Framtiden visade vägen när SAIK kvitterade
Sista matchen på Jernvallen och mycket folk på läktaren. Solen sken och SAIK fixade en femte match. Det var en perfekt och värdig avslutning för en klassisk bandyarena. SAIK vann med 7-4 och fortsätter alltså att ge VSK en riktig kamp om den där sista finalbiljetten. Dramat fortsätter på tisdag men då i Västerås.
Det var framtiden som visade framfötterna denna historiska dag på Jernvallen. I den sista bandymatchen på klassiska ”Vallen” så var det Simon Jansson, Ted Haraldsson och Kalle Mårtensson som visade både klass, kyla och vilja. Ett varsitt mål blev det också. SAIK vann med 7-4 och såg till att det blir en femte match lagen mellan på tisdag. Det är nästan så det blir poetiskt när man tänker att dessa framtidsmän nu avslutade epoken Jernvallen och visar vägen in till Göransson Arena. Bandy är poesi, tamef-n!
Men innan vi kommer till den nostalgiska biten så ska vi väl gå igenom den här matchen. Kom till Jernvallen med ett visst vemod. För sista gången, troligen i alla fall, skulle man nu nöta skosulorna på de slitna träbänkarna. Till min fasa upptäckte jag att ”min” plats, om man får säga så, var upptagen. Plats 470 på sektion B. Jag fick ta två kliv upp i stället och sist jag stod där var i en VM-match för många herrans år sedan. Detta var illavarslande, kände jag. Fick också vatten på kvarn då Micke Nilsson beslutade sig för att strunta i att ta bollen på egen planhalva vilket gav Jonas Nilsson öppen gata och med ett vinkelskott redan i den tredje matchminuten, så gav han gästerna ledningen. Hade precis före matchstart sagt att första målet känns oerhört viktigt.
SAIK skulle fortsätta göra misstag och i den 8:e minuten så gör Murren en dragning för mycket på egen planhalva, vilket leder till en chans för Klas Nordström men skottet utanför. SAIK uppträdde en aning stressat i det här läget och VSK var tunga i sina framstötar.
Då kliver en av de tre unga ”gallerpojkarna” fram. Daniel Berlin slår en passning efter högerkanten till Simon Jansson som åker ner längst kanten, för att sedan mycket starkt ta sig in i straffområdet, trycker sig förbi Stefan Edberg och lägger iskallt i 1-1. En styrkeprestation av herr Jansson.
Målet lyfte SAIK som nu började få mer av spelet. Bara fem minuter senare så utnyttjar man att VSK står och halvsover på ett frislag, där Daniel Mossberg hittar in till Kalle Mårtensson som snyggt styr in 2-1 i den 16:e minuten.
Matchen är helt jämn och SAIK får stopp på stora och starka VSK:are i form av Ted Andersson och Joneby. Men en spelare som har varit ganska så osynlig i de tre inledande matcherna för VSK, Jonas Nilsson dyker plötsligt upp och från mycket dålig vinkel kan han sätta sitt andra och 2-2 är ett jobbigt faktum i den 27:e minuten. Kanske, kanske skulle Joel ha tagit den.
Två minuter senare så har Patrik Södergren och Stefan Edberg en privat uppgörelse och får vila i tio minuter. Minuter senare så åker två Västerås-spelare ut samtidigt, helt korrekt dömt då Mossberg både får slag på klubba och skridskor. VSK hade nu tre man på bänken och det tog SAIK vara på omgående. Efter en rörig situation med tre chanser att göra mål så är det till slut Stefan Söderholm, som får sätta dit 3-2. Västerås tar timeout för att styra upp hur man ska klara av de numerära underläget. Men det hjälper inte.Fyra minuter senare så frispelas Daniel Mossberg och kan enkelt sätta 4-2. Skönt att SAIK kunde ta vara på det läget.
Men som så många gånger förr så kommer även utvisningarna till det andra laget. Först åker Bella ut i den 39:e minuten och bara två minuter senare är det Robin Mohlén som får sätta sig och sola. VSK försöker under de sista fem minuterna att sätta tryck på SAIK men man lyckas inte skapa det där jättechanserna och SAIK kan gå till pausvila med 4-2. Mycket viktigt kändes det som.
Den andra halvleken startade precis som man hade kunna anat, med stark VSK forcering . Man satte högsta fart direkt och satte SAIK under stor press. Jonerby, Holmberg, Carlsson och Ted, kom i mängder av fina uppåkningar och Ola Grönberg kände att matchen var på väg in i en grönvit dominans och signalerade för timeout redan efter sex minuter. Förra matchens utveckling kanske låg till grund för beslutet?
SAIK:s första skott mot mål i andra halvlek kom i den 58:e minuten och det var mest ett skott för att få lite lugn och ro, kändes det som. SAIK är riktigt under tryck i det här läget och till slut så kommer också reduceringen. Snyggt framspelad av Tobias Holmberg kan Jonas Nilsson i friläge göra 4-3, för övrigt hans tredje mål i matchen. I samma sekvens så utvisas Linus Pettersson för en förseelse i samband med målet. Dubbel olycka med andra ord.
Men mitt i VSK-pressen så sticker SAIK upp i ett anfall. Bollen hamnar till slut hos Henrik Hagberg som trots ihärdig uppvaktning av en VSK-are, så lyckas han hålla den grönvite ryggsäcken bakom sig och tråckla in bollen under Kjörling. Ett MYCKET skönt mål att få i det läget. VSK kändes så mycket starkare och farligare, så Hagges ”viljemål” var så himla förlösande.
När sedan Kjörling står för en riktig indian (kan man säga det om ett målvaktsutkast?) så snappar Simon Jansson upp bollen och serverar Ted Haraldsson bollen som fri med Kjörling är hur kall som helst och drar dit 6-3. Det gick en minut mellan dessa mål och nu kunde man nästan ta på den där femte matchen på tisdag. Men jag var inte lugn än.
VSK fortsätter att komma i långa åkningar och skapar en del hörnor där man dock är dålig på att göra något vettigt av dem. I stället är det slarv av SAIK som ger VSK chansen att komma in i matchen igen. Daniel Mossberg droppar bollen på egen planhalva men inte bättre än att Tobias Holmberg fiskar upp den och sätter en fin passning till Micke Carlsson, som i sin tur gör som på gamla dar, det vill säga mål. 6-4 med drygt kvarten kvar. I´aint over before the fat lady sings, heter det ju.
Magnus Muhrén då? Jo, Magnus hade ingen sån där magisk dag direkt. Han såg lite seg ut och det var inte alls det där man vill se av spelaren som kan vara tungan på vågen i sådana här matcher. I stället så drar han på sig en onödig utvisning med 15 minuter kvar och det ger ju VSK ett jätteläge att komma närmare.
Men det var SAIK:s dag ändå. Om juniorerna visade vägen i början så fick en av ”old-boysen” avsluta och det var väl inte mer än rätt att det blev så. Det var ett riktigt klassmål av en klasspelare. I gammal god form så åkte Patrik Södergren slalom genom hela de grönvita laget och satte mycket snyggt 7-4. Ett värdigt avslut för bandyn på Jernvallen.
SAIK vinner den här matchen tack vare att man är väldigt effektiva. Man sätter sina lägen och har samtidigt lite flyt. Västerås kanske är ett tyngre lag och kraftfullare lag än SAIK och det kommer att bli vansinnigt svårt på tisdag. 6 000 (?) på läktaren och ett makalöst tryck. Det kommer nog att vara lite skakigt i benen på de mindre rutinerade spelarna i SAIK då. Men samtidigt visar dessa killar ingen som helst rädsla för sådana här matcher. Det är en vinna eller försvinna match i dag och man går ut och är bäst på plan. Det visar på styrka hos de här killarna. Man kliver fram när Murren inte har sin allra bästa dag, Mossberg får skenproblem och ingen Aarni finns med.
På tisdag ligger all press på Västerås. Man är och ska vara stora favoriter på hemmaplan och till stora delar i dagens match, ser man också starkare ut. Men som sagt var, pressen ligger på dom. Har gjort lite research kring det här med avgörande matcher i semifinaler. På de senaste 30 säsongerna så har bortalaget vunnit en avgörande semifinal, endast vid 4 tillfällen. Senaste det hände var när VSK slog ut SAIK 1999. Då spelade man i bäst av tre matcher. Läge för revansch, va? Samtidigt så är det som sagt var en grym press på hemmalaget i den här situationen. Betänk att VSK inte har spelat final på sju år och förväntningarna på laget är stora från publiken. Skulle man få en dålig start kan man snabbt få publiken emot sig i stället.
Hur det än går på tisdag så kan man som svartvit vara grymt stolt över laget den här säsongen. Man har tagit sig till en helt avgörande semifinal mot Västerås och det hade då jag aldrig kunna trott. Jag hoppas att man har tillräckligt med bränsle kvar för att göra en bra match och kan juniorerna kliva fram som dom gjorde i dag och Muhrén, Bella och Mossberg ta ett steg till, ja då finns det en chans att vi åter igen får åka till Studenternas.
Det här har utvecklas till en riktig rysare likt en femsetare i tennis där spelarna hittills har hållit sina servar. Nu är det upp till SAIK att bryta serven på tisdag!
Avslutningsvis så vill jag tacka Jernvallen för alla dessa säsonger. Jag började gå på bandy 1988 och då spelade man på ”curlingbanan”. Några år senare så flyttade man in på stora, klassiska Jernvallen. Sen har man fått uppleva många högtidsstunder. Minns många matcher där man har vrålat ut sin kärleksförklaring till det här laget. Minns även matcher där man har suckat djupt och vrålat diverse ord man i dag inte är stolt över.
Av alla matcher man sett så är det två stycken som ha etsats sig fast lite extra. Semifinalerna 1997 mot Boltic. I den första matchen så är det en oerhört jämn match där Rickard Timmerklev avgör för Boltic i sudden death. Jag vet inte något mål som har knäckt mig så mycket dom det gjorde. SAIK skulle nu åka ner till Tingvalla i Karlstad, för att hålla liv i gulddrömmen. En arena som i många år var skräckarenan nummer ett för stålmännen. Tror nästan att man hade lagt kryptonit i kylaggregaten.
Den söndagen som SAIK spelade där kommer jag ihåg som en av mina värsta dagar. Jag vankade av och an hemma och jag måste ha varit den mest osociala människan norr om Gävle.
Men SAIK klarade av den svåraste av alla uppgifter och vann med 5-3 efter att ha legat under med 3-1 i paus. Hasse Åström och Patrik Södergren var stora segerorganisatörer, om jag minns rätt.
Den tredje semifinalen spelades således inför stor publik på Jernvallen en tisdag kväll. Det var en sån där magisk slutspelskväll. Stämningen var på topp och det låg något stort i luften. SAIK vann också matchen med klara 6-1 och ett mål som jag minns speciellt var ett av Hans Åströms två mål. Han får en passning i djupled och i vanlig ordning så bara åker han ifrån sina motståndare och när han når straffområdet, krutar han på för hela Sandviken och Micke Forsell kan inte annat än se bollen svischa förbi honom. Kommer ihåg att just Forsell var kritisk till Åströms sätt att avsluta, då han tyckte det var onödigt att ta i så hårt från nära håll. Åströms svar var i stil med: ”Tyckte han det?”
I går så fick jag ju inte stå på den plats som jag brukar men innan jag lämnade Jernvallen så passade jag på att kliva ner två hack, för att en sista gång stå på plats 470. Hade det inte varit olagligt, så hade jag tametusan tagit loss den rostiga nummerbrickan från brädan, som ett minne av alla de matcher man sett.
Jag sa ju det i början, bandy är poesi!
FORZA SAIK!!!!
