Inför Super Bowl XLIV(44): Saints – Nöjda men söker mer
När Drew Brees blev utkörd från San Diego så hade han två möjligheter; Miami Dolphins eller New Orleans Saints. Brees har gång på gång sagt att beslutet i slutändan var ganska enkelt då han kände att det var hans kall att komma till New Orleans och ge staden och organisationen den typ av framgång som aldrig tidigare skådats i ”The Big Easy”.
Efter att förra veckan i sin andra NFC Championship match på fyra år nu tagit New Orleans Saints till deras första Super Bowl på de 42 år organisationen existerat så måste man ändå medge att Brees har lyckats. Drew Brees och hans Saints lyckades äntligen leva upp till de förväntningar som funnits sen Jim Moras 90-tal och ta sig till den största scenen, Super Bowl 44. Och i söndagens firande efter Garret Hartleys övertids fieldgoal så strålade det om Drew Brees, Sean Payton och Saints ägare Tom Benson. Dem var nöjda, dem hade tystat snacket om New Orleans Aints, dem hade istället tagit Saints till en Super Bowl.
Men någonstans under festligheterna och trofé utdelningen så började jag jämföra årets Saints med 1998s årgång av Atlanta Falcons. Framförallt för att Falcons det året tog sig till sin första och enda Super Bowl någonsin och även dem på bekostnad av Minnesota Vikings och tack vare misstag av Vikings. Samma kriterier som ledde till att (med sina egna mått mätt) ett underpresterade Saints lag i år ändå kunde knipa en knapp dramatisk seger i NFC Championship matchen.
998s årgång av Falcons åkte, nöjda över vad man redan presterat till Miami för att spela sin första Super Bowl. Detta mot ett lag som hade vunnit förut, som resonerade att det var Super Bowl eller bust samt hade en QB som ville ha en andra ring för att stärka sin plats i NFLs historia och klassas som en av de bästa någonsin. Som ni märker är likheterna många mellan 98 Falcons och 09 Saints, men det finns skillnader.
Det finns två namn som gör att jag ändå ger Saints en värdig chans i årets match: Drew Brees och Sean Payton. Två otroligt tävlingsinriktade människor som båda bemästrat sina roller på bästa tänkbara sätt. Dem har visat tidigare under årets slutspel i matchen mot Arizona att dem vet hur man stänger av tankar och känslor från vad som varit och vad som redan skett och presterar i nuet, för stunden. Nu är det ju självklart annorlunda att göra detta i divisional rundan av slutspelet mot att göra det i Super Bowl men jag tror att Brees och Paytons strävan efter mer är vad som gör det möjligt. Som jag nämnde tidigare i detta stycke så har Brees sagt att det var hans kall att ge Saints framgång som aldrig tidigare skådats. Och ja, att spela två NFC Championship matcher, vinna en och ta sig till Super Bowl är definitivt framgång som aldrig tidigare skådats av Saints anhängarna. Men det är inte vad Drew Brees egentligen menade, Drew pratade Super Bowl vinst och inget annat. Han vill ge det som sitt bidrag till Saints fans och till hela staden New Orleans som gått igenom så mycket tunga perioder senaste åren speciellt efter orkanen Katrina.
Med allt detta i åtanke så tror jag att Saints självklara ledare Drew Brees och HeadCoach Sean Payton kommer kunna använda sina egna ambitioner och instinkter att tända hela laget, organisationen och fan basen. Förhoppningsvis tillräckligt för att ge mer av en match och att i slutändan ha en större chans på vinst än vad Atlanta Falcons hade med sin kull 1998.
Vad jag tror kan ge oss en jämnare och mer underhållande Super Bowl än den som Falcons deltog i är det faktum att Atlanta Falcons det året var för nöjda med vad dem hade presterat och vart dem befann sig. Falcons kunde efter det helt enkelt inte ”flip the switch” för SuperBowl. Saints däremot har bättre förutsättningar för att göra just detta. Saints är inte bara nöjda, de söker mer!
