Dallas Mavericks – 7th heaven or 7 foot high and falling?
Med trettio matcher kvar att spela, och efter en långhelg fylld av vila, är det dags för Dirk och hans kompanjoner att trycka gaspedalen i botten. Laget ligger för tillfället sjua i Western Conference, men utan att vara i närheten av säkra på att ens nå fram till slutspelet.
Efter en säsong fylld av tunga förluster, skador på nyckelspelare och en konstant oförmåga att spela stabilt under längre perioder, står nu Mavericks trots allt med 31 segrar och 21 förluster. Just nu finns det inte mycket som talar för att denna trend av svajigt spel skall brytas, då Jason Terry, lagets sjätteman och poängmaskin, med stor sannolikhet kommer saknas februari ut på grund av en handfraktur.
Låt oss analysera lagets spel efter jul, för att försöka förstå varför tabelläget ser ut som det gör. Dallas har vunnit 12 matcher, och förlorat 9, vilket är ungefär jämförbart med hur man presterat tidigare under året. Om man ser på vilka matcher man vunnit respektive förlorat, finns det många tecken på att Mavericks saknar något. När Dallas vinner, har endast fyra av tolv matcher varit riktigt komfortabla (vinst med över tio poängs marginal). Däremot har man i fem av lagets nio förluster förlorat med över 20 poäng. Visst kan man skylla på trötthet när man förlorar borta mot Phoenix efter en tuff dust kvällen innan mot New York (128 insläppta poäng var kanske väl mycket), men då man förlorar med 20 och 34 mot Memphis resp. Milwaukee finns det inga ursäkter alls. Detta visar med all önskvärd tydlighet att Mavs saknar den kvalitet som behövs för att vara ett topplag.
I dagens Dallas tycker jag att det saknas balans och harmoni i laget, både offensivt och defensivt. I anfallsspelet har man inte lyckats dra upp tempot nog mycket för att kunna utnyttja Jason Kidds eminenta passningar och beslutsfattande i de snabba uppspelen. Dallas anfallsspel efter uppspelsfasen består uteslutande av en mot en-spel av Dirk eller Josh Howard, eller pick and roll-spel med Dirk och Jason Terry. Laget saknar spelare som kan attackera korgen och antingen göra poäng nära korgen, eller spela fram medspelare för fria skott. Laget blir därför också väldigt beroende av bra skytte, vilket gör att de dagar då lagets skyttar är kalla är riktigt pinsamma!
Defensivt finns det flera problem, där det största tyvärr heter Jason Kidd. Under sina glansdagar var Kidd en fruktad försvarspelare, med lika snabba fötter som händer. Idag är han en Herr Gårman-skylt åt ligans alla vindsnabba point guards, vilket spelare som Derrick Rose, Chris Paul och gamle mavsspelaren Devin Harris bevisat gång på gång. Harris var oerhört viktig defensivt under de år då Dallas var en tung titelutmanare, då han kunde hålla spelare som Tony Parker utanför tresekundersområdet. Igår natt matchade Kidd upp med Boston Celtics unge, snabbe Rajon Rondo (Vilket för övrigt måste vara innehavaren av ett av NBAs absolut skönaste namn), och det gick ungefär som vanligt. Kidd hade 10 assists och 7 returer, men satte bara ett av åtta skott, medan Rondo bjöd på klassiska Kiddstats: 19 poäng, 15 returer och 14 assists, och även en skön 97-92-seger.
Ett annat bekymmer är att Dallas nyligen bytt bort sin andrecenter DeSagana Diop, mot två riktiga doldisar: Matt Carroll och Ryan Hollins. Ingen av dessa spelare ges någon speltid i jämna matcher, vilket gör att jag bara kan förmoda att den bytesaffären gjordes för att bli av med Diops långa kontrakt, som skrevs så sent som i somras. Diop är dock en aktiv och kämpande defensiv center, som ofta fick kliva fram då startern Erick Dampier är mer än lovligt ojämn i sina prestationer. Man kan också gissa att Diop byttes bort för att laget i perioder skulle kunna spela med Dirk som center, och då vara ett mer mobilt och snabbt spelande lag, för att på så sätt utnyttja Kidds talanger bättre.
Optimisten i mig försöker framhålla att laget vunnit flera tuffa matcher på sistone, och bara förlorat mot Boston och Utah, men när jag tänker tillbaka på jätteförlusten mot Milwaukee så känns sanning lika klar som bister: Dallas är ett bra men ålderstiget lag, som är långt ifrån bra nog för att kunna hota topplagen, och inte dåligt nog för att få ordentliga förstärkningar från draften, vilket får oss att hamna i samma fack som Phoenix, Detroit och Houston. Vi befinner oss med andra ord i NBAs motsvarighet till Limbo.
