Inför Fc St Pauli - VfB Stuttgart
Jag hade en av mina roligaste upplevelser som fotbollssupporter i kvarteren kring St Pauli. Det var en sen kväll i November och jag var på tjänsteresa. Jag bodde en bit bort; cirka en kilometer västerut, men knatade in mot St Pauli och Reeperbahn, då det normalt sett är ett bra drag där. Men törsten blev svår och jag gled in i på en pub. Röken låg tät i rummet, som en tidigt morgon i Lüzen. Enda skillnaden var att en skadeskjuten kung inte låg på backen bredvid mig. Det var rejält med folk i baren; de flesta av klientelet hårt ansatta av rökning, pilsner och allehanda äventyr i livet. Men en sak höll ihop dem; kärleken till St Paulis fotbollslag. Astra Bier ångade ut från ölkranarna, mustascherna hade skum, det sjöngs kanske inte direkt, men det var ett idogt sorlande och Jolly Roger satt som ett märke på väggen. Jag kände mig kanske inte helt hemma i detta gäng, men jag insåg snart att man var välkommen att sätta sig, mumsa på en Astra Bier och efter ytterligare någon öl, så kom man i samspråk med dessa Dietrar, Manfreds och Horsts som vällde in från pubens alla hålor. Jag njöt i fulla drag och hade jag inte varit en "VfB für immer und ewig", så hade herrarna på St Pauli redaktionen fått en ny rebell att leka med.
St Pauli på Millerntor kommer precis lägligt för ett VfB på uppåtgående. Två raka segrar mot Frankfurt och Schalke skall nu följas med ytterligare ett lyft i tabellen. Det är en härlig morot att veta att en seger mot St Pauli innebär att man passerar dem. Hemmalaget i sin tur kommer med tre hemska förluster mot Dortmund, Hannover och Nürnberg och en Stanislawski som är under tryck, men som ändå stödjes starkt av sin sportchef och f.d spelare/legendar Helmut Schulte.
En snabb titt på lagens läge.
VfB Stuttgart
Det var länge sedan det var så många leenden i Stuttgart. "La Vache qui rit" är en ostsort, som jag inte är så speciellt förtjust i, men den kommer snart att få konkurrens av GAZIs nya "Der lachende Schwabe". Två raka segrar i ligan, det var vad som behövdes i laget för att stärka känslan. Innan det var det fyra raka förluster (innefattande två i Europa League) och bedrövlig insats mot bland annat Freiburg och Nürnberg. Labbadia behövde detta och han har haft det jobbigt med skador och konstiga händelser. Exempelvis var ju Marc Zieglers inträde i laget mot Benfica en ändrig han införde, men inte kunde han väl ana att denne skulle bli skadad och bädda för en pånyttfödd Ulreich, som tog precis allt mot Eintract Frankfurt. Som FRankfurt sade "Vi hade kunnat ha anfallit en 24 timmar, Ulreich hade tagit allt".
Ciprian Marica sköt ut sig själv efter sina kommentarer och i och med högerbacksproblemet, så har Kuzmanovic fått fart på benen, Pogrebnjak är åter ilaget och pigge Okazaki trycker på för att få mer och mer speltid. Mest påverkan har dock Tamas Hajnal haft. Nyligen skadad, men han har varit den spelare som aktivt velat ha bollen som "Anspielstation" och virkat den vidare. Han har bidragit med mål mot Eintracht Frankfurt som den "Lenker und Denker" han skall vara och jag tror att detta kan bli en renässans för både ungraren och för der Club mit dem roten Brustring.
Mot Schalke så saknas fortfarande en handfull spelare i form av Degen, Cacau, Delpierre(avstängd), Funk, Audel, Ziegler, Boka och Boulahrouz. Just den sistnämnde lider jag med. Han har varit in-och-ut i VfB under hela tiden och precis nu när han börjat att få fotfäste, så skadas han igen.
Celozzi är dock åter och på en presskonferens inför matchen, så antydde Labbadia att han är åter i laget och kan spela till höger, då man behöver Träsch centralt. Får då Gentner vika?
Laget:
Ulreich-Celozzi,Niedermeier, Tasci, Molinaro-Träsch, Kuzmanovic-Gebhart,Okazaki,Hajnal-Pogrebnjak.
St Pauli
Under många år var den mycket karismatiske Corny Littman den som andades och levde St Pauli mest. Littman var ett uttryck för vad St Pauli stod för. Utanförskap och personlifiering av det udda inom fotbollen, men också det rebelliska. Littman var homosexuell teaterartist och entreprenör och det var ett ramaskri inom tysk fotboll (eller kanske ändå inte; det var ju ändå St Pauli) när han tog befälet som klubbpresident. Littman var en mycket udda karaktär med kraftfulla uttalanden för de utslagna och utsatta i samhället och som ville insluta alla i klubben på ett vackert, mångestetiskt sätt.
Jag gillar FC St Pauli. Jag gillar uppstickarmentaliteten, rebelliskheten, deras sätt att patentsätta "Jolly Roger", att de spelar på Millerntor på den gamla tokreligösa heden"Heiligengeistfeld" i Hamburg. Fansen är fanatiska och råkar ibland i bråk med vissa motståndarfans; främst lokala HSV men också gärna Hansa Rostock. Der Kiez-club är en härlig sammansättning av hardcore, hjärta och smärta och det är svårt att inte gilla deras framfart.
Fast inte just i denna matchen.
FC St Pauli har bitvis gått över förväntan detta nya år i Bundesliga, men har tappat på slutet. Tre raka förluster har följt på tre raka vinster, där de bland annat slagit Hamburg med 1-0 på Imtech Arena (Jag kommer alltid att kalla dena för Volksparkstadion, så det så!). Men St Pauli har ett bra förberett lag och har i Thomas Kessler en målvakt som verkligen tagit chansen detta år. Utlånad från Köln och har bitvis storspelat och hållit borta gamle Mathias Hain från buren. I Moritz Volz har de en gammal gooner, som via Fulham och Ipswich dykit upp i Bundesliga. Moritz Volz är en rolig jävel och hans hemsida är alltid värd en extra titt. Till matchen mot Stuttgart saknas mittfältsmotorn Lehmann dock och laget är försvagat i försvaret av att snabbe Oczipoka och mittbacken Zambrano är skadade. Offensivkraft finns dock i Max Kruse, den alltid så avige Charles Takyi, den mycket talangfulle Fin Bartels(som för övrigt var enastående i Rostock för några år sedan) och så den gamle räven Asamoah, som gick rakt in i St Pauli-fansens hjärta i matchen mot HSV, då han avgjorde.
Laget:
Lehmann-Volz, Thorandt,Gunesch,Kalla-Boll, Danube-Kruse, Takyi,Bartels-Asamoah
Matchen på söndagen.
