommer aldrig att bli någon Hleb. Försöken med Gentner har inte lyckats heller även fast han legat bakom en del intressanta uppslag under December. Carevic har knappt fått spela och när han väl får det så är så ivrig att till och med en konfirmand framför en naken kvinna skulle rodna. jag saknar även de härliga inläggen från kanterna. Jesper Grönkjaer har varit en besvikelse exempelvis.Det krävs snabbare spelvändningar, bättre mittfältskontroll och att vårda bollen i anfallen. Längre anfall hade Lasse Lagerbäck sagt. 

Vad förväntas under våren? VfB kommer att vara aktiva under transferperioden. Ett par spelare som uppehåller lön och plats i spelartruppen kommer att lämna och mittfältet kommer att fyllas på. Laget kommer att spela upp sig och närma sig Champions league-platserna. Det blir mer och mer segrar och jag hoppas verkligen på ett vinnande spel med snabba intressanta bollförflyttningarna och att Thomas Hitzsperger äntligen får träff på bollen så att den går in i mål.

Avslutningsvis några saker som bör hyllas.

Höstens spelare:  Mathieu Delpierre
Höstens dansk: Jon Dahl Tomasson
Höstens mest skottvillige: Thomas Hitzsperger
Höstens piggast-under-de-sista-fem: Daniel Ljuboja
Höstens och bundesligas tuffaste namn; Geronimo Cacau
Höstens målvakt: Timo Hildebrand
Höstens mest frustrerade: Andreas Hinkel
Höstens mest VM-osäkre: Andreas Hinkel
Höstens VM-hjälte: Ludovic Magnin och Marco Streller
Höstens mest ivrige: Mario Carevic
Höstens besvikelse: Jesper Grönkjaer
Höstens vill-men-det-går inte: Geronimo Cacau
Höstens mest skadade; Daniel Bierofka
Höstens mest ifrågasatte: Giovanni Trapattoni
Höstens mur: Fernando Meira-Mathieu Delpierre
Höstens over-the-hill: Marcus Babbel
Höstens Comeback: Zvonimir Soldo 
Höstens maratonman: Fernando Meira
Höstens Fritz Walter: Alltid Fritz Walter.

0 kommentarer