Cardiff - Aston Villa
1 - 0

Premiärvinst - med trista läktarscener

Seger i premiären mot Boltic med 6-5. Men tyvärr var det stökigt både på och utanför matcharenan.

Bandymatchen
Premiären spelades en sådan där kväll då man undrar varför bandysporten ska flytta in under tak. Svart kvällshimmel, kvicksilvret runt nollstrecket och slaka flaggor utgjorde fina förutsättningar till att spela bandy. Lockade av premiärmatchen hade 2290 personer sökt sig till Rocklunda, lite lågt med tanke på att fri entré gällde. Med endast en läktarsektion i bruk hamnade alla åskådare på ena långsidan.

VSK äntrade isen med idel välkända spelare för publiken, förutom junioren Victor Engström som är en ny bekantskap för de flesta. Efter tio minuter tog Boltic ledningen i matchen genom Bryngelsson, vilket från min något skymda läktarplats kändes som ett tafatt ingripande av VSK-försvaret. Men nu ökade VSK pressen mot Boltic. Jag har länge varit förtjust i målvakten Martin Berggren, han visade i kväll återigen varför han i mina ögon borde vara i landslaget. Flera fina räddningar, särskilt minns jag enhandsräddningar efter skott av Östling och VSK-liberon Lasse Johansson. VSK skapade fyra resultatlösa hörnor, innan värmlänningarna ökade sin ledning på sin första hörna. Var detta månne en sådan kväll då det mesta skulle gå fel? Men i minut 28 kom så äntligen säsongens första VSK-mål, efter några fina dragningar lyfte Östling bollen till Anderbro som från nära håll stötte in reduceringen. Glädjen blev kortvarig eftersom Boltic minuten efter fick sin andra hörna, och plötsligt hade en tvåmålsledning igen. Innan paus reducerade VSK än en gång, nu på straff genom Östling.

Trots underläge, lite halvdant spel, fanns utrymme för optimism inför andra halvlek. Boltic hade ytterst svårt att få igång ett eget anfallsspel, handlade mestadels om bollförflyttning i backlinjen innan den långa chansbollen kom.
I andra halvlek hände det som skedde så ofta förra säsongen - lagmaskinen VSK fick utdelning under andra halvlek. När ytorna ökade kom, inom loppet av sex minuter, tre hemmamål. Vid 6-3 var matchen naturligtvis avgjord, det trodde nog alla. Men ett nytt sjabbel i VSK-försvaret och ett nytt hörnmål från gästerna gjorde att spänningen, onödigt nog, fanns kvar hela matchen. Men i detta skede riktades uppmärksamheten mot södra delen av läktaren, den del där Bolticfansen fanns. Och poliserna. Och ordningsvakterna. Och sjukvårdarna. Till sist satte Kent Lisell pipan till munnen, och säsongens första seger var i hamn.

VSK gjorde sammantaget en skaplig premiär. Det ”gamla” gardet visar vägen med fem av sex mål. Försvarsmässigt stundtals bra, men VSK ska inte behöva släppa in fem mål i en sådan här match. Samtidigt hade inte Kjörling någon av sina bättre kvällar. I mina ögon var högerhalven Oscar Robertsson bästa hemmaspelare, och det bör bli bättre när han släpper bollen än fortare. Junioren Engström tog efter en något blygsam inledning fler initiativ allt eftersom. Jag hoppas, och tror, att han även i fortsättningen ges chansen att spela sig in i laget.

Trots segern var det ändå inte med glad min jag lämnade Rocklundas denna kväll. När jag vandrade ut under den svarta kvällshimmeln, där kvicksilvret låg runt nollstrecket och där slaka flaggor vittnade om perfekta förutsättningar för bandy, möttes jag av flera utryckningsfordon med blåljusen på…

Bråket på läktaren
Ganska tidigt under matchen förekom rykten på läktaren om bråk i centrum som föregått matchen.

Från min position kunde jag inte se Bolticklacken, endast höra dem. Enda gången matchspeakern nämnde om oroligheter var meddelandet att matchen skulle brytas om fler mynt kastades in på plan. Däremot uppfattade inte jag när ”sångandet” övergick till bråk, jag tror det var i samband med att VSK gjorde några snabba mål. I samband med detta lär en publikvärd ha skadat sig, i nuläget oklart hur allvarligt. Frågan är om tårgas användes (av polisen?) under tumultet. Jag, och många med mig som befann oss en bra bit från händelsernas centrum, hostade och drog upp halsdukar ovanför munnarna. Men i nuläget vet jag intet.

Målvakten Berggrens fina match till trots så måste Ola Fredricsson vara kvällens Bolticare. Tränaren rusade fram till den blågula klacken under oroligheterna och manade till lugn, och faktiskt så verkade det hjälpa. Jag får avvakta morgondagens tidning för att bringa lite klarhet i vad som egentligen skedde på läktaren. Fortsättning lär följa...

Övrigt
-Givetvis följe jag rapporterna från Jernvallen lite extra. Hur länge skulle Tillberga kunna hålla tätt mot Stålmännen? Om det var lite ketchupeffekt för VSK så tydde rapporterna från lillebror Tillbergas premiär om en vidöppen ketchupflaska redan från start. 6-0 efter 17 minuter! 9-0 i paus. 12-1 till slut. Alltså inte som SAIK:s Patrik Nilsson sa till TV-sporten i stil med ”ja, på slutet orkar de inte och då rinner det lätt iväg.” Nja, det känns som att standardcitatet inte höll denna gång…

-Om två veckor är det tre allsvenska bandymatcher i Västerås på fyra dagar. Hur kommer publiken sluta upp?