Rubrik saknas
Under 80-talet blev "Super Mario" i Super Mario Bros känd över hela världen som svampätande tv-spelshjälte. På 90-talet fick en annan Mario samma smeknamn. Den här gången uppträdde han dock inte bland polygoner på en dammig gammal tv-skärm utan på Weserstadions gräsmatta. Han räddade inga prinsessor, han hoppade heller inte över några eldsprutande drakar. Men succé, det gjorde han.
Som en tidig julklapp 1968, sex dagar före julafton, fick en pojke se världen för allra första gången på Neustadt an der Weinstrasse. Han kom att få namnet Mario, Mario Basler. En lirare som blev min första stora idrottsidol. Jag föddes 15 år senare, i och för sig långt ifrån Neustadt an der Weinstrasse men just den specifika födseln skulle betyda mycket för mig och min fotbollsuppväxt. 1994 fick jag upp ögonen för honom. Jag satt och ”hängde” på en sån där bom (ni vet en sådan som är till för att bilar inte ska kunna köra bland förortens lekande barn). Där satt jag och min kompis Björn och snackade fotboll och kikade samtidigt i tidningen ”inför VM i USA” som någon kvällsblaska slängt ihop. När vi kom till uppslaget med tysklands landslag stannade vi plötsligt upp och av någon anledning blev vi plötsligt intresserade.
Han såg Andreas Möller.
Jag såg Mario Basler.
Som vilka tioåringar som helst hade vi skaffat oss vars ett favoritlag, han föll för Borussia, jag föll för Werder. Det dröjde inte många veckor innan vi började springa i den närliggande ICA-butiken för att följa helgens bundesligamatcher på text-tv (sådana moderniteter hade vi nämligen inte i hushållet det året). Där sprang vi, fram och tillbaka, som tur väl var kände vi affärsföreståndaren som lät oss ha kul med våra favoritlag.
På den vägen är det, Mario blev idolen nummer 1. Han var helt enkelt störst. Men varför fastnade blicken vid just Mario den där soliga dagen för tolv år sedan? En hypotes som vi diskuterat i familjen är att jag under min tidigaste av tidiga barndom hade en passion för sagor, särskilt en saga; ”Stadsmusikanterna från Bremen”. Och eftersom det stod Bremen jämte Marios namn.....
Någon bättre förklaring har jag faktiskt inte.
Idag är för övrigt den lilla sagoboken så pass mycket läst att den är skrynklig, men förvarad, det är den.
Mario inledde sin fotbollskarriär 1974 i den lilla klubben Vfl Neustadt. 1984 gick han vidare till Kaiserslautern där han stannade under fem säsongen. 89 lämnade han laget för Essen. Två år därefter skrev han på för Hertha Berlin som då hörde till i andraligan. 1993 kontrakterades Mario för hans fotbollskunskaper till Weserstadion. Han blev ”Super Mario”, 1994 blev det cupseger och året därpå blev han Bundesligas bästa målskytt.
Sedan inträffade den där flytten, det där klubbytet från Werder till Bayern som jag aldrig nånsin kommer att glömma, det kändes helt enkelt värdelöst. Övriga intresserade klubbar var Milan (det sa i alla fall rykterna) men Bayern blev det. Jag hade under mina dåvarande tre år som Bremensupporter inhandlat en matchtröja men den var namnlös och någon tröja med Marios namn på fick jag inte tag på efter att han lämnat klubben. Jag gav mig dock inte och inhandlade rivalernas matchtröja året därefter. På den tröjan står det 13 Basler, en tröja jag än idag ibland plockar fram ur garderoben när jag vill minnas min största idol, synd bara att tröjan är blårödrandig med ett stort OPEL-märke på magen.
Det gick för övrigt bra för Mario i Bayern, han vann ligan 97 och 99 och cupen året däremellan. I slutet av 90-talet flyttade han åter tillbaka till Kaiserslautern. Han avslutade dock inte spelarkarriären i Tyskland utan med ett år i Qatar, i klubben Al Reyyan. Något som också måste nämnas är att han även presterade på hög nivå i tyska landslaget. 1996 vann han tillsammans med landsmännen EM men kunde dock inte medverka i finalen på grund av en skada. Han producerade två mål för landslaget på sammanlagda 30 matcher.
Än idag lider jag av Super-Mario-syndromet eller vad man nu ska ge det för namn. I pojkrummet hos föräldrarna hänger matchbilder från 95 där han bär den grön/vita dressen och samlarkort från ungefär samma tidsepok. Jag hoppas den här krönikan fått er att tänka tillbaka på er första och kanske största idrottsidol, gåshud och upphöjda smilband är något som en sådan stund för med sig.
Jag skulle vilja avsluta med en efterlysning, om någon har en Werderupplaga från 94-96 med Marios namn på ryggen lägger jag gärna en slant, jag skulle nämligen vilja slippa bära rödblått varje gång jag vill bära min största idols matchtröja.
