Historien om VfB: #9 das Magische Dreieick #1 och Schorsch Wurzer beskriver 50-talets storhetstid
I den ärorika historien om VfB finns många hjältar och personligheter.
Jag har i de första åtta avsnitten om VfB studsat fram genom Neckar och Bad Cannstatts historia, VfB grundande och resa fram till de första framgångarna. Här och var har jag lyft en del viktiga namn och händelser. De första grundarnas namn med Heineken, Cail, Kaufmann med flera är naturligtvuis banbrytande, men skall man verkligen sätta namn på pränt så måste man ta sig till 50-talet och de framgångar som uppstod med två ligaguld och två cupguld. VfB cementerades som en nationell storklubb och man fostrade, utvecklade och förädlade spelare och spelidéer.
Man kan lyfta fram Bögelein, Geiger, Waldner eller Wiese, men jag väljer att lyfta fram tre spelare, som bildade ett bländade mittfält. De var lagets nav och skapade målchanser, gjorde mål, höll ihop spelets idé och visade vägen till framgångar.
Deras namn: Erich Retter, Karl Barufka och Robert Schlienz.
Erich Retter
Över 350 matcher för VfB, 14 landskamper, två ligaguld och ett cupguld. Den lokale Erich Retter var en klassisk VfB-spelare. Förvisso var han medlem i NSDAP en kort tid under kriget, men väl efter kriget så tog han upp spelet med VfB. En stark försvarare, som gick fram som defensiv mittfältare alltsom oftast i den uppställningen man spelade på 50-talet. En fantastiskt robust spelare, som gav allt i alla lägen. Hans namn är starkt förknippad med 50-talets Stuttgart och hans defensiva spel tog honom till landslaget. Men han var också en spelare som deltog mycket i det offensiva spelet. Hans taktiska skicklighet att snabbt kunna ställa om från defensiv till offensiv spelare gjorde hans mångsidighet väldigt användbar och var en av hans definitiva styrkor. Under Herbergers ledning var han given som defensiv stopper bakom mittfältet under uppbyggnaden till VM1954. Men så kom skadan. I en match mot Norge, precis innan VM1954, så skakade han menisken. Denna skulle plåga honom under resten av karriären och efter 1954 blev hans karriär aldrig densamma. Han gjorde en avslutande 14e landskamp mot England 1956, men 1958 lade han skorna på hyllan. En fantastisk defensiv spelare som höll ihop 50-talets Stuttgart.
Karl Barufka
En gång "Knappe" och med i det fantastiska "Schalker Kreisel" med Kuzorra och Szepan, men efter krigsslutet så hamnade han i Badem-Württemberg och tog upp fotbolslspelandet i VfB under senare delen av kriget, vandrade till Pfotrzheim, men återvände 1947 till VfB och intog en roll på mittfältet som löpande yttermittfältare/back i det spel som Würzer satte upp. Han var en gudabenådad tekniker, bra passningsfot och en framspelare av rang. Han marscherade upp och ned på kanten med fantastisk uthållighet. Om Schlienz stod för målskörden så var det Barufka som byggde upp spelet bakom honom. Barufka var en av dessa tongivande spelarna under VfBs glansår. 2 ligaguld och ett cupguld och gjorde några landskamper under tiden också. När 1954 kom, så tyckte Herberger att han var för gammal och 1955 lade Barufka av. Han sågs som en av de stora eleganterna i sin tid och fantastiskt tongivande under dessa år.
Robert Schlienz
Som tidigare berättats om, så var denna legendar en nyckel i VfBs spel.
Därtill behöver man lyfta fram mästertränaren som blev "Schorsch" med en hel delstat.
Georg Wurzer.
Han var en av de mest framstående tyska fotbollstränarna under mitten av 1900-talet, och han spelade en nyckelroll i VfB Stuttgarts framgångar under sin långa tid som tränare, från 1946 till 1960. Han byggde laget långsiktigt. Under den 15 år han var i klubben så fokuserade han på att ta fram och utveckla unga talanger, men också att tillse att han blandade upp dem med rutinerade spelare för att få både stabilitet och innovation. VfB Stuttgart under Wurzer var ett smart spelande lag. Det fanns en uppsjö av taktiska varianter och han spelade med en stark defensiv. Han byggde laget bakifrån. Lägg därtill att han kom med stark respekt. Wurzer var född i Ulm 1907 och hade via tränaruppdrag i just Ulm och senare i en klubb vid namn Wacker München skaffa sig erfarenheter som han tog med sig till VfB. När han kom till klubben efter kriget sökte man en tränare som verkligen ville bygga upp klubben långsiktigt och den glade bayraren var ett enkelt val.
Två guld och två cupguld senare lämnade han klubben för en mer mödosam vandring utan troféer. FC Zürich, SSV Reutlingen och Stuttgarter Kickers gav aldrig utslag och han avslutade sin tränarkarriär 1969. Han avled 1982, men lämnar efter sig ett femtiotal som placerade VfB på världskartan.
.
