Historien om VfB: #10: Mellan himmel och helvete i Bundesliga
När Bundesliga startade hösten 1963 bar VfB Stuttgart hela sydvästra Västtysklands banér. VfBs märke är en symbol för hela området med hjorthornen som finns i talrika Baden-Würrtemberg-flaggor. Bland annat hittar man det hos Porsche. VfB representerade Württembergs del av området och som den symbol man var så gjorde man det riktigt bra inledningsvis. Första året i Bundesliga var en succé med en grandios femteplats. VfB hade en blandning av gammalt och nytt. Från gamla tider vinkade Rolf Geiger, Günther Sawitzki och Erwin Waldner. Både Geiger och Waldner var återbördade från en proffskarriär i Italien och det sades att just Waldner skapade ett högt jubel när han satt på läktaren vid en match mot slutet av säsongen 62/63. Från ungdomssatsningen Sieloff, Entenmann, Eisele och Hofmann. 40,000 i åskådarsnitt var fantastiskt bra och de andra regionala storheterna Reutlingen, Ulm och Kickers tittade långt efter den flyende storheten. I kampen mellan Baden och Württemberg var man också klart före Karlsruher SC.
Året efter var en lustiger dans och för första gången sparkades en tränare då Karl Baluses försvann efter en intern revolt. VfB snurrade runt i tabellen och landade 12a av 16 lag. Inga lag lämnade dock ligan då ytterligare två lag anslöt till vad som idag är 18 lag.
Säsongen 1966/67 kom något väldigt nytt i VfB, då man värvade internationella stjärnor.Det var något i princip helt nytt och när tränare Gutendorf stod på planen med Günter Gress från Sverige och Bosse Larsson från Malmö FF så pekade man jut en ny riktning. Men trots finsnickarna Gress och Larsson inleddes en mindre glanstid. MFFs egen Bosse var en av lagens stora stjärnor och snittade på nära på 10 mål per säsong, Gilbert Gress vred och vände på kanten och blev snabbt publikfavorit. Han var Bundesligas första fransman och hade en egen del av publiken som sjöng hans namn. Bosse Larssons tid i VfB återkommer jag till, men i en omröstning om de bästa spelarna i klubben på 60-talet så kliver han in i ett All Star Team, så¨han gjorde ett bestående avtryck. Även GAIS egen Janne Olsson dök upp mot slutet av decenniet i syfte att stärka laget och skapa mer internationell "flair".
Men VfBs spel under Gutendorf var knackigt och man nådde inga höjder alls och när 70-talet kom så kom förfallet i flera steg,
Gutendorf och Janne Olsson
Den stora skandalen väntade runt hörnet.
Efter en match mot Bielefeld 1971 så uppdagades det att tre spelare hade tagit emot pengar för att lägga sig. Skandalen var ett faktum. Tyvärr endast en av flera spelskandaler i 70-talets bundesliga och en fläkt i jämförelse med det som hände hos Schalke 04. VfB Stuttgart förlorade med 1-0 mot Bielefeld och två spelare - Arnold och Eisele- stängdes av på livstid från tysk fotboll. Detta parallellt med väl våghalsiga värvningar och försök att locka till sig dåtidens stora stjärnor med höga löner visade på panik och dålig struktur. Boulevard-pressen visade att VfB hade ryckt i Grabowski, Höttges, Coordes med flera) men misslyckats.
Ekonomin var usel och man sålde av publikfavoriten Gress. Publiken kom inte. Vid någon match dök det upp 2000 personer och man pratade om "Schlafwagen-Fussball". 1972 hände en annan intressant sak. I DFB-Pokal mötte man Heilbronn- första gången sedan 1943 då man mötte ett lokalt lag i cupen. 1-1 borta blev 4-0 hemma. Kaiserslautern väntade dock sedan och man åkte ut med badvattnet.
1972/73 kom dock en liten ljuspunkt då man kom sexa. Året var också lyckosamt finansiellt då man lyckades bli av med närmare 2miljoner D-Mark i skulder.
Största framgången under dessa år kom 1974, då laget gick till UEFA-cup-semifinal, men åkte ut mot Feyenoord. Men lagets resa i en nedåtgående spiral fortsatte ändå. En hel del nyckelspelare växlades ut, tränare byttes ut. Till slut höll klubben inte ihop längre. Internt slagsmål i ledningen, styrelser som bråkade, finansiella problem och VfB rasade ur Bundesliga 1975. En 16e plats och man ramlade ur högsta divisionen för första gången sedan 20-talet.
Parallellt var det problem i ledningen av klubben. Sedan 1944 hade Dr Fritz Walter styrt klubben, men efter Bundesligas inträde blev klubben alltmer kommersiell och finansiellt påverkad. Krafter kom från olika ställen för att bryta mönster och få in nya pengar och krafter. 1968 bröts dominansen och en stark bayrare vid namn hans Weipert tog makten. Med honom följde vad man kalla kaos. Han försökte med stark värvningspolicy med en Hübner som chefsinköpare, men misslyckades och i en intern kupp så valde man en ny president. Namnet är bekant i hela Tyskland. Inte då, för då hette han endast Gerhard Mayer-Vorfelder. Senare blev han känd som "MV".
VfB ramlar ned i andra divisionen. Katastrof? Absolut, men också start på något nytt. Om några år hissar klubben återigen en trofé och staden vimlar i flaggor.
Innan vi tar adjö av denna dystra tid, så skall jag dock lyfta några spelare som för VfBs fans verkligen finns kvar i hjärteroten.
Erwin Waldner
Man måste förstå denna persons betydelse för VfB. En strikt lokal förmåga som kom fram och som under 50-talet gav VfB sitt hjärta och känsla.Han levererade mål och publiken älskade honm under många år. Han var dock inte helt ordinarie förrän mot slutet och petade in målen. Han var supertekniskt och kunde redan på 50-talet det som senare kallades för Okocha-tricket, dvs att med en klack flyta bollen över huvudet framåt. Waldner vann flera mästerskap med VfB, flyttade sedan till Italien som ett av de första proffsen överhuvudtaget, men återkom till Bundesliga och gjorde återigen mycket glädje och mål.
Hans "Buffy" Ettmayer
Johann Ettmayer med smeknamnet "Buffy" var en profil under början av 70-talet. Österrikare som kom från Wacker Innsbruck med rykte om att kunna förtrolla publiken med dribblingar och skott. Han blev snabbt publikfavorit i Stuttgart och mycket berodde på att han verkligen inte såg ut som en proffsspelare. 175cm och 85kilo. Han var inte den som sprang mest. men när han fick bollen hände det grejor. 100 matcher och ett 40-tal mål för spelaren som blev "Buffy" med Schwaben. En bollkonstnär.
Gilbert Gress
"Der Engel von Meinau" kallades han när han kom från Strasbourg 1966 till VfB. Han var den förste fransmannen i ligan och han anlände med en rejäl knall, Gress kom med en exotisk spelstil. Fantastiska fötter, enorm spelförståelse. Synkade bra med Wlli Entenmann, Bosse Larsson och hade en egen fanclub på läktaren som sjöng hans namn Med den frisyren han hade så var han även känd som Schwabens egen femte "beatle". Gilbert Gress gjorde fyra år i klubben och hans avtryck är stort. När han fyllde 80 år häromsistens var det en stor artikel i Stuttgarter Nachtrichten och intervju i matchbladet. Gilbert Gress vandrade vidare efter VfB. Efter karriären blev han tränare i Strasbourg och ses generellt som Arséne Wengers mentor. Bara det en stor merit.
