Ridå, än en gång...
I skrivande stund sitter jag och tittar på mitt kära San Diego spela divisionsfinal i Pittsburgh mot Pittsburgh. Det är den fjärde och sista quartern och det är i princip klart, över, done, Chargers utslagna. Är så otroligt besviken just nu...
LaDainian Tomlinson skadad i det andra slutspelet i rad och plötsligt blir vi pulveriserade, spelmässigt om inte poängmässigt, av Steelers. Steelers offensiv agerade ångvält mot de stackare i Chargers defensive line. Har bara sett ett så hungrigt Steelers en gång innan, mot Seattle 2006 i Super Bowl XL och då ska man heller inte glömma att en viss Jerome Bettis ingick i Steelers roster.
Förstå mig rätt då jag inte vill ta någonting ifrån Pittsburgh, som såg oerhört starka ut med en fanatisk slutspelspublik bakom sig. Men att se ett så pass uddlöst San Diego, efter matchen mot Colts och den briljanta avslutningen på regular season, kan antingen klassas som ett resultat av något slags chocktillstånd i och med Tomlinsons skada eller någon slags oövervinnerlig känsla som övergick i ren underskattning.
Detta skulle ju bli året, året då Patrioterna inte stod i vår väg fram till Super Bowl. Vi tar oss an Colts med bravur och allting pekar på ett svårstoppat San Diego. Så får man höra att Tomlinson inte kommer att delta och benen börjar skaka och nerverna börjar krypa sig på. Andra slutspelet irad som LT är skadad (det tåls att upprepa) och även andra gången irad som SD åker ut utan LT. Är det så enkelt att SD behöver LT så pass mycket att det är "kört" så fort han inte är tillgänglig? Självklart inte, men resten av rostern har inte på långa vägar bevisat motsatsen i den här matchen, Rivers och kanske någon till exkluderad.
Jag måste erkänna, Rivers är ingen av mina favoritspelare direkt och jag har ofta och länge gett honom oförtjänt mycket kritik. Jag tycker exempelvis att han inte har i närheten av samma vinnarskalle som låt oss säga Brady, Eli eller Peyton. Men som han spelade de första tre-fyra minuterna igår, hans passning till Jackson som innebar 6-0 luktade Eli Manning i Super Bowl XL II lång väg. Sen började raset. Två sekvenser som skaver mest i minnet är Legedu Naanees agerande vid Steelers ”kvittering” till 7-7, han är den ende som hinner ifatt Holmes och tar det ofattbara beslutet att satsa på en bentackling (om man nu kan kalla lägga sig på rygg, och glida ut från planen, för bentackling) istället för att ge Holmes en liten knuff ut ur planen. Den andra sekvensen är när Rivers kastar bort en 63yards ”kickoff-retur-rush” (jo man säger visst så!). Det var där jag kände att det inte skulle gå vägen. Och Rivers fick skit av mig igen, trots sina 308 passing yards som innebar 3 touchdowns.
Det var en lustig känsla som genomsyrade matchens gång. För att citera den legendariske Ron Burgundy: ”I’m in a glasscage of emotion”.
Sista halvåret som student och jag hade redan planerat för fest i och med Super Bowl. Paniken över att det är sista året som jag kan kolla på Super Bowl, utan ångest för tidigt jobb morgonen efter, slår sakta men säkert in. Detta skulle ju bli året då Chargers gick till Super Bowl och fick möta de regerande mästarna, jättarna ifrån New York. Det var ju som upplagt för det.
Detta skulle ju bli året då Tomlinson, Rivers och co skulle stå där som hjältar och få lyfta pokalen mot skyarna med onyktra vrål i bakgrunden. Nu blir det inte så och väntan på nästa säsong har för oss, likt för många andra, börjat i förtid. Vad kommer vi ha för lag nästa säsong? Kommer vi få behålla våra stjärnor? För att få någon slags rättvisa så skulle det sitta bra med Steelers som mästare. Men ändå inte. Dags att hänga tillbaka den blåa tröjan, självklart med nummer 21 på ryggen, i garderoben..
Hungriga lag kvar, och om jag fick tippa så skulle jag nog lägga mina pengar på att Steelers får möta Eagles i Super Bowl XL III. Därför skulle jag råda er att satsa pengar på att det blir Ravens mot Cardinals. Bitter? Jag?
Detta skulle ju bli året.. Fan...
Källa: www.nfl.com
