Då mitt lag var som bäst: VfB Stuttgart
En specifik årgång när allt var som bäst eller borde varit som bäst...
Det kan tyckas enkelt att lyfta fram den tid när ens hjärtelag är som starkast. Ett tips; ta fram historieboken och lyft fram några år med titlar och självklart har man den tiden som passar.
För VfB Stuttgart är 50-talet ett klockrent årtionde. Laget vann två ligatitlar; -1950 och 1952 och två cupguld 1954 och 1958. Men, samtidigt måste man se till vilket skick den tyska fotbollen var i. Landet var i Marshallhjälp, lagen var under uppbyggnad; visst man vann VM helt sensationellt 1954, men fotbollsklassen i landet var sådär och vem minns 50-talet? Bernt Egerbladh eventuellt. Hör ni pianot?
Det är lockande att plocka 50-talets lag, som troligtvis var den tiden då VfBs pojkar var som allra bäst och en maktfaktor. Man kan också ta 1983/84 eller 91/92 då laget vann ligan, men de årgångarna vann mest på grund av jämnhet och andra lags misslyckande än att man själva var kraftfulla och skitbra.
Så jag väljer att vara lätt motvalls och ta fram en specifik årgång, som hade så mycket boll i sig att klockarna stannar och diplom skall utdelas. En årgång så full av liv att om det hade varit en vin, så hade det varit kvar på tunnan och man hade gjort återbördat saften till russinen; mina damer och herrar; Jag presenterar VfB Stuttgart årgång 1985/86.
Säsongen 1985/86 är en intressant årgång i tysk fotbollshistoria. Det är mitt i en legendarisk tre-år-i-rad för Bayern München, som genom Bundesligaåren hunnit med tre sådana. Bayern dominerade kraftfullt den tyska fotbollshimlen med ett egentligen fantastiskt lag innehållande Matthäus, Brehme, Augenthaler, Wohlfart med flera och skulle vinna ligan detta år, dock hårfint före Werder Bremen. Det var också uppbygnadsåret inför VM1986 och spelarna slipade sina formkurvor. 1985/86 slutade jag också gymnasiet och hade begynnade tysk fjunmustasch. Fy! (Jag såg ut som en ung Olaf Thon, smaka på den)
VfB Stuttgart kom femma i ligan detta år, men har ett lag som enligt min mening med rätt tränare skulle ha kunnat ta ligan och behålla herraväldet ett tag framöver. Laget tränades inledningsvis av den mycket karismatiske österrikare-kroaten Otto Baric, som kom från Austria Wien sommaren 1985 med målet att föra VfB till toppskiktet igen. Året innan hade man slutat förnedrande 10:a.
Baric kom till ett lag, som borde kunnat gått mycket långt, men han misslyckades att få ihop ett lag och använda spelarna på rätt sätt. Istället fick Baric spelarna emot sig och det slutade med att han fick lämna klubben i Mars, då VfB låg långt ned i serien. Willi Entemann tog över och lyfte laget till en femteplats.
Laget hamnade dock inte så långt efter detta år, utan var endast sju pinnar efter Bayern München och Werder Bremen. Man hade inte en chans på titeln, men bitvis spelade man upp en fantastisk fotboll med 7-0 på Hannover 96, 5-0 på Köln, 7-0 på Fortuna Düsseldorf. Samtidigt föll laget som korthus hemma mot Bochum och borta mot Werder Bremen.
Dock visade man upp en stor grannlåt i den tyska cupen, där man gick ända till final, men föll mot Bayern München, som vann med 5-2 i en klassisk cupfinal. På vgen slog man bland annat ut Schalke 04 hemma med 6-2. Klang- och jubel.
Vad var då detta för lag och vad kunde de?
Laget hade en helt makalös central linje med Helmut Roleder som målvakt. Den dåvarande 33årige Roleder var en solid målvakt, som sällan gjorde misstag. Stod rätt och plockade bollarna som om de vore äpplen ur luften. Sedan kom vi till en fyrbackslinje, som normalt borde hållas ihop av bröderna Förster. När man nämner dessa två, så darrar tyska forwards. Det är benskydd på, det är godnattsagor med bra slut och man ser en ortopedklinik framför sig. Försters skydde inga medel. Dock detta år var Bernd Förster skadad större delen av året, men Karl-Heinz tog för sig han med.
Sedan fanns ytterligare en riktig hårdnackad spelare i Günther Schäfer. "Günne" tillhör en av hjältarna i VfB, ty han räddade titeln 1992 med en räddning på mållinjen. 1985/86 var denne hjälte dock fortfarande ganska färsk. Tillåt oss att presentera Guido Buchwald. "Diego" kallad efter sina extravaganta mittfältsaktiviteter var redan 1985/86 landslagsmässig och spelade en häftig roll som mittfältsblockare. Vi fortsätter in på mittfältet och lyfter fram en av de absolut bästa nordborna i tysk fotboll-Asgeir Sigurvinsson, som gjorde över 300 matcher för VfB och var en mittfältsfmotor av rang under 80-talet. Bollen rullade till "Sigi" som låg bakom enorma mängder målchanser , fasta situationer och s.k dödliga pass.
Känner ni att ni börjar bli mätta på legender? Ramlade det ur en prinskorv ur örat? In med den igen, ty undertecknad förstätter med en riktig godbit.
Vi rullar fram en av 80-talets bästa tyska offensiva mittfältare i "Wasen-Karle" Allgöwer eller "Knallgöwer" som han kallades efter sitt fenomenala skott. Knallgöwer med över 120 mål för klubben gjorde 21 mål detta år i en offensiv mittfältsroll. Ty framför honom spelade den som sedermera skulle bli "Der Golden Boy Deutschlands" nämligen Jürgen Klinsmann. Denne 22åring exploderade med 16 år detta år och det var hans steg in i berömdheten. Kilnsmann. Känns namnet igen?
Vänta lite nu; Roleder-2xFörster, Schäfer, Buchwald, Sigurvinsson, Allgöwer och Klinsmann.
Det känns som ett lag att bygga ett landslag på. Jo, i princip och det är just därför det känns att detta lag borde kunnat visat vägen till en schwäbisk storhet, men det blev ju inte så. Först och främst var Bernd Föster skadad större delen av året och sedan var inte Buchwald ännu inte i den episka roll han kom till några år senare. Klinsi hade inte nått zenit, men potentialen i laget var enorm. Baric eller Entemann hade dock inte varken pondus eller finurlighet att på bästa sätt få ihop detta lag till en välspelande enhet och sedan var bredden i laget inte den bästa. Visst, här fanns Rainer Zietsch, Jürgen Hartmann och Andreas Mûller, alla tre i inledningen av sina över 300-matcher-långa-karriärer, men fortfarande ganska gröna och tog inte helt sin roll i kollektivet. Längst fram saknade också Klinsmann en riktig lekkamrat, som inte dök upp förrän ett par år sednare då Fritz Walter kom till klubben. Detta år fanns Predrag Pasic och Peter Reichert och dessa höll inte. Det säkra kortet, Nico Claesen var skadad i princip hela året.
Laget hade potential, men missade enligt undertecknad att under 1984-86 att stabilisera upp laget med ytterligare ett par stjärnspelare. Flera större stjärnor var på väg och kopplades ihop med VfB, men lagledningen höll i pengarna och kunde istället se hur de större spelarna i laget på sikt lämnade laget. Bröderna Förster lade av; Sigurvinsson blev mindre betydelsefull.
Ser man över årgångarna som följde så är kanske 1988/89 en årgång med liknande potential med Katanec-Sigurvinsson-Allgöwer, Walter och Klinsmann, men då saknades en sammanhållande försvarslänk enligt mitt tycke.
VfB Stuttgarts årgång 1985/86 är inte den årgång som lyckades bäst, men den årgång som borde kunnat prestera bäst..Här fanns det mesta. Hårdhet, spelskicklighet, målskytte och "schlitzohrigkeit"(=finurlighet) och det borde ha blivit mer än den femteplats och cupfinal som laget spelade ihop. Klubbens bästa tid? Inte. Bästa årgång; Troligtvis.
