Union Berlin – ”ett hopp om att fotboll på toppnivå kan rymma andra värden”
Vad ska en fotbollsklubb egentligen vara? Är det viktigaste för verksamheten att man når framgång – eller hur man når framgång? I en lång intervju berättar supportern Erik Jullander om Union Berlins plats i det tyska fotbollslandskapet.
Du verkar vara en av de mest Union-kunniga i Sverige?
- Haha, jo, det har kanske blivit så. Men jag är inte den som varit med längst. En som följt dem länge och som fortfarande håller intresset uppe är Klas Palmqvist från Kalmar. Han tågluffade i mitten av 80-talet och träffade då tre killar från Östberlin som berättade om klubben för honom. Där finns historier värda att höra.
Det låter onekligen som en guldgruva att sätta hackan i vid senare tillfälle, men hur kom sig supporterskapet för din del?
- Jag har bott i Berlin under två halvår. När man har bott där, har vänner där och kan språket finns en bra grogrund för att också tillåta något med potential att växa sig starkt.
Att relationen till just Union Berlin skulle uppstå var ingen självklarhet, men däremot en relation till någon klubb.
- Att jag började hålla på Union var något slumpartat, men det var ju ingen skräll att jag gick på fotboll, intresserad som jag är.
Tankegångarna gick, precis som de hade gjort hos en annan i samma situation, nämligen att om man bor i Tyskland bör man ha ett lag där. Så han började med att gå och se Hertha Berlin.
- Det var ingenting som slog an någonting. Så jag tänkte att man kanske inte behöver ha ett lag ändå. Det kan väl vara kul att gå och se Bundesliga ändå. Men 2007 var en kompis på besök och han ville naturligtvis passa på att gå på fotboll.
Erik och hans polare letade först i andraligan efter ett lag att se, där fanns inga från Berlin. Sedan kollade de i tredjeligan, och där fanns de, Union.
- Vi fick googla för att hitta, men vi lyckades ta oss ut dit. Det var kärlek direkt, kändes på ett helt annat sätt. Det var också väldigt familjärt på den tiden.
Runt 5000 personer hade tagit sig till matchen. Faciliteterna var inga att tala om, det växte ogräs, fanns inga tak över ståplatsläktarna - men väldigt mycket charm. Därtill ett förvånansvärt bra tryck med tanke på den relativt låga publiksiffran och bristen på ljudinfångande tak.
- Jag kände instinktivt att detta var ett ställe att återvända till. Det var kul här. Matchen slutade 4–4.
Vad är Union för dig idag?
- Ett hopp om att fotboll på toppnivå inte bara behöver vara det som supportrar ofta lite slarvigt sammanfattar under begreppet ”den moderna fotbollen”. Utan att det faktiskt kan finnas plats för andra värden i den.
Vilka värden manifesteras specifikt i Union?
- För mig representerar Union att man kan spela i Bundesliga och låta 80% av arenans publikkapacitet vara ståplatser. De representerar att medlemmarna och klubben kan vara nära varandra, i stället för det här avståndet man ofta upplever i andra tyska klubbar. De öppna konflikterna mellan supportrar och klubbledning.
- Hannover är ett sådant exempel, där man har motarbetat varandra och gjort banderoller mot den egna klubbledningen.
- Andra supportrar i Tyskland kan ibland hånfullt kalla Union för en sekt, på grund av sammanhållningen mellan supportrar och klubbledning. Det tolkar jag som ett uttryck för avundsjuka. Det är nog egentligen så som många andra också skulle vilja ha det, med en klubbledning som lyssnar.
- Man är inte alltid överens, men det finns alltid en dialog, en respekt och en förståelse från båda håll.
I Unions fall består dessutom klubbledningen av supportrar. Presidenten, Dirk Zingler som suttit sedan 2004, fick sin första Unionhalsduk, stickad av mormor eller farmor, redan som liten grabb.
- Det speciella är att klubbledningen i så hög utsträckning har så starka rötter inom föreningen. Det finns kontinuerlig och stark Union-prägel i ledningen. Den består inte av företagstoppar utan tidigare erfarenheter av att gå på matcher, det är människor som ofta kommit in i klubben från läktarna eller har egen spelarbakgrund.
Ytterligare tecken på dialog och samarbete mellan klubb och supportrar märks, kanske extra tydligt, denna smärtsamt publiklösa säsong. Inför hemmamatcherna har officiella klubbkonton på sociala medier publicerat bilder på supportergruppers banderoller från tomma Stadion An der Alten Försterei, och på så sätt främjat supportrarnas budskap när de inte kunnat vara där själva.
- Skulle du fråga någon formellt skulle svaret kanske bli att det endast är budskap från våra ultras. Men hade klubben varit emot budskapen hade de för det första inte fått hängas upp på Stadion. För det andra, hade inte klubben spridit dem vidare på sociala medier.
Skulle du säga att klubbledningen också, slarvigt uttryckt, är emot ”den moderna fotbollen”?
- Nej, faktiskt inte. Det kan ibland missförstås som att klubben har som självändamål att vara en motståndare. Vad klubbens representanter ständigt måste förklara är att vi inte är emot något, vi är för oss själva. Vi vill snarare göra det på vårt sätt. Om våra åsikter råkar sammanfalla med ”mot den moderna fotbollen”-rörelsen är mindre viktigt.
Erik berättar om när Unions kommunikationschef och tillika speaker Christian Arbeit för några år sedan deltog i en intervju:
- Arbeit sa att klubben ofta får höra, ”fattar ni inte att ni skulle få in mer pengar om ni minskade antalet ståplatser på arenan?” Det är klart vi fattar, svarade Christian. Men vi vill inte ha det så. Det är inte vi.
- Union är inte emot allt som den moderna fotbollen innebär, men vill gestalta den annorlunda. Det är klart att Union också behöver pengar och söker inkomstkällor, men det får ske på andra sätt än att sälja ut arenanamnet.
Erik kommer plötsligt på en viktig detalj som måste nämnas i sammanhanget:
- Den månatliga traditionen med ”Fantreffen”, supporterträffen. Ett initiativ från supporterhåll för att stärka dialogen. Det är ofta spelare, det kan också vara ledare eller presidenten, som kommer dit och svarar på supportrarnas frågor. Det brukar komma några hundra människor.
- Allra mest fascinerande med fenomenet är att det som sägs där, stannar där. Det sticker ut för mig i denna moderna tid med smarta telefoner. Inte ens jag som känner människor som går dit får höra vad som sägs där. Det kan ibland diskuteras kontroversiella saker, men dagen efter finns inte ett spår i vare sig tidningar eller på fanforum. Man får prata ut i ett större sammanhang under förtroende.
- Sektbeteende enligt andra klubbars supportrar, skrattar Erik.
Sticker Union ut i tysk fotboll, som i allmänhet hyllas för sin supporterkultur jämfört med exempelvis engelska Premier League?
- Ja, och många supportrar stör sig på det. Att det blivit så mycket uppmärksamhet kring ”den annorlunda klubben”, ”de som vill vara annorlunda”. Det stämmer ju inte överens med självbilden.
- Och vi sticker ju ut mer när de sportsliga framgångarna börjar komma nu. Men varför skulle man förändra sig bara för att framgångar tillkommer? Det är viktigare att vara trogen sin egen väg.
Spårar man Union bakåt i historien upptäcker man att de egentligen haft med sig stämpeln som ”annorlunda” hela vägen. I över hundra år har det spelats fotboll på den plats där arenan ligger, och det finns föregångare till dagens klubb. Men nuvarande form togs 1966, under uppenbarligen speciella omständigheter.
- Union startades som civil klubb. Den skiljde sig från de framgångsrika klubbarna i dåtidens Östtyskland som antingen var militärens klubb, Stasis klubb eller polisens klubb och så vidare.
- Formellt var inte Union någon motståndsklubb mot diktaturen, men de blev det i praktiken. Åtminstone en samlingsplats. Där uppstod något mellan de som förenades vid sidlinjerna.
- Människorna som kom på matcherna var kanske lite annorlunda till viss del, de kunde till exempel ha långt hår. Det var inte särskilt önskat av regimen i Östtyskland, att se ut på det ovårdade sättet.
- Den bilden har hängt i. När man tänker på Union som en motståndsklubb finns naturliga kopplingar att göra till den tiden.
Men idag sticker Union även ut av andra anledningar, som mer har att göra med supporterkultur.
- Begreppet kultklubb förekommer ofta, även i tysk media, och det spyr Unionsupportrarna på nere i Tyskland. Det dras ofta paralleller till S:t Pauli som också beskrivs som en kultklubb, vad nu en sådan ens är för något? Det är inget man vill vara i alla fall.
Erik beskriver hur hans exotiska svenska till en början togs emot med öppna armar på matcherna. Det vara bara kul att någon brydde sig om lilla Union. Men i takt med att klubben blivit alltmer känd som ”kultklubb” har den ursprungliga öppenheten förbytts mot en skepsis gentemot ”turister”.
- Förr kunde jag dra ihop ett kompisgäng och åka ner till matcherna med en stor, svensk flagga. Det skulle jag aldrig drömma om att ha med mig idag.
- Intresset för klubben har gjort det ännu svårare att få tag på matchbiljetter och en del lokala fans känner sig nog utknuffade eller hotade av folk som ”inte varit med hela tiden”.
Samtidigt har det inte riktigt funnits utrymme för så mycket ny publik, det var ofta slutsålt redan innan uppflyttningen till Bundesliga.
- Union är kända för sin publik trots att den med tyska mått mätt är väldigt liten, sett till publikkapaciteten på An der Alten Försterei.
Det är inte bara publikkapaciteten som är liten, även ekonomin är en av Bundesligas minsta. Ur det perspektivet överpresterar Union då man i skrivande stund placerar sig i övre halvan av tabellen med hugg på Europaplatserna. Var det slutar kommer följas med hög puls.
