Legender: Fritz Walter
Kungen av VfB. Min egen personlige hjälte.
Jag har längtat länge efter denna krönika. Det har liksom brunnit inom mig. För den uppmärksamme, så vet ni att mitt "nick-name" på forumet är just"Fritz Walter". Det finns en orsak. Detta mina damer och herrar är en hjälte, Ein wahres Held. Jag ger er Fritz Walter, mannen som dagens VfB-maskot är uppkallad efter. Fritzl. Detta är historien om målkungen Fritz Walter. Så sätt er ned ta ett glas mjölk och lyssen..
Först lite ord på vägenom just Fritz Walter. Det kanske finns gamla hugade tysklingar runt om landet som vet att det finns andra Fritz Walters i tysk fotbollshistoria, bland annat den legendariske från 1954, men mina damer och herrar, detta gäller inte denne, utan VfBs egen lille skyddsling, skytttekung och älskling.
Fritz Walter. När jag anlände till Tyskland som student 1992 så var namnet Fritz Walter inte speciellt bekant. Hade eventuellt hört talas om killen. Så dök vi upp på arenan. Som ett yxhugg så var den lille killen med den frejdige mustaschen en del av mitt hjärta. Det går inte att undvika. Fritz Walter. Han var överallt i straffområdet, dök upp där man minst anade och tryckte in bollen.En fladdrande mörsare och mål. "Der kleine Fritz war immer der grösste."
Har jag sagt att han är en hjälte?
157 mål på 348 matcher, men ingen landskamp. Tyvärr Tyskland. Runt 90-talet fanns dock ingen plats för en liten schwab med med mustasch. Schwab förresten? Född i Mannheim 1960. Jag undrar om han hade mustasch när han föddes. Kan se en liten kille ramla ur sin moder och det första man ser är en liten mustasch, två krumma ben och en jäkla aptit på att göra mål. Jag riktigt spritter i benen när jag funderar på den fenomenala påverkan som Fritz Walter haft på min VfB-kärlek. För mig är han det största klubben haft på topp. Kom in med Klinsmann, kom in med Gomez, kom in med Kuranyi, Elber, Bobic, es ist egal, Fritz war immer der Grösste. Vi tar oss tillbaka till Mannheim, där han som femåring klev in i den stolta klubben SG Hohensachsen. Efter att ha skjutit sönder det mesta i målväg och målburar, så plockades han öer till den större klubben Weinheim. Nu var der kleine Fritz 16 år gammal. Weinheim är för övrigt en alldeles strålande liten ort vid Bergstrasse. Klassisk liten ort med korsvirkeshus, ett litet torg och en härlig vinkultur. Fritzle spelade här i fem säsonger innan fadershuset ropade. Waldhof i Mannheim byggde upp ett lag för Bundesliga och 1981 klev der kleine Fritz in bland de största. Waldhof Mannheim har gjort tysk fotboll mycket gott genom åren, framför allt på försvarssidan, då både Kohler, Wörns, Maurizio Gaudino och bröderna Förster kommer från klubben. Varje lag som fostrat Jürgen Kohler skall ha en blomma.
Vår hjälte gör sig nu ett namn. Under fyra år i Mannheim gör han 55 mål och 1987 står klubben utanför dörren. VfB Stuttgart behöer en lekkamrat till Jürgen Klinsmann och vem känns minsann inte bäst, om inte en 172cm meter lång kille med mustasch och en näsa för mål, som är få förunnat. Fritz Walter, som för övrigt både är döpt och upptäckt av den gamle hjälten Fritz Walter, lämnar Mannheim och flyttar till Schwaben. För att för evigt skriva in sig i klubbens historia.
Det kunde inte gärna börjat bättre. 1 Augusti 1987. Efter 40 minuter mot FC Homburg small det. Mål i första matchen och hemmapubliken hade fått sig en ny hjälte. Med fyra mål på de fyra första matcherna var han rejält igång och med 16 mål första säsongen var han tvåa efter Klinsi i skytteligan. Klinsi gjorde mål och mycket nytta framför målet och den lille Fritz samlade upp returer och tryckte in dem.
Mannheimspojken gjorde sammanlagt sju säsonger hos VfB. Med statistiken 16-13-13-12-22-13-13, så blev det totalt 102 mål för klubben. Hans stora tid kom dock året 1991/1992, då VfB tog ligaguld och undertecknad studerade i området. Fritz Walter tog mig med storm. Fullständigt. En liten kille med mustasch var överallt och vräkte in bollarna. Det blev 22 mål det år laget tog guld. Själv såg jag fyra av dem. Två av dem i en alldeles fantastisk match mot Borussia Dortmund och två stycken i en regnsjuk match mot Stuttgarter Kickers. Längst fram sprang han med Gaudino, Sverrison med flera och det gjordes mål på mål. Det viktigaste gjorde han 16 Maj 1992, då han kvitterade på straff mot Bayer Leverkusen. Han sade "Es wollte keiner dran gehen,da habe ich den Ball genommen und ihn reingemacht. Danach hatte ich ein komisches Gefühl, denn wenn ich verschossen hätte, wären wir wohl nicht Meister geworden."
Men mästare blev VfB. Efter Guido Buchwalds mål i slutet. Men Fritz Walter med sina 22 mål var min personlige hjälte. Efter slutsignalen och på firandet så yppande han senare det klassiska "Wo isch mei Kanon?" då han vunnit skytteligan i Bundesliga.
Efter sju år i klubben vandrade han vidare till ett satsande Arminia Bielefeld, där han vann skytteligan i andra-ligan som 36 åring, innan han som 38åring i Ulm fick ett korsbandsbrott och var tvungen att sluta upp med bolltrillandet.
Totalt blev det 348 matcher i Bundesliga och 157 mål, vilket gör honom till den 12e bäste målskytten genom tiderna i Bundesliga. Fenomenalt.
Vad gjorde honom så bra? Han hade en härlig sinnesnärvaro framför mål. Han luktade till sig målchanser, stod rätt och var iskall framför målet. Inte bra i luften och inte speciellt närkampsstark, men snabb på korta sträckor och begåvad med bra bössa i båda fötterna. Han var också flexibel i sin spelstil och passade bra ihop med flertalet spelartyper.
Den stora smolken i glädjebägaren för honom var dock att han aldrig fick göra någon landskamp för Tyskland. Trots sitt målskytte så blev det inte en enda landskamp. Det var egentligen ganska så typiskt, då även spelare som Wohlfart och Kuntz aldrig heller etablerade sig i landslaget. Derwall, beckenbauer och andra hade sina favoriter. Han fick dock spela i OS-landslaget 1988, som vann brons. Det var en framgång dock.
Fritz Walter fundamenterade mitt intresse för VfB. Aldrig kommer jag att glömma intervjuerna med den ganske blyge mustaschprydde tysken, som inte så mycket ut för världen, men som vräkte in bollarna. Han lever kvar i mitt minne och även i VfB-supportrarnas minne, då man har döpt klubbens maskott efter honom. Han heter Fritzle, men även fast detta är ett s.k diminuitiv av namnet Fritz, så är han för mig "immer noch der grösste".
