Wolfs tankar #2: Ytterspelet
Jag var själv en klassisk ytter. En högerspringare med fart i fötterna. Låg längs sidlinjen och väntade innan offside, gick i djupet, skar in och skapade möjligheter. Eller i alla fall ville jag vara det. Eller trodde det. Ända tills jag blev nio år gammal och inte förstod varje alltid jag fick fylla på vattenflaskorna sprecis innan matchen skulle starta. Då missade jag ju avsparken. Det tog mig några år att förstod den vinken. Framför allt när det skedde både före första och andra halvlek.
VfB Stuttgart var ifjol begåvade med en riktigt klassisk ytter i Filip Kostic och så ens-om-varit-bra i Martin Harnik och en uppåtgående i Lukas Rupp. När väl yttrarna funkade i VfB 2014-2016, så var ytterspelet en gåva och en framgångsfaktor. De utmanade, gick i djupet,tog avslut och stod för bra inlägg.
Enter sommaren 2016 och ett nedflyttat VfB tappade alla de ovanstående tre + Timo Werner som också sågs som kantspelare, men möjligen som mer centrerad spelare. Stora orosmoln över Bad Cannstatt och tankarna kring hur yttrarna skulle spela var mixade och av olika karaktär.
Skulle man skicka fram Florian Klein som yttermittfältare eller släppa lös Kevin Grosskreutz? Den förstnämnda var aldrig riktigt säker på att han skulle vara kvar i VfB utan förhandlade med diverse olika idéer och Lukuhay vade nog aldrig känslan att Klein skulle vara kvar. Grosskreutz var skadad under hela försäsongen, så det var en väldig begränsning på kantspelet inledningsvis. Alexandru Maxim var en intressant variant som spelfördelare, men söker sig mycket ut mot vänsterkanten för att inleda sina attacker. Lukuhay hittade aldrig rätt med maxim utan valde den yngre Berkay Özcan istället och denne landar mera till höger i spelet. För den delen är de inga rena kantspelare, men då Jean Zimmer som spelade till höger inledningsvis på mittfältet är rätt svag i det offensiva spelet, så uteblev kantspelet nästan helt. När Özcan fick bollen till höger röde han sig inåt och Zimmer tog inte kantlöpningen och alternativen att skifta ut bollen på kanten var mindre. Att Lukuhay sökte någon yttermittfältare med bra löpvillighet var rätt klar och när Tobias Werner köptes från Augsburg så kom just den infallsvinkeln. Werner är en utpräglad offensiv ryttare och skall ges en möjlighet att framför allt på vänsterkanten utveckla spelet. Han har också en bra fot att avlossa både skott och spela in bollar i mitten med.
Men så kom Schindelmeisers värvningstaktik in i bilden och vips dök två andra kandidater för yttrarna upp. Carlos Mané och Takumo Asano. Båda två är pur-unga och ses som en framtida utveckling. Med dessa två kommer VfB att få en ökad fart på kanterna och Asano har redan visat upp detta mot Braunschweig, då han levererade en bra passning. Möjligen är hans skottvillighet ett minus, men han kan nog väga upp detta med sin snabbhet och irrationella rörlighet. Sedan har ju Grosskreutz återkommit till spelet och var riktigt bra i matchen mot Bochum. Han går gärna på djupet och kan också avlossa bra skott och har en bra passningsfot.
Ergo; ytterspelet har varit en knepig fråga för VfB. Under de första fem matcherna var det ett sanslöst plockande med folk för att försöka förstå vad man ville. Hannes Wolf vill - liksom sina läromästare Klopp och Tuchel - spela med hög press, snabba omställningar och livliga kantspelare och med Mané, Asano,Grosskreutz och Werner så ges han nu denna möjlighet. Intressant blir att se om farten kommer.
