Framtidsspekuleranden
Tre dagar innan Chile sparkar igång Copa America för sin del känns som dags att sia lite framtid.
Kaptensvalet
Som Xavier skrev här om dagen har det varit lite rörigt på den fronten sedan Luis Jiménez fråntogs bindeln efter internt tjafs i höstas. Vänder man sig till sökmotorerna svarar de Jorge Vargas. Ännu har ingen som har med saken att göra velat yttra sig.
Jag är ytterst o-orginell i mitt gissande. Det känns inte mer än rätt att satsa på rutin, på erfarenhet, i ett läge som det här. Vill jag bli ledd av någon vill jag bli ledd av någon som kan sin grej, som kunnat den ett bra tag, och som jag respekterar. Det är lätt att glimra till då och då inom vad det än är man råkar vara bra på, men den sanna talangen ser man klarast i backspegeln. Och den psykologiska normen säger att det är lättare för yngre att respektera äldre än vice versa. Jag tippar Vargas, med andra ord.
Grupputgången
Det hela börjar med vinst över Ecuador. Inte rör det sig om underskattning, inte, Ecuador skulle kunna vara hur bra som helst, men plockar man inte med Luis Fernando Saritama, ja… då får man skylla sig själv. Vad vet Suárez som inte jag vet?
Det kommer inte röra sig om utklassning, snarare ett uddamål som resultat av en fast situation.
Sedan förlorar vi mot Brasilien, trots att de inte alls kommer med sitt bästa lag. Det blir ingen Göteborgsdéja-vù, no no. Maximal brassevinst med två mål, något annat går inte.
Och så en aningen mer övertygande seger över Mexiko. (Varför envisas vi i Sverige med att använda k:et för? Det bara ser fult ut.) Det är i sista gruppmatchen det verkligen är dags att ta klivet fram. Mexiko som kommer besegra både Ecuador och Brasilien sparar lite på lågan. Tre mål, pang, sådär, och gruppavancemanget är avklarat, Chile och Mexiko vidare. Chile vinner gruppen.
“Schkrrrräll”, skulle H. ha sagt, om någon frågat.
Fortsättningen
Chile vinner över Bolivia och ramlar in i semi-finalen dit Paraguay mirakulöst (Roque!) också lyckats leta sig. Noll-noll, trötta lag och långsam förlängning. Chile vinner på straffar och är i amazing final mot Argentina.
Argentina vinner. Truppen de presenterar (men vart är Saviola?) är fotbollsälskarfrieri på högsta och härligaste nivå. Att de inte går segrande ur det hela finns inte i min världsuppfattning, och min världsuppfattning är duktigt tolerant.
Genombrottet
Jag upplevde en kärlek-vid-första-ögonkastet-grej med Jorge Valdivia. Alltsedan har jag fått dra historian om 23-åringen så fort jag diskuterar favoritspelare med nya människor. Jag tänker inte dra den igen, utan hänvisar till spelarnotiserna i truppartikeln för mer konkreta fakta.
(Också den här Jorge pratas det om i kaptenssammanhanget. Men det känns inte som det är dags än, hur fantastiskt han än vänder spel.)
Det störda i att försöka rationalisera kärlek till vad det än gäller är att det blir så banalt, precis som allt annat transcendent i världen och bortom den.
Fokus flyttas. Det handlar om glädje. Jag har inte sett någon spela med sådant sken av lycka sedan Ronaldinho 2002 års upplaga. Det lyser om Jorge, och det handlar inte om hans oversizeade leende. Det händer någonting när han kommer in på plan: någonting växer. Det handlar om laget.
Jag har aldrig sett honom visa något mindre än benfast vilja i symbios med hög lagmoral. Minns ni Valdivia? Tänk tillbaka på Brasilienförlusten i Göteborg. Minns ni killen med tuggummit och det orangea lockhåret uppsatt mitt på skallen som kom in i andra halvlek? Inte gjorde han mål nej, nej, det stämmer. Vi förlorade fortfarande med 4-0. Men ändå: man är inte bäst bara för att man vinner.
Alla som känner mig vet hur jag högaktar Matí. Men Copa America kommer handla om Jorge den här gången.
För något genombrott har aldrig riktigt kommit, trots att Valdivia spelat lite överallt i världen. Det var sorg för mig när han gick från Colo Colo till Palmeiras, för skulle något hända trodde jag det skulle vara på hemmaplan i Chile. Inte har första säsongen i Brasilien varit jättelyckad, heller. Och det kommer en tid för alla som förtjänar det.
Det är nu det kommer hända. Att Jorge Valdivia kommer göra en kanonturnering räknar jag med; under uppladdningen är han den som klart och tydligt utmärkt sig. Det krävs inte många sekunders iakttagande för att se att han är speciell.
Smidig, intelligent, lite smått vrickad, kvick, kvick, kvick. Inte bara ännu en av alla dessa egoöverstegsfintare.
Så titta nu, Juan Bautista Soler, eller vem i er röra det än är som bestämmer! Här har du en av världens mest intressanta mittfältare. Plocka bort den där jättetråkiga David Albelda, gör Villa till kapten och stoppa in Jorge! Det Valencia saknat i mod, fart och kreativitet finns här; kasta in en chilenare bland spanjorerna!
Jag har kommit på att Valencia är den perfekta Jorgeklubben. Och om jag kan komma på det så kan de. Om de bara vill.
------------
Sådär ja.
VAMOS CHILE!
