Denver Nuggets - Säsongssummering del 1
I två delar kommer jag här redovisa mina tankar och mitt tyckande kring Denver Nuggets framfart i NBA 2008/2009. I del två kommer jag betygsätta spelarnas säsong, och spekulera om framtiden (draft, off-season och kommande säsong), i den här delen kommer dock en övergripande sammanfattning från draften 2008 till elimineringen i Conferencefinalen. Håll till godo.
2008 års draft innehöll en högintressant samling namn, som Derrick Rose, Michael Beasley, O.J.Mayo och Kevin Love. Denver var dock inte aktuella för dessa, det dröjde till andrarundan och val nr.39, och via en trelagstrade mellan Chicago, Portland och Denver, slutade det med att Denver nu fick rättigheterna till Guarden/forwarden Sonny Weems.
Några veckor efter draften var det många Nuggetsfans som förvånades, då det stod klart att Nuggets hade tradat iväg förstacentern Marcus Camby till L.A. Clippers mot ett draftval i andrarundan 2010 (ett draftval som i veckan efter traden, skickades till N.Y. Knicks tillsammans med Taureen Green och Bobby Jones, i utbyte mot Renaldo Balkman). Traden kritiserades hårt, men det försvarades med att den genomfördes p.g.a. att skapa lite löneutrymme i Nuggets, och man ansåg också att den otursförföljde brassen Nenê nu kunde ta Cambys plats som startande center.
Innan juli månad var slut, hade också Nuggets värvat från den fria marknaden. Först anslöt den tidigare Denverspelaren, och den tidigare drogavstängde, centern Chris ”Birdman” Andersen, och veckan därpå kom också shootingguarden Dahntay Jones till laget. Två spelare som senare skulle visa sig vara värdefulla för Nuggets. Man tappade också spelare, Yakhouba Diawara stack till det soliga Miami och Eduardo Nájera sökte sig till New Jersey. Inga tunga förluster direkt.
Innan säsongen drog igång, så var jag personligen högst osäker på om Nuggets överhuvudtaget skulle ta sig till ett slutspel. Man såg under fjolårssäsongen att man var väldigt ojämna, det var flera viljor som inte drog åt samma håll alla gånger och försvarsspelet bestod i princip bara av Camby, och nu var han då borta. Hur skulle man då få ihop den nuvarande uppställningen och göra det framgångsrikt?
Svaret blev att, det gjorde man inte.
Bara ett par dagar in på säsongen kom säsongens blockbustertrade. Detroit Pistons och Denver Nuggets slutförde en deal, vilket innebar att Allen ”The Answer” Iverson gick till Motown och motsatt väg gick Antonio McDyess (som vägrade spela för Nuggets, släpptes istället gratis och signade sedan för Pistons), Cheikh Samb (som senare tradades till L.A. Clippers) och Denversonen Chauncey ”Mr Big Shot” Billups. Det visade sig att Denver gjorde den bästa affären av de två. Nu hade man en pointguard av hög klass att förlita sig på, och med tanke på att Billups skolats i det defensivt skickliga (men ack så tråkigt spelande) Detroit Pistons, så fick också Denver en försvarsledare och dirigent som kunde styra både defensiv och offensiv.
Man började lite trevande, men allt eftersom säsongen gick, så märkte man vilken boost laget fick av att nu ha Billups i laget, och coach George Karl hittade ett vinnande koncept:
PG: Chauncey Billups
SG: Dahntay Jones
SF: Carmelo Anthony
PF: Kenyon Martin
C: Nenê
Denna uppställning var väldigt framgångsrik under Nuggets säsong. Med J.R. Smith i en Sixth-Man-roll med mycket speltid, ”Birdman” som det defensiva monstret och hårt kämpande rollspelare som Kleiza, Balkman och A. Carter, så hade vi nu ett Denver som nu på allvar blandat sig i toppstriden i Western Conference. Under säsongen 2007/2008 hade Denver två spelare som behövde lika mycket uppmärksamhet och ville styra spelet i form av Allen Iverson och Carmelo Anthony.
Med Iverson i nya jaktmarker, var nu Anthony den stora stjärnan, Denvers affischnamn och franchise-player, vilket då följdes av större ansvar och Anthony visade under säsongen att han var mogen för att kunna tackla det ansvaret. Tillsammans med playmakern Billups, ledde duon sina trupper till succé och Anthony prickade också in ett rekord under säsongens lopp. Den 10 december, i en hemmavinst mot Minnesota Timberwolves, tangerade Anthony George Gervins 30 år gamla rekord när Anthony satte 33 poäng i en quarter..33!
Denver höll säsongen genom en stabil nivå, med vissa toppar och dalar, men var hela tiden inblandade i striden om andraplatsen (åt vinnarna Los Angeles Lakers var det inget att göra åt), tillsammans med en rad andra lag. Det må vara starkare topplag i Eastern Conference, men i Western Conference har större bredd och det var riktigt svettigt när slutspelsplatserna skulle fördelas. Golden State, Memphis, Sacramento, L.A. Clippers och Oklahoma City hängdes av tidigt, men resterande lag fick kämpa hårt om platserna.
Oavsett hur det än gick, så var det något lag som skulle tvingas avsluta sin säsong tidigare än beräknat. För Denvers del lyckades man hålla alla andra bakom sig, och man slutade som nr.2 i Western Conference med resultatet 54-28 i kolumnen, och det lag som tvingades gå på semester tidigare än beräknat, blev svänglaget Phoenix Suns.
Slutspelsplatserna fördelades då så här:
1. Los Angeles Lakers
2. Denver Nuggets
3. San Antonio Spurs
4. Portland Trail Blazers
5. Houston Rockets
6. Dallas Mavericks
7. New Orleans Hornets
8. Utah Jazz.
Eftersom lottningen I slutspelet följer så här: 1-8, 2-7,3-6, 4-5, innebar detta att Nuggets fick inleda mot förra årets “poplag” New Orleans Hornets, ett Hornets med ligans bästa pointguard Chris Paul i spetsen.
Nuggets inledde med att vinna de två första matcherna ganska behagligt, där Chauncey Billups var den dominanta matcherna igenom (de två första matcherna noterade Billups totalt 67 poäng, 12 av 15 trepoängare, 19 raka straffkast och 0(!) turnovers). New Orleans skakade sen liv i matchserien med att vinna match nummer tre, men Denver svarade sen i match fyra och det med besked.
Denver slog..nej, slog är för mesigt..massakrerade New Orleans på bortaplan när man vann med 121-63. 58 poängs vinstmarginal och New Orleans gav upp hoppet efter det, och Denver kunde då ro hem vinsten och skicka New Orleans på siesta efter fem matcher.
I kvartsfinalen ställdes man sedan mot Dallas Mavericks, som i åttondelen besegrat ett skadeskjutet San Antonio utan den irrationelle Manu Ginobili med 4-1 i matcher.
Dallas bjöd på lite hårdare motstånd under kvartsfinalen spelmässigt sett, Dirk Nowitzki var en gigant i Mavericks, men det slutade ändock med att Denver behövde fem matcher för att sätta stopp för Dallas säsong.
Denver fick nu ett par dagars vila för att reparera skador och samla sina styrkor i väntan på att motståndet i Conference-finalen skulle bli klart, det stod mellan favorittippade Los Angeles Lakers och skadedrabbade Houston Rockets (som inte nog med att de tvingades klara sig utan den skadedrabbade Tracy McGrady, under matchserien mot Lakers tvingades ”The Great Wall of China” Yao Ming kasta in handduken). Rockets lyckades dock med alla medel ta kvartsfinalen till en sjunde och avgörande match, där var Lakers alldeles för bra och Western Conference-finalen skulle nu alltså stå mellan Los Angeles Lakers och Denver Nuggets.
Faktiskt en repris på fjolårets åttondelsfinal, då vann Lakers mot Nuggets i fyra raka. Detta ville inte Nuggets se upprepas och det märktes tidigt att man var ordentligt taggade, man satte fokus på Kobe Bryant och spelade väldigt hårt (stundtals brutalt) mot Bryant, som blev allt mer irriterad på behandlingen.
Det svängde fram och tillbaka, och man såg ett mönster. Lakers vann första, Nuggets kvitterade, Lakers vann igen och Nuggets kvitterade. De första fyra matcherna var oerhört jämna, med hög intensitet, en hel del trash talk och briljanta prestationer från båda lagen.
Lakers tog sen ledningen i match fem och man kunde då säkra finalplatsen i Denver under match sex. Där visade Kobe Bryant & co. sin slutspelsrutin och slog ut Denver med 4-2 i matcher. Denvers säsong var därmed över.
Trots att det såklart känns trist att vi inte kom till final, så är jag grymt stolt över Nuggets i år. Innan säsongen trodde jag att förlusten av Marcus Camby skulle vara alldeles för hård, och att vi inte skulle kunna ersätta honom. Det visade sig att mitt tips gick åt helt åt helskotta. Camby ersattes med bravur av Nenê, Billups visade sig vara den pusselbiten vi saknade i laget, Anthony axlade ansvaret som fixstjärna och lagets go-to-guy, Birdman var det defensiva pjäsen vi behövde (och han blev också fullt legitimt fansens stora favorit). Kort sagt, nästan allting klickade och allt eftersom, så växte medias, experternas och fansens förväntningar på Denver Nuggets, många trodde att man mycket väl kunde utmana om titeln i år. Inte dåligt av ett lag som de flesta hade räknat bort från slutspelsdiskussionen innan säsongen drog igång.
