Werder Bremen utmanade Bayern München i en spännande drabbning
Ibland förlorar man trots att man spelat en perfekt match. Efter en fantastisk kamp lyckades Werder Bremen inte överlista Bayern München och förlorar ännu en match mot det stjärnfyllda laget från södra Tyskland.
I lördags var det dags för en väldigt speciell match på Weserstadion: Bayern München gästade oss i Bremen. En sann ”klassiker”. Det som en gång i tiden har varit en av säsongens hetaste drabbningar mellan två lag med ambitioner på att kröna sig till de tyska mästarna i slutet av säsongen, har sedan ett bra antal år tillbaka endast varit en match med prestige men utan spänning. Sebastian Prödl, en gång i tiden mittback i Bremen och poet på fritiden, hittade år 2015 följande ord inför en match i München: ”München är som ett besök hos tandläkaren: Alla behöver dra dit nån gång. Det kan vara väldigt smartsamt. Eller så kan man komma lindrigt undan.”
Så man undrar ju alltid vilket av Prödls alternativ det kommer bli denna gång. Förra matchen slutade 6–1 till rekordmästarna. Denna gång står Bayern München dock under en stor press: Efter att Thomas Tuchel tagit över vid sidlinjen har laget åkt ut ur både Champions League och den tyska cupen. Att bli tyska mästare är alltså obligatoriskt för att säsongen inte ska bli ihågkommen som ett fullständigt debacle. Med bara fyra matcher kvar på säsongen består avståndet till 2:a placerade av en endaste poäng. Kampen om att bli Tysklands bästa lag är med andra ord väldigt spännande i år och tre poäng i matchen mot Bremen är obligatoriska.
Och läget för oss i Bremen? Vi tackar Hertha Berlin. En timme innan matchen mot Bayern München skulle sparkas igång stod det nämligen klart att klubben från huvudstaden tog tre blytunga poäng mot VfB Stuttgart. Det innebar att Bremen även vid en förlust i matchen mot Bayern skulle ligga sju poäng före kvalplatsen till 2:a Bundesliga med endast tre matcher kvar att spela. Avslappnad såg man alltså framemot vaf som skulle ske på Weserstadion. Det är nämligen så att trots att Bremen inte kunnat besegra Bayern München sedan 2008, trots att Bremen bokstavligen får på käften varannan match mot Bayern München, så tror man ändå på denna lilla lilla chansen att David den här gången skulle vinna, eller i vart fall kryssa, mot Goliat. Antagligen kommer vi aldrig mer krönas till Tysklands bästa lag men en vinst mot Bayern München skulle utlösa en lika stor folkfest i Bremen som ett mästerskap gjorde för 20 år sedan.
Coach Ole Werner gjorde två ändringar i jämförelse med senaste förlustmatchen mot Schalke 04. Amos Pieper ersatte Milos Veljkovic som mittbacken till höger i trebackslinjen. På anfallspositionen överraskade Werner med att starta Romano Schmid från början istället för Maximilian Phillip. Den senare hade fått chansen från start bredvid Marvin Duksch sedan Niclas Füllkrug uteblev matchtruppen på grund av en skada. Schmid spelar i vanliga fall som en kreativ mittfältare som utmärker sig genom sina dribblingar, sin fart och fina fötter. Ett taktiskt val vilket skulle visa sig vara väldigt lyckad.
Snabbt utkristalliserades en matchbild där gästerna skulle styra och ställa matchen medan Bremen fick försvara sig mot det överfallsartade anfallsspelet från bortalaget. Vårt grönvita lag satsade därvid på att stå väldigt djupt och kompakt för att tvinga motståndarna att spela via kanterna. Vid inlägg fanns det nämligen en klar fördel för oss då Bayerns snabba anfallare som Sadio Mané, Serge Gnabry eller Jamal Musiala inte hade mycket att sätta emot våra tre stora och (nick)starka mittbackar vid inlägg. Werder trotsade Bayern Münchens outhärdliga offensivspel väldigt länge, de chanserna som gästerna fick var alltid farliga men hamnade av någon anledning inte i vår kasse.
Så småningom vågade även vi ställa om med fler och fler spelare när vi hade erövrat bollen framför det egna straffområdet. Och det var framförallt de, till en början försiktiga, offensiva aktionerna som belönades med stora applåder av hemmapubliken. Men allt som allt var alla med ett grönvitt hjärta otroligt stolta över att se hur manskapet försvarade med allt de hade, gick in i varje närkamp och slängde sig framför varenda skott. De spelade för klubbmärket och det märktes. Och som det alltid är i matcher där ett lag med stor individuell kvalité möter en underdog, är det den psykologiska aspekten det stora vapnet som det tillsynesvara sämre laget har till sitt förfogande. Så fort det överlägsna laget gör sitt första mål är matchen i princip över för det försvarande laget. Men ju längre favoriten inte tar den förväntade ledningen, desto större nervositet utbreder sig vilket underdog-laget kan använda för att skrälla.
Det var i vart fall taktiken som Ole Werner och hans lag satsade på. Efter 34 minuters avvärjande av Bayerns offensiv fick våra gubbar plötsligt energin till att skapa två fantastiska lägen på kort tid. Först missar Mitchell Weiser att peta bollen mot målet ur nära håll efter ett inspel. En minut senare är det Christian Gross, mannen vars fotbollskvalité maximalt räcker till att vara en stabil defensiv mittfältare i Superettan, som dribblar förbi inte en, inte två, utan tre Bayern-spelare innan hans skott susar över ribban. Nu hade vi plötsligt en match och bortalaget imponerades märkbart av vändningen som denna match hade tagit. Inte konstigt att Tuchel sprang till omklädningsrummet när halvtidssignalen hade gått medan hemmapubliken var helt entusiastisk över Werders insats och framförallt den offensiva energin som hade frisatts. Just efter matchen mot Schalke 04 var det faktiskt riktigt fint att se hur grabbarna ställde upp för varandra och gav allt för att hindra Bayern München från att plocka in den självklara segern de hade kommit hit för.
I matchens andra halvlek förändrades matchbilden inte särskilt mycket. Bortalaget stormade framåt medan våra grabbar gav allt, tog varje tackling och petade efter varje boll. Men avlastningen för försvaret skedde allt mer sällsynt och Bayern fick större ytor att spela på. Bortalaget spelade med ett större lugn och tog inga förhastade beslut för att snabbt få bollen mot målet. Till slut gick det inte att försvara sig längre och Serge Gnabry satte dit ledningsmålet för bortalaget efter att han lite turligt hade kommit åt bollen i straffområdet. Självklart blev man lite besviken. Grabbarna hade ju gjort ett fantastiskt jobb i 62 långa minuter och till och med själva varit nära ett ledningsmål.
Efter målet kom det mer av Werders offensiv igen, under en kortare period bet man sig fast i Bayerns planhalva men ett mål uteblev. Istället var det bortalaget som i den 72:e minuten lyckades utöka till en tvåmålsledning efter ett otroligt fint framspel till Leroy Sané. Senast här hade de flesta supportrar givit upp på den ultimativa drömmen att för en gångs skull kunna tillfoga den stora favoriten ett litet sår. Visserligen fortsatte grabbarna att skapa chanser men det behövdes något exceptionellt för att överlista ett Bayern München som vid det läget såklart satsade på sitt försvarsspel. Och Füllkrug, ligans främste målskytt, var ju som sagt fortsatt skadad.
Men i den 87:e minuten hände det något sannerligen exceptionellt på Weserstadion! Niklas Schmidt litade på sin starka högerfot och tryckte av ett kanonskott ur över 25 meter. Det hårda skottet skruvade sig in i högra krysset, Yann Sommer i Bayern-målet flög förgives. Vilket jävla pangmål av den här underbara grabben! Och vilken jävla glädje målet satte fri.
Trots att grabbarna sedan inte lyckades skapa tillräckligt med press i slutskedet för att fullborda miraklet, är jag riktigt nöjd med den insatsen som hela laget visade i lördags, och som ledde till att vi kom undan lindrigt för att använda Sebastian Prödls ord. Det var ett fundamentalt bättre kroppsspråk och engagemang än i de senaste matcherna, och kändes som att grabbarna verkligen brydde sig om att kämpa för varandra, för klubbmärket och för oss supportrar. Och det är ju egentligen bara det sistnämnda som vi supportrar ställer krav på.
Denna positiva inställning måste vi ta med oss om vi vill vara jobbiga att mötas även i nästa match. På söndagskväll är det nämligen dags att sparka på RedBull-burkar i Leipzig!
Forza SVW!