Gästkrönika: Ett nytt hopp
Nils Wilénius fortsätter filosofera om anrika Werder Bremen, supporterskap och livet i stort.
Sist vi hördes av formulerade jag följande rader: ”och Werder Bremen har medstuds just nu. Till veckan väntar först upp-och-ner laget Eintrach Frankfurt och sedan ännu ett lag med hugg på Europaspel i Wolfsburg. Överlever Werder även detta stålbad är jag beredd att börja säga saker som att ”man har det i egna händer” (...) – men först då, inte tidigare”. Sedan följde en vecka i moll, både för den grönvita klubben från Bremen och undertecknad. Utan att gå in på det privata för mycket kan jag konstatera att hällregnet som ramade in magplasket hemma mot Frankfurt (0-3) var en beskrivande vy för veckan som helhet. Två hemmamatcher, noll gjorda mål, obefintlig organisation på fasta situationer och resultat som gick emot på andra arenor. Ridå. Exit Werder Bremen. För nu hade man väl till slut bränt sin sista livlina, eller?
Som det visade sig så fanns det plats för åtminstone ett ”mirakel” till. En sista dramatisk vändning i den närmast obekvämt melodramatiska Hollywood-rullen som är bottenstriden i Bundesliga 19/20. För när helgens omgång summerades så hade man plötsligt häng igen. Och inte bara på Düsseldorfs kvalplats utan även Mainz, som befinner sig på ”säker” mark och Werder alltså möter i omgång 33, fanns ånyo inom räckhåll. Vinden hade ännu en gång vänt och när himlen öppnade sig på nytt och hällregnet (det verkar regna en del i Tyskland?) gjorde om Benteler-Arena till en vattenruschbana så var det som att dammluckorna öppnades för det vitklädda bortalaget. Super-Davy Klaassen höll hov och trots att Milot Rashica slog en klassisk nedflyttningsstraff tidigt i matchen så stormade Werder fram mot en direkt livsviktig seger. Man behövde inte ens använda talismanen BITTENCOURT (all caps!) för att säkra de tre poängen, äta upp Düsseldorfs försprång i målskillnad och ta sikte på den så åtråvärda tabellplats nummer 15. När man trodde att dagen inte kunde bli bättre så såg den långtidsskadade prestigevärvningen (av vad jag läst mig till) Niclas Fullkrug till att göra mål i sin comeback, 5-1 Werder Bremen. När sedan Dortmund avgjorde mot Düsseldorf i 95:e minuten och Mainz föll hemma mot Augsburg var helgen komplett. Werder hade scrollat frenetiskt i telefonboken och hittat den där allmänbildade vännen att fråga om hjälp, grävt djup i fickan och hittat en vinstlott man glömt bort att man hade fått i julklapp och lyckats lämna in den precis före närbutiken stängde. Kort och gott, Werder Bremen var kvar i tävlingen och precis före klockade tickade ner för gott så avancerade man till nästa omgång av "Vem vill bli kvar i Bundesliga 20/21".
Med tre matcher kvar att spela har Werder en garanterad förlust att inkassera (på tisdag mot Bayern München) samt den brutalt viktiga matchen mot just Mainz (idag på säker mark) före man avslutar mot ett Köln som av allt att döma inte kommer ha något att spela för. Samtidigt ska Röslers gubbar dansa med fronten för ett energidryckesföretag, Augsburg samt Union. På papper ger jag Düsseldorf en knapp fördel sett till spelschema, men Werder är ett bättre lag i grunden och har sitt öde så mycket i sina egna händer som man kunde hoppats på efter nollorna mot Frankfurt och Wolfsburg. För det är ju inte Düsseldorf man ska ta sikte på nu, utan Mainz. Förutom den ohyggligt viktiga matchen lagen emellan i näst sista omgången så ska Quaison och Co. ta sig an Dortmund och Leverkusen. Det är med andra ord inte alls otänkbart att Mainz har tagit sina sista poäng i skrivande stund (borträknat nedflyttningsfinalen mot Werder) vilket i såna fall skulle innebära att man stannar på 31 inspelade poäng och -24 i målskillnad. Werder har mäktat med 28 poäng (-29) och Düsseldorf är inkilat emellan de båda på samma 28 pinnar men med ramstarka -28 i målskillnad. Fick jag bara använda ett ord för att beskriva det hela skulle jag landa i infernaliskt, av förklarliga skäl. Avslutningsvis är det väl så, som det oftast är, att laget med starkast psyke kommer undvika nedflyttning och det laget måste vara Werder Bremen. Upp till bevis.
