Krönika: Matadorens ande
Chile - Brasilien år 2000 hemma på Estadio Nacional i Santiago. Det var en match som skulle lämna djupa avtryck hos mång chilenska supportrar, dock positiva sådana. Det var också en match som lärde oss om att man aldrig ska sluta tro.
Vi kommer alltid att minnas kvalet till VM 2002 i Sydkorea/Japan som ett utav de värsta. Visserligen fanns Salas och Zamorano kvar i landslaget två år efter utslaget mot Brasilien i Frankrike. Det fanns egentligen inte mycket som talade för detta landslag, man hade presterat uselt och i matcherna såg man mest nervösa och skakiga ut. Ändå fanns det ett hopp på landslaget, de röda från Sydamerika.
Det var dags att möta Brasilien på hemmaplan, ett Brasilien som då leddes av Wanderlei Luxemburgo och som hade en massa stjärnspelare i laget. Ett landslag som var hungriga efter att så fort som möjligt kvalificera sig till kommande VM och ta revansch efter förlusten i finalen mot Zidanes Frankrike och återigen bevisa att de verkliga världsmästarna är sambalirarna från det ack så soliga landet.
I pressen så talades det mycket om Brasilien, det var ett lag som många trodde rent ut sagt skulle krossa Chile på dess hemmaarena i Santiago, ett tag funderade man dessutom över hur länge Chile skulle kunna stå ut med den anfallshord som väntade.
Stunden hade nu kommit, matchen skulle spelas och otroligt många chilenska supportrar hade som vanligt slutit upp på arenan. Startelvorna presenterades och hos bortalaget så fanns det namn som Rivaldo, Roberto Carlos, Edmilson, Dida och så vidare.
Klippet med målen från matchen, hittar ni här
Domaren blåser igång matchen, och de flesta visste vad som väntade...trodde de.
Pressen från brassarna uteblev, istället var det Chile som vågade och som bjöd på underhållande fotboll. Den totala motsatsen till matchbild av vad man skådat tidigare.
I ett läge, så tar Tello ned bollen till Salas ca 35 meter utanför straffområdet, Salas tar ned bollen, slår den förbi sin bevakare och löper fram, en passning till höger där Fabian Estay befann sig som drar till och vi har 1-0! Publiken skriker av glädje och kommentatorn skriker förvånat.
Publiken var igång, men samtidigt så fanns baktanken om att Brasilien inte skulle ha några problem med att vända matchen.
Chile fortsätter dock att spela aggressivt och med en hög press, man ville pressa Brasilien så mycket som möjligt, och till slut kommer belöningen för mödan.
Estay utnyttjar ett försvarsmisstag, passar in bollen till Salas, men denne lämnar bollen orörd och lurar bort försvaret. Bollen kommer istället till Zamorano, som placerar in den i bortre nedre hörnet, 2-0! Publiken blir som galna och kommentatorn kan inte hålla inne sin glädje och optimism. Capitan! Skriker kommentatorn om och om igen. Chile leder med två mål hemma i Santiago.
Nu började saker verkligen hända, Chile pressade på som aldrig förut i andra halvlek och man var inte rädda längre. Man visade glöden som man spelar med på hemmaplan och Brasilien hade inte mycket att komma med.
Denna gång så är det Estay som driver upp anfallet och släpper bollen till Pizarro, som rör sig mot kanten och vänder om. Pizarro slår en hög boll till Salas som finns i straffområdet, Salas bröstar ned bollen och skjuter in den med all kraft vid Didas främre stolpe, Chile har ofattbara 3-0 mot Brasilien. Publiken skriker nu som aldrig förut, kommentatorn blir helt galen och skriker för full kraft. Hela Santiago skakade.
Marcelo Salas, El Matador som han kallas springer ut på löpbanan för att fira målet och gör horntecknet som syftar på tjuren. Han är matadoren, han är Chiles matador och han har gjort ett mål som fått chilenare runt om i världen att jubla högt. Han slog till när det som mest behövdes.
Resten av matchen blev inte mycket mer än ett stort firande på läktarna. Brasilien fick åka tillbaka hem utan några poäng.
Om ni sett matchen, eller åtminstone klippet så vill jag att ni ska minnas den riktigt bra. Kom ihåg publikens glädjeskrik, kom ihåg spelarfirandet, kom ihåg kommentatorn som blev utom sig av glädje. Kom ihåg glöden på arenan i Santiago och på de supportrar som aldrig slutade tro på sitt landslag, som alltid hade hoppet uppe om att ingenting kunde stoppa dom.
Men främst, kom ihåg Matadoren. Han trodde på det omöjliga och han lät ingen stoppa hans framfart i matchen. Det är glöden som Salas utstrålade, han kunde motbevisa vad många trodde skulle bli en match som många ville glömma. Han förändrade det till en match som alla chilenska supportrar vill minnas.
Det är hoppet vi måste känna inom oss, det är självförtroendet vi behöver, det är vad vi kan åstadkomma.
Den 28 juni fyller undertecknad år, min önskan är att vi får ett hårt kämpande Chile. Åker vi ut så har vi ändå gjort bra ifrån oss, låt oss nu kämpa tills svettet, blodet och tårarna flödar. För imorgon satsar vi på allt eller inget.
Jag tror på mitt La Roja - Gör det ni med.
