Sjätte gången i cupfinal

Det firas på gator och torg. Det byggs hus och man äter ost från en korg. Schwaben är i stor glädjeyra och det är dans i slottets stora sal, ty VfB Stuttgart har gått till cupfinal.
Match i maj i Berlin och för motståndet står mäktiga Bayern München.

VfB Stuttgart är ingen gammal cupräv, som alltid är och nosar på triumfer. Tvärtom; det är ganska sparsmakade framgångar till höger och vänster. Detta är sjätte gången endast, som VfB är i cupfinal och jag lägger min hand på cuphistorien och noterar vad som hände.

* 1954
Då var cupen av mindre karaktär. Endast åtta lag deltog och VfB Stuttgart hade omspel mot Bergisch Gladbach och mot FC Neuendorf innan 1.FC Köln stod för motståndet på Südweststadion i Ludwigshafen. VfB Stuttgart styrdes på denna tid av ett par stöttepelare i form av den mycket karismatiske Robert Schlienz. En enarmad(!) spelare, som öste in mål och som tillsammans med forwarden Erwin Waldner och Karl Barufka dominerade spelet. Kölns främste man var Hans Schäfer, som tog VM-guld.

Matchen var en stökig historia som gick till förlängning. Även den. I en av förlängningens första minuter så hittades Erwin Waldner med en passning i straffområdet och gjorde matchens enda mål. VfB Stuttgart, som hade ett starkt lag under femtiotalet med dubbla guld 1950 och 1952 fortsatte på den inslagna vägen med ett cupguld.

*1958
Å den gyllene eran på 1950-talet skulle fortsätta och kulminera 1958 med ett nytt cupguld, då man i Kassel(av alla ställen) vann en ny förlängningsmatch mot Fortuna Düsseldorf. 4-3 blev det efter en hårt slitande match där återigen herrar Schlienz och Waldbner spelade huvudroll men där legendaren Günter Sawitzki tagit plats i mål. Det satt hårt inne, men ett mål av Lothar Weise säkrade cupsegern.

* 1986
Sedan tog det tid och en lång tid av torka på framgångssagan innan det begav sig igen. Vi skall ta oss fram till de härliga åren i slutet av 80-talet, då ligan totaldominerades av Bayern München. De gjorde i princip som de ville i ligan och 1986 stod man i final mot just VfB Stuttgart.Det var ett Willi Entenmann-lett Stuttgart, där storstjärnan i vardande hette Jürgen Klinsmann; där Guido Buchwald var på väg framåt och där spelare som Kalle Förster, Kalle Allgöwer, Asgeir Sigurvinsson och Günther Schäfer dominerade på planen. Ett lag med bra slagkraft, men det var inget emot Bayern Münchens lag, som såg Augenthaler, Pfaff, Lerby, Matthäus, Wohlfahrt, Michael Rummenigge, Dieter Hoeness och Hans Pflügler.

Matchen gick på olympiastadion i Berlin och det var i princip över före paus. Då ledde Bayern med 2-0 efter att den yvige målskytten Roland Wohlfahrt gjort två baljor. Efter en timme stod det 4-0 efter att Rummenigge gjort två. Slutresultatet blev 5-2 till mäktiga Rekordmeister. buchwald och Klinsmann nätade för Schwabens glada gossar.

Jag får anledning att återkomma till denna match.

* 1997
Joachim Low. Bekant namn. En gång i tiden tränade han VfB Stuttgart. Kanske inte samma mode-freak som man ser idag på alla träningar och presskonferenser. Kanske ingen halsduk då, men han ledde fram ett Stuttgart som var i grunden till att explodera och växa fram till en mycket attraktiv och spelglad klubb. "Das goldene Dreieck" fanns i Löws spann detta år. Elber-Balakov-Bobic var en fruktad trio. Elber försvann sedermera till FC Bayern München, men under denna period skapades en ohygglig massa chanser och under ligans historia så finns det få trios som skapat så mycket tillsammans och som hittade varandra så perfekt. Bulgaren Balakov var helt oemotståndlig centralt på mitten och är väl den "10" som mest personifierat den positionen i Stuttgarts historia. Bakom honom fanns "Zvoni" Soldo, som ägde det centrala mittfältet med holländaren Frank Verlaat och Thomas Berthold som mittbackar. Ett starkt lag? Mycket.
I finalen mötte man Energie Cottbus - på den tiden i Regionalliga- som leddes av Edi Geyer. Cottbus lag hade slagit ut Karlsruher SC i semifinalen och båda lagen hade gått vidare på straffar från kvartsfinalen. Cottbus största lysande stjärna var mittbacken Jens Melzig.
En munsbit?
Jo, så var det. VfB har storfavoriter och styrde matchen fullständigt. Cottbus stod dock emot bra och deras målvakt Kay Wehner höll emot med glänsande parader och storartade räddningar. Men till slut brast det. Giovane Elber gjorde 1-0 i andra halvlek och fyllde på med ytterligare ett mål och VfB säkrade sin tredje cuptitel i historien.

Den senaste gången VfB har varit i cupfinal var det historiska året 2006/2007, då man stod inför en fantastisk möjlighet att knipa dubbeln.

* 2007
Säsongen skulle avslutas på Olympiastadion. Efter att VfB rusat igenom tabellen på våren och med ett avgörande mål från sami Khedira säkrat titeln mot Energie Cottbus, så föll det sig så att man även stod i cupfinal. En vår av framgångskänsla skulle kunna krönas med att paradera i hemstaden med två bucklor. För motståndet stod 1.FC Nürnberg, som kom från en miserabel säsong som råddats mot slutet av året,men klassiske Hans Meyer stod pall för stormen och hade ett lag där Marek Mintal, Robert Vittek, Jan Polak och Raphael Schäfer stod för grannlåten.

Det skulel bli en spännande final. En viss Mario Gomez var placerad på bänken till förmån för en stekhet Cacau. Brasse-tysken gjorde mål efter 20 minuter, men efter att Mintal gjort 1-1, så förlorade han nerverna och slog till en Nûrnbergspelare i magen och blev utvisad. Strax efter borde mittbacken Meiraockså fått rött kort, men domaren valde att fria.
Marco Engelhardt nickade in 2-1 för Nåurnberg i andra halvleken och med en man mindre såg det mörkt ut, men nyinsatte Gomez gick in i straffomrpdet och fälldes och Pavel Pardo gjorde 2-2. Vi tar det till förlängning.
Här gicm det ganska lugnt till..ända till andra delen, då Jan christensen fångar upp ett inkast centralt, avancerar fram och får en fantastisk träff på bollen som går in bakom Hildebrand til 3-2. Ridå. Tysken säger "Sonntagsschuss". Så var det nog.

***