Gästkrönika: Ur pandemins dimma
Nils Wilénius med en krönika om hur den rådande coronakrisen fick honom att få upp ögonen för det nedflyttningshotade Werder Bremen.
Varje enskild supporter har en så kallad ”origin story”. Ett epos över hur just hen fann just sin klubb. Mångas berättelser handlar om det ärvda supporterskapet, det som gått från den äldre familjemedlemmen till den yngre i en tradition lika gammal som fotbollen själv. Andra har haft ynnesten att ha växt upp i en stad som stoltserar med ett fotbollslag på en tillräckligt hög nivå för att vara värdig just ditt supporterskap. Ännu fler, vågar jag påstå, kan knyta sitt supporterskap till en ovanligt beroendeframkallande Football Manager-save eller kanske till och med via EA Sports bespottade karriärläge. Ytterligare några hittade en klubb via ett viralt quiz på Twitter i samband med omstarten av Bundesliga 2019/20. Det här kommer vara en text om det sistnämnda alternativet.
För att återknyta till inledningen så finns det (nästan) lika många ursprungsberättelser som det finns fotbollssupportrar – och det är inte mitt syfte att värdera eller rangordna dessa. För trots att supporterskap till mångt och mycket går ut på att finna en gemenskap i en ofta förlamande individualistisk värld, så är det i sin kärna en personlig aktivitet. Ingen kan förklara för någon annan vad som händer i en supporter när dennes lag vinner, förlorar, jagar titlar eller krigar för sin överlevnad (baserat på egna erfarenheter så kan ofta supportern själv inte förklara det för sig själv på ett förståeligt sätt). Det svaret jag brukar grymta fram till slut är att det är något som gör livet lite bättre. Supporterskapet har satt färg på min vardag, lärt mig handskas med känslor av det starkare laget och gett mig en känsla av tillhörighet. Utöver det så har supporterskapet gett mig något att se fram emot/våndas över inför varje helg. Något att tro på och förfasas över till lika stor del och, särskilt i dessa tider, något meningsfullt att fylla tiden med.
Vid det här laget undrar ni förmodligen vad den här texten har att göra med Werder Bremen (ni läser den ju trots allt på klubbens hörn av SvenskaFans). Låt mig vara tydlig: jag är inte en Werder Bremen-supporter. Jag har ett annat lag närmast mitt hjärta, men jag är en av alla vilsna supportrar som just nu inte har ett lag att följa på grund av Coronaviruset. Så när Bundesliga annonserade att man skulle rulla igång slog abstinensen i taket. Jag gjorde quiz, läste guider om vilket lag som passade bäst ihop med vem, lusläste wikisidor och kikade matchtröjor. Under den här närmast maniska fasen hörde en nära vän av sig och skrev om en klubb i grönvitt som riskerade sin blott andra nedflyttning från högsta ligan. En klubb som under första halvan av 2000-talet vunnit både titlar och spelat fin fotboll men som nu krigade i botten av Bundesliga och som gjorde det dåligt. När jag läste min väns uppeldade meddelanden i Messenger-appen klickade något inom mig. Det här var något som tilltalade mig. Enter: Werder Bremen.
Om sanningen ska fram så har Werder alltid skvalpat omkring i periferin av mitt fotbollsintresse, det är en stor klubb som var bra precis när fotbollen gick från något jag gjorde själv, med fåfänga drömmar om en karriär som fotbollsproffs, till något jag sedermera skulle komma att följa från sidan under resten av mitt liv. Jag minns det dubbelvinnande laget 03/04. Jag minns de åtsittande tröjorna med orangea ärmar (jag inledde en vad jag förmodar livslång kärleksaffär med Kappa som tröjleverantör under EM 2000) och jag minns Johan Micoud. Varför kan jag inte riktigt sätta fingret på, men de dimmiga minnesbilderna finns där. Efter åren kring dubbeln minskade Werders inflytande på mitt fotbollsliv men ibland blev jag påmind. Markus Rosenberg, Miroslav Klose, Torsten Frings och de underbara matchtröjorna. Ludwig Augustinsson. FIFA 18 (tror jag), Max Kruse och inhemsk dominans (i den fiktiva sportvärlden). Men verkligheten 2019/20 är, som ni alla redan vet, en annan. Anrika Werder Bremen ligger på nedflyttningsplats och har drygt en handfull matcher* på sig att rädda sin ligaledande svit som aktiv Bundesligaklubb.
Sedan ovanstående konversation med min vän för en dryg vecka sedan har jag gjort vad jag kan för att bli insatt i Werder Bremen anno 2020. Jag började lyssna på It’s Not Easy Being Green, drog igång en karriär på FIFA 20, spekulerade i varför klubben haft såna enorma skadeproblem och funderade kring Kohfeldts framtid som tränare. Medan övriga fotbollsvärlden frossade på Dortmund mot Schalke satt jag mest och längtade (naivt) till måndagens match mellan de grönvita och Leverkusen. Under matchen skickade jag frenetiska uppdateringar till ovan nämnda kamrat som nattade barn. När Gebre Selassies psykologiskt viktiga kvittering utraderades av Havertz bara minuter senare skrev jag uppgivet om ”en typisk nedflyttningssäsong” och började fundera kring en jungfrufärd till Bremen 2021 och ett Nordderby i Zweite. Snabbspola till helgens match mot Freiburg och jag satt ånyo i soffan, beredd att ignorera de spöklika och ovana matcherna utan publik för att genomlida 90 minuter verklighetsflykt tillsammans med andra likasinnade. När Bittencourt gjorde mål skickade jag ett mess i ”all caps” till kompisen, och när Bargfrede såg rött och Freiburg gjorde mål var jag uppgiven. När VAR-rummet fällde (friade?) och tre poäng var säkrade andades jag ut och insåg till min förvåning att jag plötsligt var ganska investerad i hur det går för Werder Bremen i den tyska högstadivisionen.
Som sagt så finns det (nästan) lika många ursprungsberättelser som det finns fotbollssupportrar – och det här har varit min ”origin story” om hur jag efter många om och men hittade till Bremen och Werder. Jag är här nu (åtminstone till säsongen är slut) och jag stannar gärna – om ni vill ha mig?
*Texten skrevs innan 0-0 mötet med Mönchengladbach
