Gästkrönika: The Great Escape, Del 1
Nils Wilénius fortsätter orera om Werder Bremens alltjämt pågående kamp för överlevnad i Bundesliga.
Om det är något min dryga månad som gästkrönikör för Werder Bremen lärt mig så är det att man aldrig riktigt vet vad man får av de grönvita (en annan sak jag lärt mig är att det konstant hällregnar i Bremen). Ena matchen faller man med flaggan i topp mot suveräna Bayern (0-1) för att i nästa match kollapsa mot den tilltänkta räddningsplankan Mainz (1-3). Slutligen, när loppet egentligen var kört och med två poäng och fyra mål att hämta upp på Düsseldorf, så kan man demolera Köln med 6-1 och visa att Werder inte har i Zweite att göra. Sagt och gjort, Werder överlever för att spela schack en gång till med Döden (läs: nedflyttning). Andas.
Efter att ha förhandlat fram en 90 minuter lång paus från flyttstöket förra helgen bänkade jag mig bland kartongerna, påsarna och verktygen för att se Werder ta kommandot i nedflyttningsstriden. Som bekant var undertecknad, av någon oförklarlig anledning, övertygad om att Quaisons Mainz skulle bli Werders räddning – och inte Röslers Düsseldorf. 90 minuter senare var läget nattsvart. Mainz sprang iväg till en välförtjänt 3-1 seger och Fortuna var sitt namn värdigt och tog en blytung poäng mot Augsburg. Där och då kändes det som Werder hade gjort sitt i Bundesliga, och det var en känsla som växte sig allt starkare ju närmare avspark i omgång 34 vi kom. Förutsättningarna var glasklara: två poäng och fyra mål i favör för Düsseldorf. Det skulle helt enkelt krävas ett mirakel att säkra en sista, desperat livlina i formen av ett kval. När det då under veckan kablades ut bilder på en kraftigt bandagerad Rashica, samtidigt som Gebre Selassie fått kliva av mot Mainz och tränade individuellt, kändes det som de sista spikarna i den grönvita kistan redan slagits in till hälften. Men så hände det; miraklet.
Det är svårt att bedöma hur mycket inställning, kamp och hjärta faktiskt påverkar ett resultat kontra skicklighet och taktisk kompetens – men jag vill ändå tro att ett lag som har något konkret och äkta att spela för alltid har några procents fördel mot ett lag som bara spelar för diverse tabellplaceringar (och medföljande prispengar), och det märktes under gårdagens match. Efter att Super-Pav gjort sin sedvanliga storräddning medan matchen fortfarande stod och vägde så var det som att allt klickade i Werder. 1-0 (Osaka), 2-0 (Rashica) och 3-0 (Füllkrug) pangades in på sex minuter och samtidigt tog Union ledningen i Berlin. Werder var på kvalplats och Düsseldorf i Zweite, och snarare än att slå av på takten och slå vakt om det sköra grepp man hade om kvalplatsen så fortsatte Werder forsa hela vägen fram till en 6-1 seger. Att Union gjort både två och tre på Fortuna spelade mindre roll, eftersom Werder tagit in både de två poängen och de fyra målen. Andas.
Men uppdraget är ju inte slutfört än. Jag parafraserar klubbikonen Marco Bode och konstaterar att Werder fortsatt har ett ben i Zweite, och före man står på säker mark så ska ett kval genomföras där Werder går in som stora favoriter och har allt att förlora. För motståndet står Heidenheim som går in i kvalet med en 3-0 förlust på minnet och en vilodag mindre i benen. ”Vad hände med HSV då?” undrar ni nu – well, de torskade med 1-5 när allt de behövde var ett kryss. Ett Nordderby i kvalet hade såklart kittlat den neutrala supportern något alldeles extra, men Werder är nog trots allt ganska glada att man slipper det ytterligare ångestpåslaget. Nu har man ett jobb kvar att göra, vi väljer väl att tro att man löser det också (eller?).
