Den glade, muntre men frustrerade Osorio
När han talar så spricker alltid munnen upp i ett leende. Han sjunger sin tyska med spansk intonation.
Ricardo Osorio; Mexicos sista utpost i Bundesliga. På senare tiden dock, så har hans leende blivit mindre och mindre och han har sett ut som den bredkäftade grodan i historien om den bredkäftade grodan, när munnen åker ihop som ett litet "o". För Osorio är frustrerad. Och lite besviken och uppgiven.
Han värvades tillsammans med den mäktige mittfältaren Pavel Pardo till säsongen 2006/2007. Heldt slog till efter VM och vips så stod två stycken sombreros utanför Carl-Benz-Strasse och Stuttgarts publik fick lära sig "Viva Zapata" och lära sig säga Quetzalcoatl utan att göra en volt. Pardo och Osorio blev två glada prickar i Schwaben. "Two jolly pricks", som engelsmännen hade sagt. De var två glädjekäller och tillsammans med Artur Boka lockade de fram skratt hela tiden, men spelade också stor fotboll. De var tongivande under året då Stuttgart vann guldet 2006/2007 och Heldt blev en hjälte.
Men, med åren som gått, så har Osorio fått spela mindre och mindre. Efter att Babbel, Heldt och Gross valt att spela Träsch, Beck och nu Celozzi, så har Osorio sjunkit tillbaka och marginaliserats. Leendet har smalats av och frustrationen har kommit in.
Osorio har sedan Gross tagit över bara spelat marginellt, 3 minuter mot Mönchengladbach och hans tid är över i Stuttgart. Osorios kontrakt går ut och han lämnar klubben för nya äventyr. Nästa år lämnar han klubben för en spansk klubb troligtvis. Villarreal har nämnts som klubb exempelvis. Samtidigt värmer han upp sig för ett VM, där han är självskriven i Mexicos startuppställning.
Ricardo Osorios karriär i klubben tar slut. En leende mexikan tar avsked. hans avskedsturné har pågått ett tag nu. Utan honom. Månntro om Gross ger honom någon minut den sista matchen. Det vore väl trevligt. Själv tycker jag att Osorio alltid varit en habil back utan större finesser, men också utan större svagheter.
