Cacau och Delpierre - att verka men inte synas
Redaktionen presenterar Cacau och Delpierre, som uträttar stordåd i det tysta.
VfB är på allas läppar och som alltid när det gäller ett lag i stim, så lyfter man fram de stora stjärnorna eller de nyutsprungna talangerna. Det pratas Gomez, Tasci, Pardo, Hitzlsperger och på sistone de nyuppvaknande Magnin och Hilbert. Fast det finns ju andra spelare, som omgång efter omgpng gör habila insatser och som går nästan obemärkt förbi. Detta lilla epos behandlar två av dessa; nämligen mannen med världens coolaste namn; Jeronimo Cacau och så Mathieu Delpierre, det franska fyrtornet i försvaret.
Stuttgarts anfallsvapen nummer ett heter Mario Gomez. Ledare av skytteligan, landslagsman, schwabe och uppvixen i området. En guldgruva för VfB. Men man glömmer gärna en sak. Det krävs alltid två för att dansa tango.Alltid. Vid sidan av Gomez gör nämligen mannen med världens häftigaste namn succé; Jeronimo Cacau. Först en indian och sedan en kopp choklad. Världsklass, Ungefär som om han skulle hetat Sitting Bull Mjölk eller Ulliga Fåret Cognac. Känner faktiskt en kille som heter något liknande; "Upp-å-nicka Sockerdricka."; eller vi kallade honom så i alla fall; alternativt "oduglig": Nu pratar vi kakao.
Det har tagit ett tag för den mycket djupt religiöse brasilianaren att ta ton i laget; att blanda sin O'boy och att ta sig fram till den position han är i nu. Cacau har under året utvecklats något oerhört och det är framför allt inom området självförtroende och lagkänsla. Redan för två år sedan under Mathias Sammer gjorde Cacau en härlig höstrunda med 6-7 baljor. Redan i år har Cacau gjort sju mål och det är egentligen inte det som förvånar. Alla vet att brassen förfogar över målkänsla och besitter ett av klubbens bästa skott, om inte det bästa och träffsäkraste. (nu säger många- men Hitz då? Jo, Hitz skjuter troligtvis hårdast, men många är de i publiken som träffats också.) Cacau är duktig med boll och bra på tempoväxling, men hans stora problem tidigare var egensinnigheten. han fick bollen, gick själv, gjorde någon spelare och blev av med bollen. Sedan gick det inte längre och han föll ned i dvala. Under Traps tid var Cacau mest avbytare. Sedan kom denna säsong och vi ser en helt ny Cacau. Borta är den själviske och lätt-hängande-med-huvudet-Cacau och vi ser en spelare som offrar sig för laget, som tar löpningar och som bryter upp mark för Gomez att komma i och göra mål från. Cacau har lärt sig passningens ädla konst och lärt sig att VfB är laget han spelar för och inte för sig själv. Det har blivit extra tydligt under vårsäsongen, då Gomez blommat ut ordentligt. Vem är det som håller undan försvararna; vem är det som tar djupledslöpningen som river upp försvaret? Jo indianhövingen Jeronimo. varför har det då blivit så här? Jo, genom ett ökat självförtroende; en tro från Veh att Cacau är en viktig anfallare och ett par goda råd på vägen. Veh har nämnt vid flera tillfällen att Cacau måste släppa bollen, lyfte blicken från bollen och titta upp och brassen har lärt sig så pass att han tillsammans med Mario Gomez bildar ett av ligans bästa anfallspar. Det kanske blir en indianhövding av honom till slut. Nu tar jag mig min stora kopp choklad.
En annan enorm spelare är Mathieu Delpierre, kommen från Lille för tre år sedan. Den nu 26årige fransosen är av den klassiska mittbacksskolan som bygger sitt spel på längd, styrka i närkamper och bra huvudspel. Men vad man inte tänker på är dennes lugn och snabbhet. Det var under Trapattonis tid, som fransmannen klev in i laget som en stabil mittback. VfB hade sålt av med Bordon några år tidigare och Trap valde att låta Delpierre spela längst bak. Det blev succé för den långe fransmannen, som går från klarhet till klarhet. Han gör kanske inte lika mycket väsen av sig som Meira eller är så hett eftertraktad som Tasci, men i skymundan av dessa gör han sin livs säsong och har som snitt efter 23 matcher enligt www.kicker,de strax över 3.00 och är klassad som tredje bästa försvararen i hela Bundesliga med det betyget. Imponerande är också hans beständighet och kontinuitet. Han har spelat varenda minut i dessa 23 matcherna och endast plockat ihop tre gula kort. Delpierre spelar smart med enkla medel och använder sin snabbhet, luftspel och markeringsskicklighet på absolut bästa sätt. Hans nickspel var användbart mot Bochum hemma exempelvis, då hans nick nådde Streller som gjorde mål.
Delpierres stora mål är naturligtvis franska landslaget och han har menat att han måste spela i en klubb som spelar frekvent i Europa och gärna Champions League för att få ögonen på sig.Därför avvaktar han att skriva på ett nytt avtal med klubben. Dagens kontrakt sträcker sig till och med 2007/2008. Men VfB vill ha kvar Delpierre. Klart de vill; en av ligans bästa backar. Framtiden får utvisa om denne gänglige fransman blir kvar i klubben eller ej. han har rotat sig bra i klubben med tysk flickvän och allting, men han vill inte ta kontraktsdiskussionerna förrän säsongen går mot sitt slut.Sedan får vi se.
Jeronimo Cacau och Mathieu Delpierre; de arbetar i det tysta, men oj vilken insats. Jag lyfter på den berömda hatten.
