VfB Stuttgart - Energie Cottbus 2-1(1-1)
Svårt att sammanfatta en glädjens dag, men vi försöker naturligtvis..
Det jublas och festas i Stuttgart. Det var femton år sedan. 1992 vann VfB die Schale senast och nu sker det igen. Oväntat, otippat och otroligt.
Energie Cottbus bars fram som lammet till slaktaren. Cottbus, pojkarna från enklaven i närheten av Polen och Tjeckien, som kallas Lausitz och bebos av tyskar, polacker men också en hel del sorber. Cottbus var en var överraskningarna detta år och Petrik Sander har av ingenting skapat ett lag somspelat jämnt med många lag och så har de ju två rumäner av klass - Radu och Munteanu - som ligger bakom det mesta. VfB Stuttgart änderade sin uppställning på två positioner. In med Streller på topp och Meira som mittback. Lauth på bänken och Veh anammade den något mera säkra uppställningen 4-4-2 istället för den framgångsrika 4-3-3. Det var 56 000 på läktarna, sång, jubel och Commando Cannstatt skickade iväg den ena hymnen efter den andra.
Första halvlek
Det tog lite tid för VfB att komam in i spelet. Nervositeten var hägrande och en mängd felpass kom. Magnin slog bort ett par hårresande uppspel inledningsvis och Cottbus- som inte hade något att spela för- fick den första chansen då Skela hittade kinesen Shao, men Hildebrand var ute och rensade undan.
Så vaknade VfB och framför allt Hitzlsperger, som inför matchen fått en belöning för att blivit vald till månadens spelare i April. Hammer Hitz lät sin bössa tala från distans efter hörna från Pardo och Piplica i Cottbus mål fick visa sig från sin yttersta sida och parera bollen. Som kom tillbaka till Hitz, som nu satte bollen i burgaveln. Han sköt in sig.
Efter drygt 20 minuter tystnade musiken för ett ögonblick. Rumänsk dans spelades upp och på ett slumpskott från Munteanu, stötte Radu till med foten, trängd av Delpierre och bollen fick en ytterst märklig båge in i hörnet förbi Hildebrand. 1-0 till Energie Cottbus. Det blev tyst på Gottlieb-Daimler. Man kunde höra en varmkorv falla till backen på sittplats och en unge grät hejdlöst. Men ledning för bortalaget. Var det en sensation på väg?
Men VfB visade inga som helst tecken på chocktillstånd. Tvärtom. Man jagade nu mer boll än någonsin tidigare. Hade bollen varit däggdjur, så hade det lagt sig ned och försökt likna sig en grästuva i syfte att få vila. VfB drev bollen framåt och använde sig av sina kanter, där Hilbert stormade framoch Hitz-Magnin kom på ytterspår. Först fick Hilbert en chans framför mål och Piplica gjorde en makalös parad och sedan cacau och ånyo en makalös parad.Sedan förlöstes stadion. Ett avgrundsvrål gick mot himlen. En flock starar som flög i nimbusmolnen blev så överraskade att de slutade flyga och föll som stenar mot marken. VfB hade kvitterat. Pardo lyfte en hörna mot Hitzlsperger, som fick träff med vänstern och bollen gick i en båge in under ribban. 1-1. Jabba-dabba-doooo.
Strax innan paus tryckte sedan Cacau bollen precis över ribban och vi gick in i pausen med 1-1 och åt några kex och drack thé. Själv gjorde jag två tåhävningar. Det räckte. Rackarns vad anfådd jag blev.
Andra halvlek
Veh skickade in da Silva istället för Osorio och Hilbert gick ned på högerbacken. Sami Khedira fick utrymme på högerkanten och da Silva centralt. Redan efter några minuter skickade Khedira in bollen till Streller som dock matade bollen över ribban. Det var Streller sista möjlighet och han försvann ut till förmån för Gomez.
Nu ökade VfB trycket för att sätta in nådastöten. Först drämde Hitz bollen strax över bortre krysset och da Silva missade att stöta in bollen vid främre stolpen, innan det kom...avslutningen..crescendot, nådastöten..det monumentala 2-1.
Bollen tas om hand av Pardo, som rullar till Magnin. Han tittar upp och ser da Silva på vänsterkanten. Denne siktar in sig på mitten och når Sami Khedira, som backar bakåt och når bollen med pannan och bollen dalar in i Piplicas högra hörn. 2-1 till VfB.
Med en halvtimme kvar att spela kommer nu nerverna. Som ett ullnystan ligger de på kroppen på varje VfB-spelare och man släpper till ett par chanser från Cottbus. Närmaste är Rivic och Gunkel, som spelar sig igenom, men springer ihop och Rivic boll går utanför målet.
Sedan är det nedräkning som gäller och när Wolfgang Stark efter en stark insats som domare blåser visar känslorna inga gränser. VfBs avbytare står och hoppar längs med linjen. Hildebrand i sin sista ligamatch för klubben ligger på backen och gråter av glädje.
Tv-pucken släng dig i väggen! 8 raka vinster har man vunnit. Det räcker. Med en snittålder på 25 år är man det yngsta laget sedan det berömda Fohlen-elf på 60-talet.
Avslutningsvis hällde man ungefär 3 liter öl på Armin Veh. Så skall det vara.